Kategoriarkiv: humor

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.

Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?