Och där testade en i rese-sällskapet positivt för corona!

Jaha. Och så hände det som gjorde att vår planerade resa blev ganska rejält mycket mindre sannolik. En i sällskapet testade positivt på ett snabbtest. För du-vet-vad.

Det är söndag förmiddag en vecka innan inbokad avfärd till Italien när min äldsta son kliver upp ur sängen och in i köket för att ta ut ett dricksglas ur ett av köksskåpen och sedan fylla det med vatten från kranen.

”Godmorgon”, säger jag.

”Jag har ont i halsen”, säger han.

”Aj då!” säger jag.

Han dricker sitt vatten men går sedan och lägger sig igen. Han mår inget vidare. Säger att han började känna av det onda i halsen redan på lördagskvällen. Förutom ont i halsen har han huvudvärk. Men han fryser inte och verkar inte ha feber.

Isolerad på rummet

Som en extra säkerhetsåtgärd håller han sig ändå isolerad på sitt rum nära nog hela dagen trots att han senare, när han gått upp igen, visar sig ha både helt normal kroppstemperatur och testar negativt på ett snabbtest för covid-19. En av lägenhetens toaletter viks för enbart honom. Vi sticker in mat och dryck till honom. Och när vi hämtar disken håller vi avstånden så gott vi kan.

På kvällen mår han bättre, men vi bestämmer att han ska hålla sig hemma en dag från skolan ändå. För säkerhets skull.

Förkylt

På måndagsmorgonen låter han plötsligt riktigt förkyld också. Men verkar fortfarande inte direkt sjuk. Ingen feber har han heller. Och han har mindre ont i huvudet än dagen innan. Jag blir mer och mer övertygad om att det här rör sig om en vanlig förkylning och att vårt största bekymmer är om vi andra ska bli smittade av den och i så fall kommer att vara snörvliga på flygplatsen och på planet ner till Italien. Och hur flygbolag och medresenärer i så fall ska reagera på det. Det här känns inte helt bra.

Men det ska bli värre.

På lunchen på alla hjärtans dag testar han trots allt positivt för covid-19. BAM!

Jaha. Vad gör vi nu? Boka av hotell och boka om flyg? I så fall till när?

Chansa?

Eller chansa på att sonen blir frisk innan resan? Det blir han nog med största sannolikhet. Fem dagar brukar ofta räcka för att bli frisk. Men att samtidigt chansa på att han då inte hunnit smitta någon av oss andra? Det är ju inte alls lika säkert.

Min sambo, som har varit lätt snörvlig sedan förra veckan då han också testade negativt gör ett nytt snabbtest på måndagseftermiddagen. Fortfarande negativt.

På tisdagsmorgonen kontaktar jag vårt försäkringsbolag, Folksam, för att höra vad som gäller ifall vi chansar på att ligga kvar på bokningarna, men sedan ändå inte kan resa.

Tillägg i hemförsäkringen

Vi har sedan många år ett tillägg i vår hemförsäkring som heter Resklar och som innebär ett avbeställningsskydd om en resa måste bokas av på grund av akut sjukdom. För att den ska gälla krävs ett läkarintyg som avråder ifrån resa. För att få ett sådant behöver den som är sjuk ansluta sig till någon app för nätläkare för att få det där intyget. Därefter ska försäkringen täcka alla kostnader för flyg och hotell för den eller de som inte kan resa och som inte betalas tillbaka av respektive aktör. Däremot kommer en mängd intyg att behövas från både flygbolag och hotellbokningssajt. Det låter ganska krångligt, men borde fungera. Om nu en eller fler i familjen smittas av corona. Eller om Anton, mot förmodan, inte skulle ha tillfrisknat än när avresan ska ske.

Måste bestämma oss

På tisdag förmiddag tilltar min sambos förkylning med någon nysning, någon hostning och lite mer snuva. Han gör ett nytt test. Fortfarande negativt.

Senast på onsdagen eller tidigt torsdag morgon måste vi bestämma oss om vi ska boka om flygresan ner till Rom till annat datum. (Fortfarande till när i så fall?) Eller chansa och låta bokningen ligga kvar.

Gah! Alla dessa beslut…

Men vi bestämmer oss i alla fall för att tro på att resan ska bli av. Och vi bestämmer oss också för att om någon av oss andra blir sjuk i covid-19 så ska vi inte dela på oss så att några reser och någon stannar hemma. Det finns nämligen en stor risk – i ett sådant scenario – att den som i så fall blir sjuk redan har hunnit smitta någon av de andra före avresan. Och att få covid-19 på plats i Italien vore ju inte så kul, precis.

Onsdagen flyter på. Äldsta sonen har fortsatta lätta förkylningssymptom, nyser någon gång, hostar ibland och snörvlar då och då, men har fortfarande ingen feber. Och verkar allt piggare. Han är fortsatt isolerad på sitt rum och har sin egna toalett. Skolundervisningen deltar han i på distans. Som han har gjort hela veckan. Den här dagen är det muntlig redovisning av gymnasiearbetet.

Jag har lättare huvudvärk men tänker att det beror på att jag sovit dåligt på grund av all stress. Huvudvärken släpper, men märkligt nog; ju fler dagar vi andra tre klarar oss ifrån några riktiga symptom på covid-19 desto mer stressad blir jag över att vi kanske ändå inte kommer iväg till slut. Italien känns som en vag hägring vid horisonten, som är svår att riktigt tro på. Finns landet ens på riktigt? Men jag vill så gärna att vi kommer iväg på den här resan!

Fortsatta förberedelser inför resan

På torsdagskvällen fortsätter jag med förberedelserna inför resan. Jag registrerar min sambo och äldsta son som medlemmar i SAS Eurobonus för att flygbolaget ska koldioxidkompensera deras resor. 16-åringen är dock inte möjlig att registrera eftersom SAS har en bugg på sin sida som gör att det inte går att få igenom postnumret för honom. Sannolikt är buggen kopplad till att det är ett särskilt formulär för omyndiga. Som då inte fungerar.

Jag tittar också på olika alternativ för hur vi kan ta oss till Kastrup. Eftersom de numera rekommenderar att man är där tre timmar före avgång så behöver vi vara på flygplatsen redan 5:05 på morgonen. Jag funderar på om vi ska ta tåget på kvällen och sova över på hotell på den svenska sidan — som planerat — eller om vi istället ska köra direkt till Köpenhamns flygplats mitt i natten. Kommer inte riktigt fram till något beslut där. Samtidigt visar avgångstavlan på Kastrup att incheckning och bagageinlämning inte öppnar förrän två timmar före avgång för flyg inom Europa. Varför ska vi då vara tre timmar i förväg på flygplatsen? Jag fattar ingenting.

På bättringsvägen

Äldsta sonen mår uppenbart bättre — sjunger och visslar i sin karantän — men känner sig fortfarande inte helt bra. Nyser bara någon enstaka gång på hela dagen, och hostar några fåtal gånger. Men känner sig trött. Och jag känner det fortfarande som att han borde vara helt frisk till på lördag kväll. Själv börjar han tvivla.

Det reglerna säger är att han ska anses vara smittfri efter mer än 2 dygns feberfrihet och ”allmän förbättring” samt minst fem dagar sedan symtomdebut. Feberfri har han varit hela tiden. På lördag kväll har det gått sju dygn sedan han först började känna sig krasslig och fem dygn sedan han testade positivt. Det som är svårt att tolka här är alltså vad ”allmän förbättring” betyder i praktiken. Det är inte lönt att han gör fler test eftersom covid-test kan visa positivt utifrån avdödade viruspartiklar långt efter det att du inte längre är smittsam.

Samtidigt börjar detta med att hålla honom i karantän på ett smittsäkert sätt gå alla på nerverna. Det är mycket att tänka på.

Sambon är fortsatt lättare förkyld och testar negativt igen. Jag och yngsta sonen har fortsatt inga symptom alls. Jag bunkrar upp med fler covid-test och fler munskydd av europeisk modell på apoteket.

På natten kan jag inte somna så jag ser en film på Play. ”Förnuft och känsla.”

Testar igen

På fredag morgon har sambons förkylningssymptom blivit något tydligare och han testar igen. Fortfarande negativt.

Äldsta sonen får lång sovmorgon eftersom skoldagen inte innehåller några ämnen där han kan delta på länk.

Nu hostar han inte alls. Det har gått mer än fem dygn sedan symtomdebut och fyra dygn sedan han testade positivt, Vi bestämmer att han får tillbringa ett dygn till i sin karantän.

På kvällen börjar jag och min sambo packa inför resan. Senare ser vi ”På Spåret”. Vart är vi på väg? Göteborg, Tbilisi och Dublin. Men vi själva är på väg till Rom, Florens och Antagnod. Om vi alls kommer iväg.

16-åringen nyser en gång på sitt rum.

Och igen

På lördagsmorgonen är det min tur att nysa en gång. Min sambo snörvlar lite och testar negativt igen. Annars packar vi klart till gammal italiensk schlager och så får Anton äntligen bryta sin karantän på tidiga eftermiddagen.

Jag kontaktar SAS för att höra om vi verkligen behöver vara på flygplatsen tre timmar före avgång. Jo. Det är vad de rekommenderar. Trots att bagageinlämningen mest sannolikt inte öppnar så tidigt.

Jag testar negativt innan vi tar tåget till Hyllie.

På flyget

Nästa dag är vi grymt tidigt på Kastrup. Min sambo fryser. Men det är inte så konstigt. Det är svinkallt vid gate A8. Alla har ytterkläderna på. Han har lättare huvudvärk också och någon obehaglig känsla i halsen. Däremot verkar hans tidigare förkylning vara helt borta nu. Är han på väg att bli sjuk ändå? Vad gör vi nu? Hur mycket obehagskänsla ska man ha för att avbryta en resa?

Jag konstaterar att det vore ganska osannolikt att någon av oss vuxna skulle bli sjuka just nu. Vi har jobbat hemma hela veckan och Anton har suttit i karantän. Om han smittat oss innan han isolerade sig borde vi ha blivit sjuka för flera dagar sedan. Om han smittat oss efteråt borde det inte kunna bryta ut redan.

Solen är på väg upp över Kastrup när vi tjugo minuter försenade låter våra fötter kliva uppför trappan till flygplanets bakre ingång. Väl ombord konstaterar jag att en kvinna snett framför mig tar av ansiktsmasken för att hosta rejält och en man snett bakom för att snyta sig ljudligt.

Ett svenskt par visar sig ha platserna innanför mig. Han sitter närmast mig och hostar genom hela resan. Och äter Fishermans Friend. Halstabletter. Mot slutet av resan börjar han nysa också.

Det här med minsta symptom är verkligen inte lätt att tolka. Och det är uppenbart att olika personer tolkar det på olika sätt. Och helt ärligt vet jag inte om jag själv skulle ha avstått min resa för lite hosta. Inte om jag testat negativt. Och det har kanske de här personerna också gjort. Vad vet jag?

Epilog

Vår resa i Italien gick bra. Trots att vi hamnade nära fler personer som hostade och nös vid olika tillfällen även på plats, så drog vi – vad vi vet – peppar, peppar, ta i trä – inte på oss någon corona där heller.

Borde vi ändå ha låtit bli att resa? Var riskerna egentligen för stora? Eller var det faktiskt rent förnuft att fara? Eller gick vi kanske mest bara på känsla?

När jag började skriva på det här inlägget visste jag inte hur det skulle gå. Då var min tanke att publicera det direkt, för att få goda råd. Sedan tänkte jag till och tänkte om. Just där och då var jag tillräckligt förvirrad ändå, utan fler synpunkter som mycket väl skulle kunna spreta åt olika håll.

Men nu får du gärna tycka till. Tycker du att vi gjorde rätt som reste?

Bilden föreställer Anton i ansiktsmask på Malta i höstas.