Morgonsafari på floden Kinabatangan

Det här är den andra delen av min berättelse om att åka på båt-safari på Kinabatangfloden i den malaysiska provinsen Sabah, på norra Borneo. Föregående kväll har vi redan sett en hel del djurliv längs med floden. Men vi är inte mätta på upplevelser.

Vi börjar dagen mycket tidig. Vi ska iväg på en tidig morgontur på floden redan innan frukost. Vi bjuds på te och kaffe på Bilit Rainforest Lodge innan båtturen som börjar klockan halv sju. Precis på utsatt klockslag sätter vi oss i båten och sedan bär det iväg genom morgondimman.

Nedströms
Den här gången går färden nedströms. Den här morgonens tur är tänkt att fokusera på fågellivet längs floden. Och så har vår guide fått med sig från oss att vi hoppas få se vild orangutang. Även om vi redan har sett en utanför en grotta, så vore det roligt att få se mer av dessa våra nära släktingar.

Till att börja med ser vi inte så många djur alls på grund av dimman, men efterhand som den lättar ser vi fler och fler. Apor och näshornsfåglar, bland annat. Till slut har vi också turen att få se ännu en vild orangutang i ett träd. Den här ser vi bättre än den första, vid grottan. Den håller på att bygga ett bo högt upp i trädet där den ska sova i natt. Orangutanger lever ensamma, får vi veta, utom honorna när de har en unge, och de bygger ständigt nya bon på olika platser i regnskogen. De har mycket långa armar och korta ben och är skickliga på att klättra i träd, där de lever hela sina liv.

Orangutanger kan bli 35-50 år gammla. Honorna får en unge åt gången vart 8:e år. Ungen stannar hos mamman till 6-7 års ålder. Honor blir sedan könsmogna från 9-12 års ålder och hannar från 9-15 år. Då får båda könen skägg och på hannarna växer också oftast kinderna ut med stora mörka svullnader som blir enorma. Hannarna kan bli 180 cm långa och väga upp till 100 kg. Honorna är mindre.

Det är fantastiskt att få se en orangutang högt däruppe bland trädtopparna i färd med att äta och bygga sig ett bo.

Korvsjö
Precis intill platsen där orangutangen rör sig bland trädtopparna rinner en tunnare flodarm ut i den bredare floden. Vi följer detta smalare vattendrag uppströms och jag frågar om en gul blomma vid vattenbrynet. Vår guide berättar att det är Bruneis nationalblomma. Brunei är det lilla konungarike på Borneo som ligger mellan de malaysiska provinserna Sabah och Sarawak, och som har måttligt bra rykte vad gäller mänskliga rättigheter.

När vi möter en proppfull båt skojar guiden och säger att det är en stor grupp homo sapiens sapiens som vi kan se där.

Vattendraget vidgas och vi befinner oss i en sjö. Det är en korvsjö som invaderats av blå blommor från Sydamerika, som inte hör hemma här, men som myndigheterna nu gett upp hoppet om att en dag lyckas utrota från dessa trakter. De togs en gång hit som föda till grisar och nu är de överallt. Men vackra är de trots att de betraktas som ogräs och inte borde vara här. Vattenhyacint kallas de på svenska och namnet är mycket träffande.

En korvsjö är en bågformad insjö som bildats av en meandrande, ringlande, flod som brutit igenom och valt en rakarare sträckning. Den tidigare meanderkröken blir kvar som en korvformad sjö. På engelska kallas det oxbowe lake.

Nu återstår bara återresan till lodgen. Vi åker i ganska hög hastighet tillbaka samma väg som vi kom. Håret fladdrar i vinden, solen lyser från en nästan helt klar himmel, växtligheten speglar sig i vattnet och jag känner att det har börjat kurra i magen. Två timmar har vi varit i väg. Nu ska det bli gott med en stadig frukost!