Sista chansen – skulle vi få se elefant vid Kinabatangan?

Det ska mycket till för att du ska se vilda elefanter på Borneo. De är inte så många och de är skygga. Men redan när vi kom till Bilit Rainforest Lodge vid Kinabatanganfloden fick vi höra att elefanter synts till i närheten för fyra dagar sedan. Så det fanns viss chans. Innan dess var det ett halvår sedan de siktats här senast. Men varken den första dagen eller på morgonturen den andra dagen hade vi sett några. Det var nu dags för vår sista safari-tur i båt på floden. Skulle vi få se någon elefant?

Kakorna till eftermiddagsfikat ser läckra ut men smakar inte alls lika bra som de vi fick igår. Det gör inget. Snart ska vi ut på floden för en sista safari. Vad ska vi få se den här gången?

Vårt sällskap på åtta personer är på den här turen utökat med det brittiska par på smekmånad som vi träffade redan på sköldpaddsön. De som så gärna vill se elefanter. Så vår guide lovar att göra ett ytterligare försök. Båtens förare sätter kurs mot vattnets flödesriktning.

Vi passerar nästan direkt en liten by med en moské med en gul lökkupol med en stjärna och en månskära på toppen. Vi vet sedan tidigare att denna lilla by, tillsammans med några hus intill vår lodge, är några av de få bostadshus som finns i området.

Sedan åker vi i ganska hög hastighet i tio minuter innan båtföraren saktar ner vid ett träd med näshornsfåglar.

Noshörningsnäshornsfågel
Guiden berättar att det här är Borneos mest kända fågel. Den som ofta får symbolisera fågellivet på ön. Han pekar och visar hur den pryder framsidan på en bok om fåglar på Borneo som han har med sig. Noshörningsnäshornsfågel. Bara namnet! Fågeln är stor, stjärten är svart- och vitrandig, näbben är vit och näshornet är rödgult och uppåtböjt. Fåglarna lyfter och guiden pekar och berättar. Först flyger hannen, sedan två ungar, en i taget och sist lättar honan.

Vi fortsätter i högt tempo och stannar bara till för att titta på en krokodil innan vår båtförare gör ett stopp vid en ensam man som fiskar i floden med något slags metspö. Både båtföraren och vår guide pratar en lång stund med mannen på malajiska. Guiden översätter något av det som sagts till engelska och berättar att fiskaren sett elefanterna här, på andra sidan floden sent föregående kväll. De fortsatte därefter uppströms.

En falsk elefant
Så då gör vi också det. Fortsätter uppströms. Jag fotograferar en gammal gren, eller trädstam, som är övervuxen av grönska och har två ”fötter” (grenar) på land och två i vattnet. I min fantasi liknar den en elefant. Ytterligare en gren är en bete och sammanflätade lianer av grönska är snabeln.

Ett till träd med näshornsfåglar. En annan sort. Vi pausar färden här ett kort ögonblick.

Lite senare svänger båten in på en smal bäck som rinner ut i floden. En bit in ser vi spåren. Här har elefanterna passerat. ”Förmodligen i morse”, svarar guiden på vår fråga om hur länge sedan det kan vara. Elefanterna har alltså fortsatt uppströms. Så då gör vi också det. Igen.

Och en äkta
Några minuter senare får båtföraren syn på en båt en bit fram som ligger still i vattnet. Ett par – tre turister står upp i båten och spanar in mot skogen. Vår båtförare ökar snabbt farten innan han slår av på den igen och stannar precis bakom den andra båten. Och där är något! En stor grå figur kan anas bakom grönskan. Och så ett lika grått öra som rör sig fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Åh! Det ÄR en elefant. I vad som tycks som en evighet men som av tidstämplarna på mina foton avslöjas som fem minuter står vi där och ser örat röra sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. Utan att jag ens ser vad som är bak och vad som är fram på elefanten.

Borneoelefanten räknas som en egen underart till den asiatiska elefanten. Så sent som vid början av 2000-talet visade DNA-analyser att den här underarten har varit isolerad från övriga elefanter i tre hundratusen år. Tidigare trodde man att de härstammade från förvildade arbetselefanter som tagits till ön av människor. Men det var alltså helt fel! Tyvärr är dessa unika elefanter, som också kallas pygméelefanter trots att de kan bli 1,8 meter i mankhöjd, starkt hotade. Det finns bara runt 1500 individer kvar. Och av dessa ser vi alltså en. Eller snarare ett öra på en.

Så rör den sig. På ett ögonblick är elefanten helt osynlig. Jag hinner tänka att även om det var kul att få se en elefant så var det synd att vi inte fick se mer. Då tar hon några rejäla kliv och kommer ut ur grönskan. Men när hon får syn på oss, tror jag, kliver hon in i buskaget igen.

Men så ett ögonblick senare är hon tillbaka, bara några meter längre uppströms, en lite, lite längre bit från den närmaste båten än förra gången. Och nu går hon hela vägen ner till floden, doppar snabeln i vattnet och dricker. Hon står där i flera minuter, lyfter snabeln upp och ner, viftar med öronen och är bara så fantastiskt häftig att se.

Så. Lika plötsligt som hon kom, vänder hon sig om, tar några steg och slukas upp av regnskogen igen.

Skyndar tillbaka
Men vi stannar en bra stund. Lyssnar på grenar som knäcks och elefanter som trumpetar dovt. De är en hel flock. Men vi ser inga fler och nu måste vi ge oss. Vi är långt uppströms och snart kommer det att mörkna. Solnedgången målar redan himlen i vackra färger.

Stämningen i båten är uppsluppen. Inte bara det brittiska paret är mycket nöjda. Alla i båten är upprymda. Ett par av oss tecknar ”elefanterna är lustiga att se” till mötande båtar. ”I love your body language”, säger britten och skrattar.

Vi ser många apor i träden nu, men vi hinner inte stanna, bara sakta ner lite på ett par ställen. Det är egentligen inte lönt att fotografera men jag gör ett par tappra försök innan jag ger upp.

Nu fortsätter vi snabbare än någonsin tillbaka till vår lodge, medan solnedgången färgar himlen i allt mer intensiva färger.