Etikettarkiv: Kinabatangan

Är det ens en blomma?


Den här blomman växte vid entrén till Gomatong-grottan på norra Borneo. Eller är det en blomma? Det ser mer ut som frökapslar som öppnat sig. Men knopparna där bakom? Kanske är det de som är blommor?

Jag har försökt googla på vad det här kan vara för växt. Men har inte hittat något svar. Tycker att det finns vissa likheter med några växter i den stora banan-familjen. Vet du möjligen vad det är för växt?

Det här är mitt bidrag för denna veckan till utmaningen och temat ”Flowers on fridays”.

15 kommentarer

Under blommor, Flowers on Fridays, resor

Snygg upphämtning


Igår visade jag en bild på en apa som faller. Jag lovade att berätta hur det gick sedan.

Jo, det gick bra. Med bara en hand kvar ytterst på en tunn gren och mitt i en ofrivillig fallrörelse lyckas apan vända på händelseutvecklingen och svinga sig upp på grenen igen.

Efter den snygga upphämtningen sitter apan stilla en stund och funderar på vad som hände. Och visst ser det ut som att den suger på tummen för att lugna ner sig?

14 kommentarer

Under djur, natur, resor

Apan faller!


En apa klättrar längst ut på en gren på ett träd. Vi befinner oss på Bilit Rainforest Lodge på Borneo. Jag riktar kameran mot den långsvansade makaken. Just då tappar den greppet med ena handen och båda fötterna, och en fallrörelse inleds. Några löv virvlar i luften.

Vad ska nu hända? Det får du veta i morgon. Fortsättning följer…

16 kommentarer

Under djur, natur, resor

Sista chansen – skulle vi få se elefant vid Kinabatangan?

Det ska mycket till för att du ska se vilda elefanter på Borneo. De är inte så många och de är skygga. Men redan när vi kom till Bilit Rainforest Lodge vid Kinabatanganfloden fick vi höra att elefanter synts till i närheten för fyra dagar sedan. Så det fanns viss chans. Innan dess var det ett halvår sedan de siktats här senast. Men varken den första dagen eller på morgonturen den andra dagen hade vi sett några. Det var nu dags för vår sista safari-tur i båt på floden. Skulle vi få se någon elefant?

Kakorna till eftermiddagsfikat ser läckra ut men smakar inte alls lika bra som de vi fick igår. Det gör inget. Snart ska vi ut på floden för en sista safari. Vad ska vi få se den här gången?

Vårt sällskap på åtta personer är på den här turen utökat med det brittiska par på smekmånad som vi träffade redan på sköldpaddsön. De som så gärna vill se elefanter. Så vår guide lovar att göra ett ytterligare försök. Båtens förare sätter kurs mot vattnets flödesriktning.

Vi passerar nästan direkt en liten by med en moské med en gul lökkupol med en stjärna och en månskära på toppen. Vi vet sedan tidigare att denna lilla by, tillsammans med några hus intill vår lodge, är några av de få bostadshus som finns i området.

Sedan åker vi i ganska hög hastighet i tio minuter innan båtföraren saktar ner vid ett träd med näshornsfåglar.

Noshörningsnäshornsfågel
Guiden berättar att det här är Borneos mest kända fågel. Den som ofta får symbolisera fågellivet på ön. Han pekar och visar hur den pryder framsidan på en bok om fåglar på Borneo som han har med sig. Noshörningsnäshornsfågel. Bara namnet! Fågeln är stor, stjärten är svart- och vitrandig, näbben är vit och näshornet är rödgult och uppåtböjt. Fåglarna lyfter och guiden pekar och berättar. Först flyger hannen, sedan två ungar, en i taget och sist lättar honan.

Vi fortsätter i högt tempo och stannar bara till för att titta på en krokodil innan vår båtförare gör ett stopp vid en ensam man som fiskar i floden med något slags metspö. Både båtföraren och vår guide pratar en lång stund med mannen på malajiska. Guiden översätter något av det som sagts till engelska och berättar att fiskaren sett elefanterna här, på andra sidan floden sent föregående kväll. De fortsatte därefter uppströms.

En falsk elefant
Så då gör vi också det. Fortsätter uppströms. Jag fotograferar en gammal gren, eller trädstam, som är övervuxen av grönska och har två ”fötter” (grenar) på land och två i vattnet. I min fantasi liknar den en elefant. Ytterligare en gren är en bete och sammanflätade lianer av grönska är snabeln.

Ett till träd med näshornsfåglar. En annan sort. Vi pausar färden här ett kort ögonblick.

Lite senare svänger båten in på en smal bäck som rinner ut i floden. En bit in ser vi spåren. Här har elefanterna passerat. ”Förmodligen i morse”, svarar guiden på vår fråga om hur länge sedan det kan vara. Elefanterna har alltså fortsatt uppströms. Så då gör vi också det. Igen.

Och en äkta
Några minuter senare får båtföraren syn på en båt en bit fram som ligger still i vattnet. Ett par – tre turister står upp i båten och spanar in mot skogen. Vår båtförare ökar snabbt farten innan han slår av på den igen och stannar precis bakom den andra båten. Och där är något! En stor grå figur kan anas bakom grönskan. Och så ett lika grått öra som rör sig fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Åh! Det ÄR en elefant. I vad som tycks som en evighet men som av tidstämplarna på mina foton avslöjas som fem minuter står vi där och ser örat röra sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. Utan att jag ens ser vad som är bak och vad som är fram på elefanten.

Borneoelefanten räknas som en egen underart till den asiatiska elefanten. Så sent som vid början av 2000-talet visade DNA-analyser att den här underarten har varit isolerad från övriga elefanter i tre hundratusen år. Tidigare trodde man att de härstammade från förvildade arbetselefanter som tagits till ön av människor. Men det var alltså helt fel! Tyvärr är dessa unika elefanter, som också kallas pygméelefanter trots att de kan bli 1,8 meter i mankhöjd, starkt hotade. Det finns bara runt 1500 individer kvar. Och av dessa ser vi alltså en. Eller snarare ett öra på en.

Så rör den sig. På ett ögonblick är elefanten helt osynlig. Jag hinner tänka att även om det var kul att få se en elefant så var det synd att vi inte fick se mer. Då tar hon några rejäla kliv och kommer ut ur grönskan. Men när hon får syn på oss, tror jag, kliver hon in i buskaget igen.

Men så ett ögonblick senare är hon tillbaka, bara några meter längre uppströms, en lite, lite längre bit från den närmaste båten än förra gången. Och nu går hon hela vägen ner till floden, doppar snabeln i vattnet och dricker. Hon står där i flera minuter, lyfter snabeln upp och ner, viftar med öronen och är bara så fantastiskt häftig att se.

Så. Lika plötsligt som hon kom, vänder hon sig om, tar några steg och slukas upp av regnskogen igen.

Skyndar tillbaka
Men vi stannar en bra stund. Lyssnar på grenar som knäcks och elefanter som trumpetar dovt. De är en hel flock. Men vi ser inga fler och nu måste vi ge oss. Vi är långt uppströms och snart kommer det att mörkna. Solnedgången målar redan himlen i vackra färger.

Stämningen i båten är uppsluppen. Inte bara det brittiska paret är mycket nöjda. Alla i båten är upprymda. Ett par av oss tecknar ”elefanterna är lustiga att se” till mötande båtar. ”I love your body language”, säger britten och skrattar.

Vi ser många apor i träden nu, men vi hinner inte stanna, bara sakta ner lite på ett par ställen. Det är egentligen inte lönt att fotografera men jag gör ett par tappra försök innan jag ger upp.

Nu fortsätter vi snabbare än någonsin tillbaka till vår lodge, medan solnedgången färgar himlen i allt mer intensiva färger.

Kakor till eftermiddagsfika.

En näshornsfågel gömmer sig bland grenarna.

En krokodil och vattenhyacinter.

En man som fiskar.

En gren som påminner om en elefant till formen.

En häger som lyfter.

Näshornsfåglar växer inte på träd?

13-åring spanar efter elefant.

Här har elefanterna korsat vattendraget.

Och kasat ner i leran.

Plötsligt kliver elefanten fram ur grönskan.

Hon dricker vatten ur floden.

Står där i flera minuter.

Solnedgång över Kinabatangan.

Hög stämning i båten.

En lätt suddig näsapa.

En regnbåge skymtas.

Vi skyndar hem innan det mörknar helt.

12 kommentarer

Under djur, natur, resa med ungdomar, resor

Morgonsafari på floden Kinabatangan

Det här är den andra delen av min berättelse om att åka på båt-safari på Kinabatangfloden i den malaysiska provinsen Sabah, på norra Borneo. Föregående kväll har vi redan sett en hel del djurliv längs med floden. Men vi är inte mätta på upplevelser.

Vi börjar dagen mycket tidig. Vi ska iväg på en tidig morgontur på floden redan innan frukost. Vi bjuds på te och kaffe på Bilit Rainforest Lodge innan båtturen som börjar klockan halv sju. Precis på utsatt klockslag sätter vi oss i båten och sedan bär det iväg genom morgondimman.

Nedströms
Den här gången går färden nedströms. Den här morgonens tur är tänkt att fokusera på fågellivet längs floden. Och så har vår guide fått med sig från oss att vi hoppas få se vild orangutang. Även om vi redan har sett en utanför en grotta, så vore det roligt att få se mer av dessa våra nära släktingar.

Till att börja med ser vi inte så många djur alls på grund av dimman, men efterhand som den lättar ser vi fler och fler. Apor och näshornsfåglar, bland annat. Till slut har vi också turen att få se ännu en vild orangutang i ett träd. Den här ser vi bättre än den första, vid grottan. Den håller på att bygga ett bo högt upp i trädet där den ska sova i natt. Orangutanger lever ensamma, får vi veta, utom honorna när de har en unge, och de bygger ständigt nya bon på olika platser i regnskogen. De har mycket långa armar och korta ben och är skickliga på att klättra i träd, där de lever hela sina liv.

Orangutanger kan bli 35-50 år gammla. Honorna får en unge åt gången vart 8:e år. Ungen stannar hos mamman till 6-7 års ålder. Honor blir sedan könsmogna från 9-12 års ålder och hannar från 9-15 år. Då får båda könen skägg och på hannarna växer också oftast kinderna ut med stora mörka svullnader som blir enorma. Hannarna kan bli 180 cm långa och väga upp till 100 kg. Honorna är mindre.

Det är fantastiskt att få se en orangutang högt däruppe bland trädtopparna i färd med att äta och bygga sig ett bo.

Korvsjö
Precis intill platsen där orangutangen rör sig bland trädtopparna rinner en tunnare flodarm ut i den bredare floden. Vi följer detta smalare vattendrag uppströms och jag frågar om en gul blomma vid vattenbrynet. Vår guide berättar att det är Bruneis nationalblomma. Brunei är det lilla konungarike på Borneo som ligger mellan de malaysiska provinserna Sabah och Sarawak, och som har måttligt bra rykte vad gäller mänskliga rättigheter.

När vi möter en proppfull båt skojar guiden och säger att det är en stor grupp homo sapiens sapiens som vi kan se där.

Vattendraget vidgas och vi befinner oss i en sjö. Det är en korvsjö som invaderats av blå blommor från Sydamerika, som inte hör hemma här, men som myndigheterna nu gett upp hoppet om att en dag lyckas utrota från dessa trakter. De togs en gång hit som föda till grisar och nu är de överallt. Men vackra är de trots att de betraktas som ogräs och inte borde vara här. Vattenhyacint kallas de på svenska och namnet är mycket träffande.

En korvsjö är en bågformad insjö som bildats av en meandrande, ringlande, flod som brutit igenom och valt en rakarare sträckning. Den tidigare meanderkröken blir kvar som en korvformad sjö. På engelska kallas det oxbowe lake.

Nu återstår bara återresan till lodgen. Vi åker i ganska hög hastighet tillbaka samma väg som vi kom. Håret fladdrar i vinden, solen lyser från en nästan helt klar himmel, växtligheten speglar sig i vattnet och jag känner att det har börjat kurra i magen. Två timmar har vi varit i väg. Nu ska det bli gott med en stadig frukost!

Morgonen börjar i dimma.

En häger står lugnt på en flytande tuva.

Efterhand lättar dimman.

En storknäbbskungsfiskare ger sig av.

En örn sitter högt uppe i ett träd.

Silver leaf monkey heter den på engelska, budeng på svenska.

En orientnäshornsfågel sitter på en gren.

Vi möter en båt på floden.

En orangutang äter och ordnar sig ett bo för dagen.

En häger står i vattenbrynet nedanför.

Vi åker in i en smalare flodarm.

Hägern flyttar sig gång på gång för att stå framför båten.

Bruneis nationalblomma. Simpor kallas den lokalt, Dillenia beccariana på latin.

Vattenhyacinten hör egentligen inte hemma här.

En ormhalsfågel spanar från sitt träd.

En lodge i regnskogen.

Vi är snart tillbaka på vår lodge.

13 kommentarer

Under båt, djur, natur, resor

Båt-safari i kvällningen längs Kinabatanganfloden


Vi upplevde så otroligt mycket djurliv längs Kinabatanganfloden på norra Borneo att jag måste dela upp min berättelse om safariturerna på floden i flera blogginlägg. I det här första inlägget berättar jag om våra två första kvällsturer. En före och en efter mörkets inbrott.

Vid halv fyra serveras eftermiddagsfika på Bilit Rainforest Lodge. Vid fyratiden går vi sedan ner till lodgens brygga och den gula båt vi ska åka med. Vattnet i floden är närmast mjölkchokladbrunt.

Så bär det iväg
Vi får var sin blå flytväst med bokstäverna BRL i vitt tryck på ryggen att sätta på oss. Sedan puttrar motorn igång och så bär det iväg uppströms längs floden för en två timmar lång safari.

Elefanter har setts i området några dagar tidigare. Dessförinnan var det sex månader sedan de var här så vår guide har visst hopp om att vi ska kunna få se dem om vi har en stor portion tur. Det är därför vi åker uppströms. Det är på det hållet som de har setts.

Båten åker en liten bit innan den stannar till. Där sitter en apa i ett träd. Vår guide pratar om den som ”asian baboon”, alltså asiatisk babian, men jag har googlat och hittar inget sådant djur. Troligtvis är det ett smeknamn. När jag tittar på mina bilder i efterhand och jämför med vad jag kan hitta på nätet kommer jag fram till att det är en svinmakak.

Näsapor
Efter en kort paus fortsätter vi uppströms. Snart ser vi några apor uppe i ett träd. Det är näsapor! som jag så gärna velat se. Det här börjar bra.

Om näsaporna får vi lära oss att det endast är flockens alfahanne som har en sådär stor röd näsa. Övriga apor i flocken har en något mindre grå variant. Näsaporna är mest aktiva på eftermiddagen och kvällen.

Vi ser sedan en apa med ordet ”silver” i det engelska namnet. Vi stannar till lite extra på den plats där elefanterna dykt upp några dagar tidigare, men nu vill de inte visa sig. Däremot ser vi en krokodil.

Fåglar
Vi ser även fåglar; massor av vita hägrar, svalor, en uggla och två arter kungsfiskare. Dels en som liknar ”vanliga” kungsfiskare som finns här hemma i Sverige och så en lite större variant. En fantastisk första tur på floden!

Nattur
Efter middagen får vi också en kortare nattur på floden i mörker där guiden lyser med ficklampa på olika djur. Bland annat ser vi flygande hundar, en slags stora fladdermöss. Den här gången åker jag på safari i klänning, klackskor (om än inte högklackade) och utan kamera. Det fungerar också bra. Jag tänker att det ändå är svårt att få till bra bilder i mörkret och utan kamera är det lättare att fokusera på andra sinnesintryck utöver synen som ljud och dofter. Djuren låter i natten.

Och det finns blommande träd i djungeln som doftar mycket gott.

En svinmakak sitter i ett träd.

Kvällsljus över floden.

Pojkarnas 11-åriga kusin använder kikaren.

En näsapa.

Vattnet i Kinabatanganfloden är mjölkchokladfärgat.

Ugglan sitter länge och poserar. Det är ovanligt att se ugglor på dagtid.

En kungsfiskare spanar efter byten.

En krokodilrygg skymtar i vattnet.

Huvudet på samma krokodil.

Albin, då 13 år, spanar efter djur.

Vi möter båtar då och då på floden.

En storknäbbskungsfiskare.

Mörkret faller över floden. Här och där ligger en lodge.

En näsapa.

16 kommentarer

Under djur, natur, resor

Aporna på Bilit Rainforest Lodge, Borneo

Under vår resa på Borneo nyligen bodde vi bland annat på Bilit Rainforest Lodge vid Kinabatanganfloden där vi tillbringade två dagar och två nätter. På lodgen vistades då och då en grupp långsvansade makaker bland husen. Här beskriver jag mitt första möte med dem, strax efter vår ankomst och första lunch på platsen.

Jag har bytt objektiv på kameran inför vår första safari på Kinabatanganfloden. Jag går ut på verandan för att testa inställningarna. Fotograferar ett par bilder på växtligheten.

Då kommer min bror ut från en av de andra stugorna på området. Det är han som får syn på aporna. Först en. Sedan ser vi att det är en hel flock som försiktigt närmar sig området med hus där vi bor. De rör sig både uppe bland träden och nere på marken. Sedan också på de gångbryggor som finns mellan husen och uppe på taken.

Vi tycker oss ana att de har en inbördes arbetsfördelning inom gruppen. En äldre hanne, som sannolikt är flockens ledare, vaktar flocken och oss människor, mestadels sittandes nere på marken. Ett par unga hannar sitter på räckena vid gångbroarna och verkar också hålla vakt. Andra halvstora ungar rör sig mellan träden och plockar någon slags stora mörka frökapslar från träden, som kastas ner till aporna på marken, som äter av dem.

Efter hand kommer flera av våra familjemedlemmar ut ur stugorna för att titta på aporna.

Vi ser bland annat ett par ungar som klättrar på ett tak, där dena ena ungen hänger i den andras svans. Något som inte uppskattas helt av den apan som blir den andres klätterredskap.

Och jag får för min del mycket övning med det Tamron-objektiv (70 – 300 mm) som jag köpte inför en safariresa till Afrika för snart tre år sedan.

Den här apan uppfattar vi som flockens ledare.

Ett ungdjur som håller vakt.

Två ungar klättrar på ett tak.

Mammor med små ungar håller större distans.

Apor uppe i träden skördar frökapslar.

11 kommentarer

Under djur, natur, resor

En grotta full med fladdermusbajs och stora insekter – kan det vara nåt? Gomantong på Borneo

Precis som rubriken på detta inlägg anger är Gomatong-grottan på norra Borneo full av både fladdermusbajs och stora insekter. Skalbaggar närmare bestämt. Möjligen är det kackerlackor. Fågelbajs är där också. Svalbajs närmare bestämt. Utifrån den beskrivningen kan det synas märkligt att grottan inte bara är en känd sevärdhet utan dessutom får över fyra stjärnor i betyg på Google. Vad är grejen liksom?

”Allting går att sälja med mördande reklam”, heter det i en svensk visa från 1940-talet. Den gången handlade det om konserverad gröt. Av sågspån, tror jag. Men. En grotta full med bajs? Hur säljer man in den? Inte vet jag hur det gått till från början. Men nu är vi alltså här.

Gomantong-grottorna är ett stort grott-system inuti Gomantong-berget i Sabah-delen av Borneo, Malaysia. Berget är den största kalkformationen i nedre Kinabatangan-området. Grottorna och det omgivande området ligger i naturreservatet Sabah Forestry Department, ett skyddat område för djurliv, särskilt orangutanger. Det här är också den enda kända platsen för den utrotningshotade snigeln Plectostoma mirabile.

När vi anländer med minibuss till Gomatong avråder vår guide ifrån att ta med kameran in på området. Han tycker att eftersom avgiften för att fotografera här är lika hög som för att hyra kikare i två dygn på lodgen vi ska till är detta onödiga pengar att lägga ut. Jag stoppar därför ner min systemkamera i ryggsäcken innan vi går in på området.

Regnskog
Vi får låna var sin hjälm och vandrar sedan på fuktiga och lätt hala bryggor, kanske 500 meter, genom regnskogen, innan vi kommer till berget med grottan. Väl där upptäcker vår guide något bland träden på berget. Det är en vild orangutang! Vi står en stund och tittar på den där den mest sitter stilla men ibland rör sig i trädet. Det tar en stund innan alla i sällskapet är med på vilket träd det är vi pratar om. Det finns många träd på berget!

Jag kan så klart inte motstå frestelsen att plocka upp kameran och fotografera. Bästa bild blir en där den stora apans rygg och kropp skymtar lite mer än på övriga bilder. Men nu när kameran är uppe, och jag ändå kommer att få betala tilläggsavgiften, kan jag lika bra använda den i grottan också.

Vår guide avbryter nämligen vårt orangutang-skådande och drar med oss in i grottan.

Fladdermöss
Utforskningar av guanoavsättningarna gjordes första gången 1889 av en JH Allard. Guano är namnet på djurspillning som används som gödsel. Själva grottststemet kartlades först senare av P. Orolfo, 1930. En detaljerad omkartering och laserskanning av grottorna genomfördes 2012 och 2014.

Fladdermuspopulationen domineras av en koloni av Chaerephon plicatus, vars nattliga utflygning är en populär turistattraktion. Vi var dock inte här på kvällen utan på dagtid. Men fick en skymt av faddermössen ändå. Här finns också Rhinolophus acuminatus, som är en annan fladdermusart.

Antalet fladdermöss, som har överdrivits tidigare, räknades till runt 275 000 år 2012. Det finns också fladdermusvråkar i och kring grottan som jagar fladdermössen.

Svalbon
Ätliga svalbon finns också och skördas i grottan. Det är reden av den i Asien och Australien levande svalbosalanganen, Aerodramus fuciphagus, som är en fågel i familjen seglare och som bygger sina bon i klippväggar och berghålor av sekret, som utsöndras av deras starkt utvecklade spottkörtlar.

Sekretet stelnar till en genomskinlig gummiliknande massa. Redena har en storlek av ett halvt hönsägg och väger ca 10 gram. Då fågelboet upplöses i vatten blir massan geléaktig. Den svalbosoppa som tillreds av denna massa har månghundraåriga traditioner i det kinesiska köket och är idag en exklusiv och mycket dyr delikatess. I Hongkong kostar en skål äkta svalbosoppa mellan 200 och 700 kr.

Simud Hitam (”Black Cave”) är den mer tillgängliga av de två grottorna och det är den som är öppen för allmänheten. Här skördas de ”svarta” svalbon, som är mindre värdefulla. Dessa innehåller både fjädrar och saliv och kräver rengöring efteråt.Efter fåglarnas häckningsperiod samlas boredena in och säljs efter rensning till restauranger, som tillreder soppa på kycklingbuljong och svalbo.

I den övre ”vita” grottan, som inte är öppen för allmänheten skördas de mer värdefulla ”vita” svalbon som är mer rena som de är.

Örn och bajs
Men vi kliver alltså in i den grotta som kallas ”svart” därför att här skördas ”svarta” fågelbon. Direkt innanför ingången sitter en rovfågel en bit upp. Kanske en örn?

Det är nu som vi ser allt bajs från fladdermöss och svalor som täcker gångbroarna genom grottan, inklusive ledstänger. Det är också nu jag upptäcker insekterna. Möjligen är det kackerlackor?

Grottan är annars fin, flera tiotals meter i ”takhöjd” och på ett par ställen finns det öppningar i ”taket” som fungerar som ljusinsläpp och där fladdermössen rör sig ut och in ur grottan.

Mitt i grottan ligger ett boningshus där personer bor som vaktar de dyrbara svalbon som finns i grottan. Just när vi är här pågår ingen skörd av bon men vi kan se de stegar som används när bona skördas (och som ser helt livsfarliga ut).

Sevärd?
Så vad säger jag? Är grottan med bajs och insekter sevärd? Jo, faktiskt! Jag tycker att den är intressant. Det är ingen grej som du åker hela vägen till Borneo för att få uppleva, men när du väl är i Kinabatangan är grottan värd att svänga förbi. Även om du inte skulle ha turen att få se en vild orangutang.

Spång genom djungeln.

En fjäril utanför grottan.

Ser du orangutangen?

Bajs och insekter.

Fladdermöss syns vid ljusinsläppet i grottans tak.

Det är högt i tak.

Källor till texten: informationsskyltar på plats, vår guide och egna upplevelser samt svenska och engelska Wikipedia.

18 kommentarer

Under natur, resor