Sköldpaddsön Selingaan- ”Turtle Island” – Borneo – en mitt-i-naturen-upplevelse utöver det vanliga

Som en del av en fyradagarsutflykt på norra Borneo besöker vi den berömda ”Turtle Island” utanför staden Sandakan i den malaysiska provinsen Sabah. Det är en spännande utflykt som jag inte skulle vilja ha varit utan.

Det är något speciellt med sköldpaddor. De har funnits på jorden så länge. Varit samtida med dinosaurierna. Men när dessa stora jättar dog ut överlevde sköldisarna. Och det finns minsann stora exemplar av dessa också. Grön havssköldpadda som förr kallades soppsköldpadda, eftersom den användes till sköldpaddssoppa, är en art i familjen havssköldpaddor som förekommer i tropiska och subtropiska havsområden över hela världen. Den kan bli över två meter lång och är starkt hotad. Karettsköldpadda är ännu mer utsatt och räknas som akut hotad. Det är den enda arten i sitt släkte. Den kan bli upp till 90 cm lång. Båda dessa sköldpaddor förekommer på Palau Selingaan, som sköldpaddsön, ”Turtle Island”, heter på malajiska. Och det är dit vi är på väg när vi checkar ut från vårt hotell i Sandakan. Four Points by Sheraton. Vi ska bli hämtade 9:30 vid hotellets entré.

Oro för bagaget
Vi har packat om våra väskor och lämnat både packning och tvätt på hotellet, som vi ska återvända till senare. Ändå blir det några väskor och ryggsäckar när det är fråga om packning för åtta personer. Det är en stund kvar och de andra försvinner iväg på olika håll för att uträtta olika ärenden. När minibussen kommer strax före utsatt tid, står jag ensam och vaktar väskorna. Guiden gör stora ögon och undrar om vi inte fått veta att båten endast kan ta en begränsad mängd packning. Han blir dock uppenbart lättad när jag berättar att packningen är för alla åtta och inte bara för mig.

Han presenterar sig som Azman, ”men ni kan kalla mig Man”. När han hälsar på ungdomarna är han noga med att memorera deras namn. ”Som i iPhone” säger han när pojkarnas yngsta kusin Siri, 11 år, presenterar sig.

Blöt båtresa – död iPhone
Båten avgår klockan tio och resan tar ungefär en timme. Mot slutet blir båtresan mycket blöt, särskilt för 13-åringen som sitter längst bak i båten och som mest skrattar åt det hela. Men när det senare visar sig att det nästan nya iPhone han hade i bakfickan är död är det verkligen inte roligt längre.

När vi är framme på ön får vi våra rum som är små och enkla, men rena, och serveras sedan lunch. Därefter är det tid för bad och snorkling. Tyvärr är vädret mulet den här dagen men snorklingen är bra.

Nu börjar det spännande
Efter solnedgången får vi inte längre vistas fritt på stränderna runt ön. Det är för både vår och sköldpaddornas säkerhets skull. Och efter middagen börjar det spännande. Vi får först en guidning om sköldpaddorna och verksamheten på ön, med filmvisning innanför ett litet museum.

Vi får balnd annat veta verksamheten med att skydda sköldpaddorna på den här ön började redan på 1920-talet. Men att sedan kom andra världskriget emellan. På 1950-talet återupptogs åtgärder och aktiviteter för att skydda sköldpaddorna. Och på 1960-talet utökades skyddet till flera öar i området.

Det var också på 60-talet som människorna började hjälpa till med äggkläckningen. När sköldpaddorna lägger ägg plockas de upp av personalen på ön och sedan flyttas de till en säkrare plats, längre upp på ön, där de också skyddas av ett plastnät. Det håller både rovdjur borta och sköldpaddsungarna på plats när de väl kläckts. Det tar ungefär 60 dagar för äggen att kläckas. Temperaturen under denna tid bestämmer ungarnas kön; vid 28 °C uppstår enbart hannar och vid 32 °C endast honor. Däremellan blir det en blandning där den procentuella fördelningen också beror på temperaturen. För att få till en lagom blandning av hannar och honor finns det ägg som förvaras i sand som skuggas av träd och andra som är i sand som är direkt belyst av solen.

När äggen kläcks samlas ungarna ihop och bärs ner till stranden där de själva får springa ner till vattnet. Med de här åtgärderna ökar antalet ungar som når havet till ungefär det dubbla jämfört med om naturen får ha sin gång. Fram till 2011 ökade antalet sköldpaddor som kom till ön för att lägga ägg år för år men sedan dess har kurvan planat ut. Vår guide förklara det med att eftersom det dröjer lång tid för sköldpaddorna att bli könsmogna, ofta 25-30 år, och runt 2011 hade det gått ett par generationer sedan verksamheten startade och den hade därmed då nått full verkan.

Vi får också veta att sköldpaddor kommer i land varje natt här, inte bara under vissa säsonger som på de flesta andra håll i världen, och att man därmed är i princip garanterad att se dem. Men vissa nätter kan det dröja långt in på småtimmarna innan den första kommer. Under högsäsongen (oktober) kommer upp till 50 sköldpaddor hit per natt för att lägga ägg och då hinner personalen långt ifrån ta hand om alla ägg. Många ägg får då ligga kvar där sköldpaddorna lagt dem. Nu har det precis hunnit bli november och antalet landningar per natt har redan avtagit något, berättar guiden vidare.

Äggläggningen
Och sedan börjar vår väntan. Ingen kan säga exakt vid vilket klockslag den första sköldpaddan kommer att dyka upp. Så vi sitter och pratar. Med varandra och med ett engelskt par från London som är på bröllopsresa. Vi pratar bland annat om Brexit. Det här var dagen det var sagt att det skulle bli en hård Brexit. Men ingen av oss har koll på dagsnoteringen i Storbritanniens relation till EU.

De pratar också om att de också, precis som vi, ska direkt till Bilit Rainforest Lodge efter den här ön och hur gärna de vill se elefant där, eftersom de redan hunnit se många av de övriga djur som Borneo är känd för.

Och så. Plötsligt händer det!

Guiden kommer in och berättar att kvällens första sköldpadda lägger ägg. Nu blir det bråttom. Vi skyndar efter guiden i mörkret. Gå snabbt, men inte springa. Det är inte helt enkelt. Men efter några minuter är vi framme vid sköldpaddan. En ”ranger”, naturvårdare som arbetar på anläggningen på ön, lyser med en ficklampa på äggen som sköldpaddan lägger. Vi har fått stränga tillsägelser att hålla oss bakom henne, att cirkulera så att alla får se och så att en person i varje familj får möjlighet att fotografera. Ingen videofilmning är tillåten.

Efterhand som sköldpaddan lägger ägg i den grop som hon grävt plockar rangern upp dem och lägger dem i en hink. När hon är klar mäter han henne. Hennes skal är 90 cm långt och hon är tidigare omärkt. Det betyder att det är första gången som hon lägger ägg här. Mest sannolikt är det hennes första äggläggning någonsin eftersom sköldpaddorna i regel kommer tillbaka till den ö där de föddes och lägger ägg där. Endast några få procent överlever hela vägen och får, som den här honan, en möjlighet att komma tillbaka och sluta cirkeln.

Den här gången blev det 61 ägg, vilket är bra för en nybörjare men lägre än det snitt på en bit över 100 som gäller för mer erfarna honor. Efteråt får vi en stund att titta på sköldpaddan, även framifrån, innan det är dags för oss att säga hejdå till henne och för rangern att märka henne innan hon får återvända till havet.

Nedgrävningen
Vi går tillbaka till området med gröna cylindrar av plast där ägg ligger i sanden och väntar på att kläckas. Vi får se hur en ranger gräver en drygt halvmeter djup grop i sanden, hur äggen läggs ner och försiktigt täcks med sand innan platsnätet sätts på plats. Slutligen skrivs en skylt som sticks ner i sanden med information om datum och antal ägg samt ett löpnummer. Och så var det hela klart för idag. Nu dröjer det två månader till äggen ska kläckas.

Men likt en väl förberedd TV-kock som tar fram den färdiga anrättningen strax efter att hon har stuckit in den i ugnen, trollar vår guide nu fram en korg med ungefär 20 nykläckta ungar som vi ska få vara med om att släppa ut i havet.

Utsläppet
Vi går ner till stranden igen och vår guide ritar en halvcirkel i sanden som vi måste hålla oss bakom. Vi får strikta order att inte röra ungarna. Endast om någon av dem springer åt fel håll får vi lov att peta till den så att den vänder ner mot havet. En av ungarna gör just detta, sätter fart in mot land. Och vår grupps yngsta deltagare, Siri, 11 år, som älskar djur, blir den lyckliga som får röra vid den lilla sköldpaddsungen och fösa den åt rätt håll. Lyckliga hon!

Och så springer då alla de tjugo små sköldpaddorna ner mot havet, fångas upp av vågorna och simmar iväg ut i mörkret.

Det här är ”Mitt i naturen” på riktigt. Det är nästan så att man förväntar sig att David Attenborough nu ska kliva fram ur buskarna och berätta om alla återstående hot mot de stora havssköldpaddorna. Men det gör han märkligt nog inte.

Istället får vi gå och lägga oss, mäktigt upprymda och upplyfta, av det fantastiska vi fått vara med om den här kvällen.