Jag läste ett inlägg om Luke’s Lobster idag. Kom då att tänka på när vi förra höstlovet åt hummer i korvbröd under Brooklynbron. Var säker på att jag bloggat om det så jag googlade men hittade inget inlägg. Blandar väl ihop det med att jag pratade om stället i min film om New York på höstlovet? Nåväl, då skriver jag väl nu, tänker jag.
Vi hade promenerat från Manhattan till Brooklyn, över just Brooklynbron när vi slog oss ner vid ett bord på Luke’s Lobster under samma bro. Vi beställde var sin ”Lobster roll” som de kallar sin hummer i korvbröd.
Jag gillade den skarpt! Anton, som då snart skulle fylla 13 år gillade den också. Anders gillade den sådär och Albin som då skulle fylla 11 år bara några dagar senare gillade den inte alls. Men som sagt, jag tyckte att det smakade jättegott och tycker absolut att du ska prova att äta hummer i korvbröd på någon av snabbmatskedjan restauranger när du är i New York.
Nu ska jag berätta varför jag nästan aldrig kommenterar direkt i bloggar om jag inte kan göra det som inloggad i WordPress. Och även fått problem med det också. Men hittat en lösning.
Värt ett försök
Det här gäller bloggen Dryden men skulle kunna vara många. Tänkte att det var länge sedan jag försökt kommentera i någon blogg som oinloggad. Kunde vara värt ett försök. Jag börjar med att fylla i alla uppgifter. Vilket tar en stund. Sedan klickar jag i att jag inte är en robot (så här tidigt på morgonen är jag inte helt säker, men ändå).
Kommenterar
Sedan skriver jag min kommentar som den här gången är en reflektion kring en flygplanstyp som tydligen slutat flyga på Östersund, om jag förstod inlägget rätt. Jag skriver om när jag flög med en Saab Fairchild från Rarotonga till Aitutaki 2001 och hur det kändes ganska cool att jag och flygplanet var födda i samma stad på andra sidan jordklotet.
Lönlöst
Sedan klickar jag på ”skicka kommentar”. Och sedan. Ja, inte skickas kommentaren… Så då försöker jag några varv till. Innan jag ger upp och skriver det här istället. Ja, jag läser bloggar från iPad. Nej, jag tänker inte släpa med mig en laptop på tåget när jag pendlar…
Problem i WP-appen
Just nu har jag dessutom problem med att WordPressappen har blivit jätteseg och laggar hela tiden när jag ska kommentera via den. Milt sagt frustrerande. Ofta när jag läser i bloggar dyker det upp en fråga eller tanke som jag vill dela med mig av till den som skrivit. Men jag vill ju inte lägga ner en massa arbete förgäves. Eller lägga hur mycket tid som helst…
Lösningen
Lösningen just nu har jag upptäckt är att läsa och kommentera bloggarna som inloggad via Safari, iPadens webbläsare. Då hänger det sig inte när jag kommenterar. Förutsatt då att jag faktiskt kan kommentera som inloggad…
Bilden ovan är från Aitutaki, en av öarna i lagunen.
När vi är på Sardinien gör vi en båtutflykt till en badstrand med söderhavskänsla. Inte anar jag då att ön där stranden ligger en gång var ett eget konungarike. ”Världens minsta” till och med. Det upptäcker jag först när jag hemma i Sverige googlar för att hitta information om den kyrkogård jag sett och fotograferat på ön.
Fåraherden som blev kung
Det var en gång en fåraherde som bodde ensam på en ö som tillhörde konungariket Sardinien. Fåraherden hette Giuseppe Bertolini. Han var en bildad man, för att vara en herde, och myterna om hans ursprung är många. 1836 besöktes ön av Sardiniens kung Karl Albert som var ute på en jakttur. Kungen av Sardinien utsåg då Giuseppe till kung av Tavolara.
Bigami
Fåraherden, som hade två familjer med två olika kvinnor flyttade då båda sina familjer till ön för att starta sitt konungarike. Strax därefter, vid den tiden när Garibaldi, på den nye Sardinske kungen Viktor Emanuels uppdrag, höll på med att ena Italien, försökte den italienska staten ställa den förste kungen av Tavolara inför rätta för bigami men hindrades av hans kungliga status.
Paolo I tar över
1845 abdikerade Giuseppe från tronen till förmån för sin son Paolo. Den nya kungen av Tavolara såg sedan till att 1861 få Viktor Emanuels stöd för fortsatt självständighet för konungariket. På öns kyrkogård finns en grav krönt med en krona. Där ligger Paolo I begravd.
Den siste regenten
Efter Paolo blev hans son Carlo kung av Tavolara. När han i sin tur dog hade hans son och tronarvinge Paolo II lämnat ön för att söka jobb. I han ställe övertog Carlos syster Mariangela tronen. När hon dog 1934 rapporterades det att Italien skulle ärva landet. Men Paolo II återvände ändå till ön och blev den siste kungen som i praktiken regerade på ön som så hade 50 invånare. Han dog 1962.
Kungliga restauranger
Men än idag lever tronarvingarna kvar på Tavolara och driver de restauranger som finns där. Antonio (Tonino) Bertoleoni, andra sonen till Paolo II föddes 1933. Han är ägare till Da Tonino restaurang. Hans syster prinsessan Maddalena äger La Corona restaurang i närheten.
I morse när jag satt på tåget på väg till jobbet ringde Jan som är samordnare på vattenverken i Kristianstads kommun. Vi hade fått preliminära provsvar som inte var bra. Informationen ledde fram till att vi som säkerhetsåtgärd gick ut med en kokningsrekommendation:
”Vid en rutinkontroll har bakterier upptäckts i dricksvattnet i Rickarum och därför har kokningsrekommendation utfärdats för dem som har kommunalt dricksvatten i Rickarum. Det innebär att allt vatten som används till matlagning och för att dricka, ska kokas innan det används. Det räcker med att vattnet kokar upp. Kommunen har inga indikationer på allvarligare bakterier i vattnet eller sjukdom i området.”
I Rickarum är det ungefär 50 fastigheter som har kommunalt dricksvatten. Det finns nu en vattentank där de boende i byn kan hämta dricksvatten. För den som har frågor har vi hänvisat till kommunens medborgarcenter
Ytterligare vattenprover har tagits under dagen. Förutom de ytterligare vattenprover som skickats för analys har vi också beslutat att låta ”typa” de bakterier som labbet hittade i våra vattenprov från Rickarum. Det betyder att de mer exakt tar reda på vilken slags bakterier det rör sig om.
Alltid tråkigt när sådant här händer.
Uppdatering: Efter en vecka kunde vi upphäva kokningsrekommendationen. Vi hade då lokaliserat föroreningen, som mest troligt kommer från jord, till en av två borrade brunnar som förser verket med vatten. Den brunnen är nu avstängd och renoveras.
Där många människor semestrar i naturen behövs papperskorgar. Om det saknas är det så klart ingen ursäkt för att skräpa ner. Det går bra att ta med sig skräpet hem. Har du släpat dit sakerna kan du gott ta med dem därifrån också. Men ändå. Papperskorgar underlättar renhållningen. Tyvärr är de ofta fula saker som jag undviker att få med på bild. Men de här papperskorgarna på Hauklandstranden i Lofoten, Norge var så snygga och färgglada att de fick bli bildens huvudmotiv.
Här har de tänkt lite utanför boxen när de placerat skräpet inuti glada boxar av trä. Eller är alla papperskorgar på badplatser i Norge lika snygga? Nån som vet?
Jag har börjat jobba efter sommarsemestern. Pojkarna börjar skolan idag. Vardag igen. En sommar går så fort. Men den är inte slut än. Rosorna blommar fortfarande. Länge än. Glöm inte det.
Livet är inte vad du gör det till. I vart fall inte enbart. För många av oss kan det ibland upplevas som att vi traskar runt i ett ekorrhjul. Vi kämpar på. Hjulet snurrar och rör på sig. Men vi kommer ingenstans. I alla fall kan det kännas så ibland. Ekorrhjulet har onekligen sina sidor. Men för den som vill – och är beredd att ta konsekvenserna – kan det väljas bort. De flesta av oss gör ändå inte det. Jag till exempel. Därför att ekorrhjulet också har sina positiva sidor.
Morgon på stranden
Det är hemresedag på Sardinien. Klockan tio ska vi checka ut. Kvart över kommer taxin som ska ta oss till flygplatsen. Jag har gått upp tidigt och gått ut redan klockan sju för att fotografera stranden i det första morgonljuset. Det är delvis misslyckat. Solen har inte kommit upp så långt på himlen att den når över trädtopparna och därför ligger stranden ännu i skugga.
Lugnet före anstormningen
Promenaden längs Maria Pia, som stranden i utkanten av Alghero heter är ändå mysig. Det är skönt att gå där innan den fylls av badgäster. Några enstaka joggare rör sig i vattenbrynet. Några kvinnor springer i vattnet. Ett par tar ett morgondopp. Parasolluthyrarna plockar skräp, krattar och för i ordning inför dagen. Några enstaka personer anländer för att sätta upp de första egna parasollen på stranden. En fågel doppar sig blygt i havet. En dopping? Eller en skarv? Jag venne. Som mina barn säger.
Uteliggare
När jag går upp genom pinjeskogen igen, tillbaka mot staden ser jag en person som ligger och sover i sanden, bland träden. Lite senare ser jag ett par som också sover under träden. De ligger tätt tillsammans och har någon slags täcke över sig. Men någon packning eller andra tillhörigheter ser jag inte till. Det kan så klart finnas olika skäl till att de sover där. Kanske är det ett experiment? Kanske är de lågbudgetresenärer? Men mest troligt är nog tyvärr att de är uteliggare som av ett eller annat skäl, förmodligen flera olika, hamnat utanför samhället. Kanske har de medvetet valt bort ekorrhjulet? Kanske blev det bara så?
Budskap på t-shirt
Jag tänker på att jag i Porto San Paolo såg två olika personer med olika t-shirts men som båda hade varianter av budskapet ”Life is what you make it”, i tryck på framsidan. Men ingen gör ju sitt eget liv på egen hand. Ditt liv är alltid beroende också av andra människor och din omgivning i övrigt. Det är beroende av händelser du inte rår över.
De har fel
Jag lever ett privilegierat liv och är väl medveten om det. Tacksam över omständigheterna som har gjort att jag har det i huvudsak mycket bra. Men det verkar som att åtminstone två personer ur den italienska övre medelklass som semestrar strax söder om Olbia på Sardinien inte har kommit till samma insikt. De tycks tro att deras priviligierade liv enbart är ett verk av deras egen insats i livet. Vilket det ju inte är.
Många möjligheter
Men att välja bort ekorrhjulet är dock ett sånt val som alla kan göra som är beredda att ta konsekvenserna av det valet. Och att göra det valet behöver så klart inte innebära att du blir uteliggare. Tvärtom finna det många exempel på människor som valt ett annat liv än anställning eller eget företagande, som innebär ständig upprepning av arbetsuppgifter. Idag lever till exempel många unga som digitala nomader, de jobbar inom IT-sektorn men utan att ha ett fast kontor att gå till. Istället luffar de runt i världen och jobbar via sin laptop från caféer och liknande.
Avigsida
Andra reser och försörjer sig med olika typer av ströjobb. Kanske som dykinstruktörer, skidskolelärare, servitriser eller liknande. Andra, ytterligare, väljer ett mer flexibelt liv här hemma. Men hur det än är så finns det en avigsida. De flesta har sämre trygghet än vad vi har som lever och jobbar i en mer strukturerad tillvaro. Flertalet tjänar sämre. Dessutom är det så att inte alla typer av yrken kan utövas på det mer flexibla sättet. Du blir i viss mån begränsad i ditt yrkesval. Beroende på just dina omständigheter kan valet att hoppa av ekorrhjulet bli mer eller mindre tufft.
Mitt val och ditt val
Den som väljer att hoppa av det vi ofta kallar för ”ekorrhjulet”, alltså ett ”vanligt jobb” med 40-timmarsvecka måndag till fredag eller så, går en mer osäker framtid till mötes. Men visst är det möjligt. Och alla har vi ju en mer eller mindre osäker framtid i vilket fall. För egen del har jag ett intressant jobb som jag i nuläget inte skulle vilja vara utan. Men längre fram i livet kan jag mycket väl tänka mig att till exempel jobba några år utomlands, om omständigheterna skulle vilja ge mig den möjligheten. För livet är ju inte enbart vad jag gör det till. Det är också vad världen och omständigheterna runt mig vill. Den som lever får se! Men varför väljer du inte bort ekorrhjulet? (Om du nu inte har gjort det – i så fall lyder frågan: ”Varför valde du bort ekorrhjulet?” Eller om omständigheterna, så som sjukdom eller ålderspension, valt bort ekorrhjulet åt dig: ”Saknar du ekorrhjulet?”
Jag tänker mig att den här ön skulle kunna finnas någonstans i Franska Polynesien. Men det gör den inte. Den ligger i Europa. Men inte på Lofoten, som den också påminner lite om, utan i Italien. Strax utanför Sardinien.
Jag har skrivit om Tavolara innan och här kommer en film på två minuter som fått mer än 2 900 visningar på Facebook:
Vi hyrde bil och körde från Narvik till Hauklandstranden där vi hyrt hus och dagen efter vidare mot Å i Lofoten som måste vara den plats på jorden ”där alla vägar tar slut”.
Men resan började på sätt och vis redan 1990. Jag var tjugo och några år gammal. Vi rundade Sverige i Norge. Från Narvik och upp. I en vit Saab V4. Alla sa efteråt: var ni på Lofoten? Men vi hade aldrig tid då, att se var vägen tar slut. Eller tog oss aldrig tid. Vi bodde trots allt fem år i Luleå. Och den hette inte ens E10 då, vägen som går från Lule med å till Å med bara Å.
Hyra bil
Men åren går och en dag finns det tid. Vi har åkt tåg från Blekinge, där vi nu bor, tillsammans med våra två barn, via Norrköping, Stockholm, Abisko och Björkliden. Sedan lämnat Narvik i en Kia, en hyrbil. Det går nämligen bra att hyra bil i Narvik som vi gjorde och sedan lämna bilen på Evenes flygplats. Eftersom jag ville lämna bilen just där var det en smidig lösning som inte blev dyrare för oss än om vi hyrt bil i Kiruna och lämnat den bilen just på Narviks flygplats. Hade vi däremot velat resa hem via Kiruna också skulle det ha varit billigare om vi både hämtat och lämnat bilen där – trots fler mil och dagar. Värt att tänka på för den som planerar en resa i hyrbil till Lofoten. Norge är väldigt mycket dyrare än Sverige.
Mot Lofoten
Från Narvik är det 19 mil till Raftsundbrua (Raftsundsbron) som är gränsen mot själva Lofoten längs Kong Olavs vei (Kung Olavs väg), som E10:an också kallas här på den norska sidan. Redan innan du är där är landskapet vackert och vyerna hänförande. Det finns ingen magisk gräns i naturen som gör vyerna vackrare på Lofoten än i trakterna runt omkring. Stora delar av Norge är lika fantastiskt vackert. Så också här runt Narvik på väg mot Lofoten. Vi har tur med vädret och har strålande solsken – och det gör sitt till!
Få och felplacerade rastplatser
Lofoten har varit ett relativt stort internationellt resmål allt sedan 1980-talet eller så. Därför tycker jag att det är märkligt att det längs vägen finns så få rastplatser och andra ställen att parkera bilen. De som finns är dessutom ofta placerade i en buske utan vyer mot det vackra landskapet. Obegripligt. Jag begär och får ändå ett och annat fotostopp längs vägen. Ibland får jag traska en bit för att få fatt i en vy. Trots fantastiska vyer nästan överallt längs vägen. Jag fotograferar och filmar därför en del direkt från bilen också. Men Norge! Så här kan ni inte ha det. Inte om ni vill kunna locka ännu fler turister. Som det nu är stannar många här och där längs vägen, men ofta står det redan en eller två bilar på de få platserna. Fler rast- och fotoplatser behövs. Självklart i de vackraste lägena. Hur svårt kan det vara?
Samisk restaurang
Ungefär en halvtimme innan du är ute på själva Lofoten ligger ett samiskt café, restaurang och hotell som heter Boazovazzi och som finns i ett hus som är målat i glada färger. När vi kommer hit har vi spanat efter någonstans att äta ett tag. Restauranger finns det inte heller så många. Så vi stannar så klart här och äter. Jag och Anders delar på dels en macka med älgkött och dels en pannkaka med grädde och hjortron. Det smakar mycket bra. Vi sitter ute på baksidan där vi har utsikt mot en kåta i förgrunden och en sjö och fjäll i bakgrunden. Stället är så klart tillrättalagt för oss turister men jag gillar det ändå. För den som vill finns det också möjlighet att köpa samiskt konsthantverk. Och fungerande wi-fi har de också.
Haukland
Till Haukland är det ytterligare en bit. Hela resan tar 4,5 timme effektiv körtid och lägg därtill valfri tid för olika stopp längs vägen. Hauklandstranda, som den heter på norska, är delad i två. Längs den första delen står långliggande husvagnar uppställda på privata, inhägnade gräsplättar. Här finns utöver det inga bra parkeringsmöjligheter. Men kör vidare en kort bit på vägen som går mot Uttakleiv och precis innan tunneln kommer du till själva byn Haukland, som inte är stor, och den andra delen av stranden med turkost vatten. Och här är parkeringsmöjligheterna betydligt bättre. Stora skyltar berättar att camping är förbjuden. Men möjligen gäller det bara själva sandstranden. För på parkeringen står många husbilar och på gräset hitom sandstranden står minst lika många tält. Camparna sitter i små grupper vid sina tält. Flera har tänt små lägereldar.
Haukland Beach House
Vi slipper campa. Jag har hyrt en liten stuga som heter Haukland Beach House och som ligger en liten bit från själva stranden, inne i byn. Eller by och by, det är några hus bara. Huset vi hyr är i två våningar med ett sovrum, tvättstuga och toalett med dusch på bottengången samt kök, vardagsrum och ett sovrum på övervåningen. Köket är utrustat med både riktig spis, med vanlig ugn, mikrovågsugn och diskmaskin. Där finns också en brödrost. Andra gäster har lämnat efter sig salt och kryddor så det är lite överflödigt att vi också köpt det med oss. Men det visste vi ju inte i förväg. Vi har stannat i Svolvaer och handlat. Kryddblandningen jag tog ur högen gör i och för sig att pastasåsen smakar mycket gott.
Caféet i Haukland
Husägarna driver också ett litet café med konstutställning och försäljning. Det ligger i en nedlagd kraftstation. Det finns en gångstig dit direkt från stranden. En av ytterväggarna täcks av två barnporträtt. Andra verk av samma konstnär finns till försäljningsingenjör i kraftstationen. Jag och Anders fikar där en dag. Betalar stughyran också. Och jag köper ett par örhängen. De föreställer ett par snäckor är gjorda i porslin av en konstnär i närheten som ägarinnan känner. Jag frågar vilken metall de är gjorda av. Vill inte gärna använda örhängen med nickel i. Hon ringer upp konstnären och får bekräftat att det är silver. Så då köper vi dem. Vi pratar om lite allt möjligt. Bland annat om den ökande turismen och sociala medier. Kvinnan som är född och uppvuxen på Lofoten berättar att Reinebrinken har blivit ”the place to be” på Lofoten tack vare bilder på sociala medier. Utsikten ska vara fantastisk. Men stigen upp har blivit så söndertrampad att det rent av blivit farligt att gå upp där.
Uttakleiv
Vid Haukland börjar en vägtunnel som leder till Uttakleiv. Tunneln har bara ett körfält men här och var finns mötesplatser för mötande trafik. Uttakleivs strand är lika vackert som den i Haukland, men på ett annat sätt, och dessutom kan du se solen gå ner i havet här om du har tur med vädret. Det är också möjligt att promenera runt berget, längs havet, mellan Haukland och Uttakleiv, på den gamla grusvägen. Då kan du också, hela vägen, höra fårens bjällror och se dem beta på sluttningarna. I Haukland är det ett staket mellan fåren och stranden men vid Uttakleiv kommer djuren ännu närmare vattnet.
Tråkiga Leknes
En dag åker vi in till Leknes för att äta lunch och handla. Leknes är en ganska tråkig by och är inte mycket att se. Egentligen. Men maten på Johnsens fiskerestaurang smakar bra. När jag ätit min fisksoppa kollar jag väderprognoserna i telefonen. Det ser ut att bli hyggligt väder resten av dagen men sämre väder nästa dag. Därför föreslår jag att vi direkt efter lunchen kör vidare mot Å vilket jag får med de andra på. Handla kan vi göra på Coop i Reine på vägen tillbaka.
Vägen mot Å
Så vi kör vidare på E10 och passerar de vackraste vyer som vi ser på hela Lofoten. Särskilt i Reine är det otroligt vackert. Även om det har börjat mulna på lite nu. Vattenytan på fjorden ligger stilla och bergen är dramatiska. De små röda och gula fiskebodarna på pelare, som kallas rorbuer, speglar sig i vattnet. Jag bestämmer mig för att stanna här och fotografera när vi handlat kvällsmat och mer mjölk på tillbakavägen.
Där alla vägar tar slut
Så passerar vi Å, som är den sista byn längs vägen. Den är också fin, men inte riktigt lika hänförande som Reine. Men vägen, som blivit smalare efter hand, fortsätter genom en tunnel till. Men sedan är det tvärstopp. Vägen avslutas med en stor parkeringsplats. Från parkeringsplatsen leder en asfalterad gångväg vidare. Vi promenerar ut på den. Men så tar den plötsligt också slut mitt uppe på berghällen. Och det är då jag kommer att tänka på textraden ”för jag vill se var alla vägar tar slut” i en låt av Peter Le Marc. ”Å, låt mig höra den en sista gång, spela hennes älsklingssång.” Och vi vandrar vidare ut på berghällarna. Hav och båtar. Öar på avstånd. Ännu längre ut. Sjöfågel som häckar. Hjortron. Och några bär som jag tror kan vara tranbär. Berghällar. Motljus. Och jag tänker ”Nu har jag sett var alla vägar tar slut!”
Avslutningsvis
Du kan också se den här berättelsen i form av en roadmovie på Youtube. Jag har tidigare länkat till en längre version. Men jag har också gjort en kortare på en minut som jag också lagt ut på den här bloggens sida på Facebook där den har setts av över 2 000 personer:
Ett träd fotograferat från taxin mellan Porto San Paulo och Alghero på Sardinien. Mest för test av WP-appen (den app jag bloggar med via mobilen). Som verkar fungera utmärkt.
Alltså! Vi var här för 10 år sedan Maria-Pia-stranden var alldeles, alldeles underbar! Men idag, när vi återvände, blev jag riktigt, riktigt besviken. Här råder rena kaoset och jag börjar undra om turismen på flera håll i Europa just i år, 2017, runnit över alla bräddar och blivit mer än vad orterna klarar av. Alghero verkar i alla fall vara en sådan ort som fått fler besökare än den tål.
Dyrt runt Olbia
Eftersom jag klantade till min bokning till Sardinien den här gången och upptäckte först efter det att jag bokat flyg till och från Olbia att det inte fanns några riktigt bra boendealternativ kvar i området. Jag bokade ändå två rum och tre nätter i Porto San Paulo på ett lite onödigt dyrt lägenhetshotell. Men det var vad som fanns kvar. Alternativen i Alghero var fler så jag bokade tre nätter här också. Idag åkte vi dyr taxi hit. Med facit i hand borde jag ha kollat upp alternativet att hyra bil, men det hade jag nu inte gjort.
Smidig taxiresa
I alla fall åkte vi genom ett vackert landskap och kom smidigt till vår lägenhet i Alghero som vi så här långt är mycket nöjda med. Givetvis ville vi genast gå ner till stranden och äta lunch på vår favoritrestaurang från senast.
Fullpackad Lido-strand
Så vi packar med oss badgrejorna och börjar gå. Vi går förbi Lido-stranden som är alldeles fullpackad med folk. ”Stackare”, tänker jag, ”de känner nog inte till den fina Maria Pia” och funderar på hur jag ska skriva ett blogginlägg om hur man hittar dit så att mina läsare ska slippa göra samma misstag som de som ligger på Lido. Just precis så lite anar jag vad som väntar oss.
Uppmuntrande ord
Jag peppar 11-åringen som börjar bli trött och ifrågasätter om det verkligen finns en restaurang på stranden. ”Så klart finns den kvar, här verkar ju vara fler turister nu. Det kommer att orna sig.”Vi passerar lägenhetshotellet där vi bodde förra gången, affären där vi handlade, restauranger där vi åt, sjukhuset som ligger där stranden börjar och börjar så gå ner genom pinjeskogen mot stranden. Fortfarande anar jag ingenting.
Sjukt trångt
Nu börjar jag skymta vattnet mellan träden. Det härligt turkosa! Men ganska direkt börjar jag också skymta alla parasol. Vi kommer ner på stranden och upptäcker hur folk nästan ligger på varandra på stranden. Det är sjukt trångt! Vi går ner för att följa strandlinjen och flera personer ligger så långt ner att de har fötterna i vattnet. Eftersom jag har skor på fötterna tvingas jag kliva över deras ben för att ta mig framåt. På någon sträcka är det parasol-uthyrning, där är fullt på solstolarna men inte alls lika trångt i övrigt eftersom de inte tillåter andra att lägga sig här. Därför är det lättare att följa stranden den biten.
Inga bord lediga
Någonstans här kommer vi ifrån varandra. De andra tre är före mig. Jag går förbi en restaurang som jag bedömer inte kan vara vårt gamla stamställe och kryssar mig fram bland filtar, handdukar och badleksaker till nästa ställe. När jag kommer dit tänker jag att det måste vara rätt, men ombyggt. De andra är inte här så jag tar ett bord för fyra. Anders ringer. De är vid den andra restaurangen. Det är rätt ställe men de har inga bord lediga. ”Kom hit”, säger jag, ”jag har ett bord”. Men när servitrisen kommer blir jag bortkörd. Trots att det finns flera lediga bord finns det inga platser. Allt är reserverat. Jag ringer Anders igen. När han inte hör vad jag säger skriker jag i telefonen ”Det är fullt här också!”. Moget. Flera restauranggäster tittar på mig med stora ögon. Då har jag redan suckat högt över att jag först inte fick igenom telefonsamtalet.
En meter pizza
Nåja, vi har ju passerat flera restauranger ute vid vägen och går tillbaka till dem. En efter en. Och konstaterar att det är fullt där också. Till sist hittar vi ett ställe som i och för sig inte kan erbjuda oss att välja från hela menyn. Men pizza kan de fixa. Vi är inte knussliga och beställer en meter av pizzan 4 stagioni och äter med god aprit. Det smakar i alla fall mycket gott nu när vi väl fått tag på något att äta.
Tillbaka till rummet
Minstingen, som är 11 år, kräver nu att få ta det lugnt på rummet ett par timmar vilket vi går med på. Jag köper till luftkonditionering och skriver det här inlägget. Anders och 13-åringen handlar mat till kvällen och till frukost imorgon. Pojkarna leker med sina telefoner och Anders tar en tupplur.
Nytt försök
Nu är klockan fem och nu ska vi göra ett nytt försök med stranden. Det brukar kunna vara mindre folk på stränderna runt Medelhavet så här dags. Håll tummarna för att det finns en plätt sand att lägga handdukarna på…
Ohållbart
Förutom problemen med klimatpåverkan från flygresorna tycks det som om turismen på flera håll i Europa passerat en gräns där den även på många andra sätt börjar bli ohållbar. Det har ju varit protester på flera håll mot turismen just i år. På Mallorca och i Venedig bland annat. Och så här kan vi inte ha det! Frågan är vad som kan göras åt saken…
Vacker som en tavla är hon. Ön Tavolara. Turisterna börjar redan hitta hit men inte i så jättestor omfattning. Och än är det mest inhemska turister som kommer hit för att bada en dag och häpna över naturskönheten. Italienare. För Tavolara är en liten ö som ligger utanför Sardinien. På den nord-östra sidan.
Båtersean
Det ska vara möjligt att åka båt hit från Olbia men vi tog den närmaste vägen som är från Porto San Paolo som ligger lite längre söderut på Sardiniens norra ostkust. 26 Euro per vuxen kostade biljetten tur och retur för en vuxen i 2017 års prisläge och halva priset för barn upp till tolv år.
Exotisk
Eftersom vi kom till Sardinien närmast direkt från Lofoten i Norge tycker jag att ön ser ut som en liten bit av just Lofoten som nån har placerat här på Sardinien. Bra gjort i så fall! ;) För här är betydligt varmare i vattnet. Ön ser i alla fall exotisk ut med sitt höga berg och sitt turkosiska vatten. Kanske lite som en Söderhavsö?
Checka ut
Jag har mer att berätta om Tavolara men just nu ska vi checka ut från vårt hotell här i Porto San Paolo. Så det får bli en annan gång.
Taxi
Så. Nu sitter vi i en taxi på väg till Alghero (jo, det blir dyrt – 200 Euro – det hade nog varit bättre att hyra bil.) Men nu kan jag fortsätta berätta om Tavolara.
Hyra solstol
Det finns solstolar att hyra på ön men de är dyra. 30 Euro för två. Jag valde ändå att hyra fyra för skuggan. Det gick inte att betala för solstolarna med kort. Direkt när vi betalat kom vi på att kontanterna skulle vi ju haft till att äta på ön!
Restaurang
För det finns både bar och restaurang på ön. Baren visade sig enbart ta kontanter så jag bokade bord på restaurangen, som tar kort, klockan 14. Vår familj på fyra personer delade på:
1 lufttorkad skinka + melon
1 spaghetti vongole
1 spaghetti seafood
2 vatten
3 iste
2 öl
1 glass
Det kostade 103,5 Euro. Dyrt, kan jag tycka även om maten smakade ljuvligt. Men är man ute på en populär ö där det bara finns en restaurang så kan de så klart ta bra betalt.
Kyrkogård
På ön finns också en kyrkogård som är ganska speciell. Där är en stor skylt som berättar om den och som har sponsrats av EU. Men all text är på italienska (!)
Naturreservat
Ön, eller i vart fall delar av den, är naturskyddad. Så du får inte gå runt bland sanddynerna bakom själva stranden hur som helst, men det finns markerade gångstigar där du kan promenera. Och kanske hitta till en mindre badvik. Dock ser jag inga sandstränder på andra sidan sanddynerna.
Sandstranden
Sandstranden är fin men inte någon hundraprocentig sandstrand. Det finns en del småsten bland samden. Jag tycker ändå att det var helt okej för fötterna att gå i vattnet men olika personer är ju olika känsliga.
Snorkling
Tack vare att vattnet är så klart, fungerar det utmärkt att snorkla här. Ta med egen utrustning, bara. Fiskarna du ser är de sorter som brukar finnas i Medelhavet och så är här stora partier med bottenväxande alger som vajar tjusigt i vattnet.
I går vaknade vi och åt frukost i Nordnorge, åt lunch inne i centrala Oslo, middag i ett flygplan och en sen kvällsglass i en by på Sardinien. Idag har vi bara badat och tagit det lugnt. Det kändes väldigt rimligt.
Hur tänkte jag?
Natten till i förrgår började det regna vid Haukland Beach där vi bodde i ett hus vi hyrt för tre nätter. Regnandet fortsatte hela vägen tillbaka mot Narvik (nästan) från Lofoten. När vi kom till hotellet i Bjerkvik, en halvtimme från Evenes flygplats, plockade jag upp pappershögen med mina bokningar ur väskan. Jag påmindes då om att flyget mot Oslo skulle gå 11:15 men bilen kunde lämnas tidigast 10:00. ”Hur tänkte jag där?” utbrast jag då.
Små marginaler
Men efter efter att ha kört till flygplatsen och tankat upp bilen parkerade vi den på en av Avis p-platser vid flygplatsen. Sedan hämtade vi ut boardingkort och lämnade in väskorna på ”bagdrop” och strax innan klockan slagit 10 kunde jag faktiskt lämna tillbaka bilnycklarna innan vi gick genom säkerhetskontrollen. Det fungerade ju utmärkt trots små marginaler! Ofta är det ju så att det behövs mindre marginaler på mindre flygplatser.
Kul detalj
En rolig detalj på flygplatsen utanför Narvik var att på en vägg har de en jätteplansch över Hauklandstranden. Stugan vi bott i fanns bakom en papperskorg. Vi flyttade undan den en bit för att återse stugan.
Lunch i Oslo
På Gardemoens flygplats hade vi fem timmar mellan flyg. Efter snabb omröstning – tre mot en – bestämdes att vi skulle lämna flygplatsen för lunch inne i Oslo. Pojkarna delade på en lasagne och jag och Anders på en pizza Norge – med renkött och ruccola (!) Vi hann också gå Karl Johans gate fram och tillbaka innan det var dags stt ta snabbtåget tillbaka till flygplatsen igen.
Långsam säkerhetskontroll
Här var det en betydligt långsammare och krångligare säkerhetskontroll där flera av våra väskor skulle letas igenom och stökas runt i efter föremål i metall. Suck.
Lugn dag idag
Nåja. Sedan igår kväll är vi på Sardinien och idag tyckte vi att vi förtjänade att bara ta det lugnt på stranden här i Porto San Paolo. Här är vattnet väl så turkost som på Lofoten men betydligt varmare!
Alltså! YouTube! Hur kan en så stor aktör ha en app som är så hopplös att använda för att ladda upp klipp?
Det tog säkert närmare 10 försök att lägga upp det här klippet som jag suttit och knåpat med i bilen och på stunder när vi tagit det lugnt i stugan på Lofoten. Filmat och redigerat med mobilen.
Hur kan YouTube fortfarande ha en app som hänger sig helt varje gång kontakten med internet tappas tillfälligt? Så att man måste börja om? Igen och igen?
Dessutom retar jag mig på att jag inte kan välja vinjettbild i appen. YouTube lyckas alltid på något vis tugga igenom materialet och välja den minst relevanta bilden av alla. Grrr…
Nå. Till slut lyckades jag lägga upp klippet. Så här är det. En längre text om besöket på Lofoten knåpar jag fortfarande på. Den kommer så småningom. När den är klar.
Till dess får ni hålla till godo med rörliga bilder. Och ett låtval som kanske kan tyckas märkligt. Kan någon knäcka varför jag tyckte att just den musiken passade in här?
Hur sammanfattas tre dagar på Lofoten? Jag vet inte. Bearbetning pågår. Vi har kört. Stannat till vid vackra platser, som här. Kört och kört och kört vidare till Haukland Beach där vi bor tre nätter, doppat oss i havet som kanske inte var varmare än 12 grader, promenerat, men inga längre sträckor. Kört vidare dit där vägen tar slut. Åh, säger man då. I Å. Men allra mest åh! säger man kanske strax innan, i Reine? Sen har vi softat lite. Åkt till Nusfjord. Ätit fisk. Både som soppa samt både torkad och grillad. Ätit val av misstag. Det var gott. Men det handlar inte om det.
Flera sorters väder har vi också provat på. Kanske sammanfattar man lite så?
Jag sitter på altanen och dricker en kopp te medan stugans bastu värms upp. Jag skriver på ett blogginlägg om Abisko. Jag ligger ett par dagar efter med blogginläggen. När jag höjer blicken och tittar åt höger kan jag se att solen skiner på Abisko turiststation och Lapporten. Men här i Björkliden regnar det. Det stämmer med statistiken. Abisko är en av landets nederbördsfattigaste platser. Riksgränsen har mycket nederbörd. Björkliden ligger någonstans mitt emellan.
Lite senare samma dag syns en fantastisk regnbåge över nejden. Då regnar det både i Abisko och Björkluden men solen har just brutit igenom molntäcket här. Björkliden är en underbart vacker plats. Även utan regnbåge.
Sedan dessa rader skrevs har flera dagat förflutit och med dem vår resa. Jag ligger ännu mer efter med blogginläggen nu. Den som vill hålla sig bättre uppdaterad kan följa mig på Instagram. Inte för att jag postar så jättemycket där heller. Men ändå.
Platsen där Rakkasjokk rinner ut i Torne träsk är mycket vacker. Den ser mer ut som om den vore placerad i ett tropiskt land än i Lappland. Men det är här i norr som det klaraste vatten faller ner som ett vitt skum mellan klippkanterna ner i en turkos lagun där det möter sjön vid en klapperstensstrand.
Promenaden ner från Björkliden stugby och Hotell Fjället är ungefär 1,5 km. Vi går över järnvägen vid stationen och ner genom Björklidens by. Förbi Gammelgården som är stängd så här års (men ett vandrarhem mitt emot håller öppet), över uppfartsvägen till hotellet och ner åt vänster på en stig längs Rakkasjokk. En bit efter att stigen passerat under väg E10 ser vi en inplastad lapp från statens fastighetsverk fästad mot marken med ett par stenar : ”Varning! Tillträde sker på egen risk! Området kring Silverfallet är mycket brant och saknar fallskydd vid klippkanten.”
Med tanke på att hela området runt Björkliden är fullt av jokkar, vattenfall och branter som saknar fallskydd vid klippkanterna så hajar jag till lite över budskapet. Hur farlig är den här platsen egentligen?
Vi fortsätter ändå promenaden ner på stigen, över bron som går över fallet och vidare ner mot sjön. Bron har faktiskt räcken och ingenstans längs stigen känns det särskilt farligt. Men så klart: tillträde sker ändå på egen risk. Om inte annat riskerar du att häpna över platsens bildskönhet.
Efter att vi häpnat färdigt sätter vi oss på stranden och fikar varm choklad, banan, torkad mango och godis. Vi har med oss badkläder men det känns aldrig aktuellt att byta om. Däremot tar jag av skorna, kavlar jag upp byxbenen och vadar lite i det kalla vattnet.
Vi tog liften upp till Nuolja Sky Station och vandrade därifrån ca 7-8 km först söder ut och sedan åt sydväst längs en markerad led på kalfjället Slåttatjåkka. Därefter gick vi lika lång väg tillbaka åt nordost genom fjällbjörkskogen tillbaka till Abisko turiststation. Totalt cirka 15 km.
Dyrt även med rabatt
När vi kommer fram till liften kliver vi in i lifthuset. Kvinnan bakom disken frågar om vi är STF-medlemmar. Och det är vi ju, men jag har glömt våra medlemskort i stugan Det gör nu ingenting. Kvinnan knappar in mitt personnummer, hittar mig i databasen, och vi får vår medlemsrabbat. Det är ändå hyggligt dyrt att åka upp, 420 kr för två vuxna och två barn. Men värt sitt pris ändå.
Toppstugan
Vyerna är vackra redan från sittliften. Till höger om oss ser vi Sveriges sjätte största sjö, Torne träsk. Och sett bakom oss till väster ser vi Lapporten. Väl uppe tar vi en fika i den toppstuga som byggts där liften landar. Aurora Sky Station. Jag och pojkarna tar varsin chokladboll. Jag dricker te till. Pojkarna varm choklad. Anders tar en korv.
Vackert beläget dass
Innan vi påbörjar vår vandring går jag ut för att gå på toaletten. Det är en kort kö till det som kan vara Sveriges vackrast belägna torrdass. Kvinnan som är före mig, och först i kön, får syn på en ren uppe på fjället och pekar. Den är helt nära men innan jag fått upp mobilen ur fickan har den försvunnit över krönet.
Vägval direkt
Direkt när vi ska påbörja vår vandring delar sig den märkta leden åt två håll. Den led som går åt höger är markerad som röd led nummer 1 och i stort sett samtliga som påbörjar en vandring samtidigt som oss går åt det hållet. Men istället för att följa strömmen av vandrare läser vi in oss på kartan och väljer den något kortare vandring vi sett ut från början och tar alltså stigen till vänster.
En ren
Vid ett litet vattenfall får elvaåringen syn på renen igen. Eller om det är en annan ren än den jag först såg. Här får jag i alla fall mer tid på mig att fotografera och den här gången har jag dessutom systemkameran med mig. Kul! Ren vill man ju gärna se vid ett sommarbesök i fjällen. Men några garantier finns så klart inte. Garantier för att se Lapporten finns inte heller. Det beror på vädret. Men vi har tur och får massor av vackra vyer mot den berömda U-dalen.
Blött
Nästan direkt stöter vi på vår första snöfläck här uppe. Jag provar att krama en snöboll. Kastar den lite tafatt mot barnen, men missar. Lika bra det. Det kunde annars ha varit början på ett snöbollskrig. Snösmältningen pågår ännu i början av augusti och fjällsluttningen är full av småbäckar och bredare forsar. Det är inga spänger här uppe så vi får försöka kryssa oss fram på stenar och tuvor. Länge klarar jag mig utan att bli blöt om fötterna men innan dagen är slut ska även mina vattenavstötande vandringsskor vara genomblöta.
En fågel
Jag hör en fågel pipa en bit bort. Ljudet påminner om hur rödstjärtarna piper där hemma i Karlshamn när de vill dra uppmärksamheten från sina flygövande ungar. Först kan jag inte se fågeln men så får jag syn på den. Jag fotograferar flera bilder. Är det en unge av fjällripa? Men när jag senare tittar på bilderna i lugn och ro stämmer inte det heller. Anders googlar och möjligen var det en snösiska som jag såg där på fjället.
Matsäck
För 120 kr styck har vi packat med oss varsin lunchpåse från restaurangen vid turiststationen. Varsin macka som vi fixar själva från frukostbuffén. Tepåse eller snabbkaffe, pulversoppa (varma koppen potatis- och purjosoppa, vi har tagit var sitt paket men det visar sig onödigt – varje paket innehåller tre påsar), en chokladbit (jag valde Daim), en frukt (jag tog apelsin) och en påse med något som kallas ”jägarsnus” och som visar sig vara mandlar, russin och bitar av mjölkchoklad. Matsäcken kommer väl till pass när vi tar en paus och sätter oss på några stenar på kalfjället. Som är en bra plats för ett lunchstopp eftersom det är relativt myggfritt här uppe.
Blommor
Uppe på kalfjället växer massor av blommor som jag inte vet namnet på. Men också många som jag känner igen. Kanske är det klockljung som jag ser? Och bullerblomster. Jag vet att de egentligen heter smörbollar men av min pappa fick jag som barn lära mig att han som barn lärt sig att de heter bullerblomster. Så det är vad de heter inne i mitt huvud. De vackra gula bollarna som växer i riklig mängd här på fjället.
Regn och mygg
Precis när vi har kommit till den punkt där stigen ska till att vända och gå ner i fjällbjörkskogen ser vi ett regnväder på håll. Snart är det över oss. Men det duggar bara. Och upphör snart igen. I fjällbjörkskogen växer andra blommor än på fjället. De flesta sorterna här känner jag igen som sådana som blommar vid midsommartid hemma. Men även här finns för mig okända sorter. Och här är betydligt fler mygg. Jag försöker stanna för en kopp te men det är meningslöst. Jag tar tekoppen med mig och dricker medan jag vandrar. Även om jag spiller några droppar längs stigen är det ett bättre alternativ.
Betyg
Allt som allt är det trots allt en väldigt fin vandring som absolut kan rekommenderas. Inte minst för den som har barn i sällskapet eftersom det blir lite lindrigare att gå i och med att det mestadels går utför. För mina knän är det kanske inte lika bra men jag får inga större men och ångrar inte det minsta att vi gick just den här turen. Minst fyra bergstoppar av fem möjliga. ⛰⛰⛰⛰
Vår första dag i Abisko nationalpark vandrar vi slinga nummer 3 till Njakajaure och tillbaka. Den är ungefär fem kilometer och ska ta ungefär två timmar. Men vi tar närmare tre timmar på oss. Trots att molnen ligger tunga över Lapporten, som därmed är dold, är vyerna fantastiska. Jag stannar ofta för att fotografera. Men strax innan vi nått slingans bortersta punkt vill inte 11-åringen längre. ”Vi skulle ju inte fjällvandra!”
Ingen fjällvandring
Albin som är 11 år älskar fjällen. Vi brukar vara här på vårvintern. Nästgårds i Björkliden. Det är flera år sedan som han lanserade idén att även åka hit på sommaren. En tid in i kampanjen kom han på att han inte visste vad man gör i fjällen när det inte är säsong för skidor. Så han frågade. Jag svarade att man vandrar. ”Vad gör man då?” Man bär sin packning med sig och går med den över fjället från ett ställe till nästa. Albin tyckte att det där lät jobbigt och slutade tjata om fjällen på sommaren. Den här resan som vi nu är ute på var istället min idé. Men inför resan fick jag lova att vi inte skulle fjällvandra utan ”bara promenera”.
Nattåget från Stockholm
Vi anländer ungefär klockan halv tre på eftermiddagen med nattåget från Stockholm. Vi steg på tåget strax innan klockan åtta på kvällen och har sovit gott i våra sovvagnskupéer. När vi har checkat in i vår stuga på STF:s anläggning i Abisko beslutar vi oss för att ta en promenad.
Kanjon
Vi börjar följa Kungsleden (och spår 3) längs Abiskojåkka. Den breda fjällforsen äter sig här fram genom en kanjon. Och redan här är vyerna fantastiska. 13-åringen roar sig på ett par ställen med att kasta stenar i forsen så att vattnet svätter ännu mer än det redan gör.
Mygg
Det är ganska myggigt och även om vi har tagit på oss myggmedel så stannar vi inga längre stunder på någon plats eftersom myggen då hittar oss i lite väl hög utsträckning.
Protest
När vi nästan är framme där stig 3 viker av från Kungsleden och tillbaka mot Njakajaure och Abisko börjar 11-åringen protestera. Han börjar misstänka att han är lurad. Men vi försöker övertala honom att detta inte är någon fjällvandring utan bara en ”promenad”. Huruvida han köper resonemanget är något oklart men efter en stund går han med på att fortsätta gå.
Blommor
Massor av härliga blommor ser vi längs vägen. Trots att det är i början av augusti ser vi en blomsterprakt som vid midsommartid i södra Sverige: midsommarblomster, prästkragar, linnea och orkideer bland annat. Hjortron ser vi också. På ett ställe en hel myr full av detta fjällets guld.
RT @fembarnsfarsan: Helt otroligt att de flesta som gjort sitt val och nu bekänner sig till en religion har råkat födas där just den religi… 14 hours ago
Jag läste ett inlägg om Luke’s Lobster idag. Kom då att tänka på när vi förra höstlovet åt hummer i korvbröd under Brooklynbron. Var säker på att jag bloggat om det så jag googlade men hittade inget inlägg. Blandar väl ihop det med att jag pratade om stället i min film om New York på höstlovet? Nåväl, då skriver jag väl nu, tänker jag.
