En bild från den 14 maj 2016 när vi var på en kortare resa till södra Skåne. Om en månad och tre dagar för två år sedan, alltså.
Men. Vintern var svår i år. Undrar när och om årstiderna ska komma ikapp i år? Kanske redan om en månad och tre dagar? Vem vet?
Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:
Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.
På Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.
Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.
Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:
Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.
Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.
Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.
Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.
Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare.
Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.
Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.
Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo.
En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten!
Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här.
Filed under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra
Jag har sagt det förut: Stranden vid Knäbäckshusen är Sveriges vackraste. Den här gången provade vi att vandra från Stenshuvud till Knäbäckshusen och tillbaka. För stranden börjar redan i nationalparken. Det blev en barfotavandring på kanske dryga halvmilen fram och tillbaka. Själv kände jag mig lagom tjusig i hatt.
Vi vandrar ner mot vattnet. Vi har parkerat på P-platsen i nationalparken Stenshuvud. En äng är full av orkidéer. En annan av överblommade backsippor. Nere vid vattnet blommar nyponrosorna. Nere på stranden tar vi av oss skorna och barfotapromenerar sedan söderut längs stranden. Det är söndag i juni. Vädret är ganska fint. Soldis och växlande molnighet. Drygt tjugo grader. Ändå är här inte mycket folk. Precis nedanför parkeringsplatserna vid Stenshuvud och Knäbäckshusen badar ett par familjer. Annars är här nästan inga alls. Jag tänker att om bara några veckor kan här vara många fler. Men just nu är här väldigt lugnt och skönt.
Jag är klädd i strandklänning/tunika och scarf. Den första är ganska ny och den senare tillkom för ett par år sedan efter att jag en vår bränt sönder huden just där scarfen numera skyddar. Dessutom har jag skaffat solhatt. Ursäkten är att den också ska skydda mot solen. Men sanningen är att jag tycker att det ser lite tjusigt ut när andra har hatt på stranden. Och vem vill inte se tjusig ut?
Bäst som jag går där i min nya tjusiga hatt stannar jag till för att fotografera resten av familjen. Några andra motiv kommer också i min väg. Först en sädesärla, sedan en fin sten i strandkanten. Men det blir lite mörkt att fotografera med både solglasögon och hatt på. Så jag tar av solglasögonen. Nu står jag i strandkanten med både skor, solglasögon och kamera i händerna.
När en vindpust tar tag i hatten finns det helt enkelt inga händer över att hålla fast den med. Så solhatten seglar iväg. Och hamnar i vattnet. Jag skyndar efter ett par steg och böjer mig ner. Då dimper handväskan, som hänger på höger axel ner i vattnet. Jag reser mig instinktivt upp för att väskan inte ska bli blöt. Under tiden surfar hatten iväg på en liten våg. Men efter några ytterligare kliv och en ny våg som för hatten in mot stranden får jag tag i den.
Vad gör jag nu? Jag tittar på skorna och konstaterar att de är rena och kan läggas ner i handväskan. Solglasögonen kan också ligga där. Men när jag fixar med det tappar jag hatten i sanden. Blöt hatt plus sand är lika med sandig hatt. Jag borstar av sanden lite försiktigt med handen men försöker undvika att sanden hamnar på kameran. Jag känner mig just lagom tjusig där jag brottas med min nya hatt. Och var gör jag av den nu? Det är inte så praktiskt att fotografera om du håller en hatt i handen. Så den blöta och lätt sandiga hatten åker på huvudet igen. Lätt omstylad av havet. Lagom tjusig var ordet. :D
Framme vid Knäbäckshusen väntar Anders och pojkarna sittandes på några stenar intill trappan. Vi vänder tillbaka. Halvvägs tillbaka igen vill jag doppa mig i havet. De andra tre väntar på land. Men när jag väl kommit i vill pojkarna också i. 13-åringen dyker snabbt i men 11-åringen kommer inte mer än halvvägs. Det ÄR kallt i vattnet. Men skönt på land. Längs Sveriges vackraste strand.
Igår höll vi årsmöte med Helgeåkommittén i Kristianstads naturum. Jag satt ordförande. Efter årsmötesföhandlingar med information om miljötillståndet i Helge å, om Bonus MIRACLE, ett EU-projekt som syftar till kostnadseffektiva miljöåtgärder och där Helge å är ett av de avrinningsområden som studeras. Och om konstgjorda våtmarker i Kristianstads vattenrike.
Efteråt åkte vi ut och tittade på en av de anlagda våtmarkerna som är till dubbel nytta för miljön. Dels fungerar de som kväve- och fosforfällor och bidrar på så sätt till att minska övergödningen av havet. Dels bidrar de till naturvården genom att fungera som habitat för fåglar och andra djur. Vi såg bland annat gråhakedopping, rödbena, tofsvipor, gräsänder, svalor och ett par rovfåglar.
Filed under Kristianstad, miljö, mitt jobb, natur, Skåne
Vi är i Svedala. Rapsen blommar. Jag tar bilen till Hyby och går en fotopromenad med systemkameran bland fälten. Här är några av bilderna:
Vi har besökt Sveriges längsta sandstrand. Vet du vilken det är? En sak kan jag lova dig: Om du googlar kommer du inte att hitta rätt svar direkt. Där är bara ljug i de översta resultaten. Hur det nu har kunnat bli så.
Vi strosar ner mot havet. Vi går förbi söta sommarstugor i sandig tallskog och kommer ut på stranden strax söder om Revhaken. Det är en solig och vindstilla eftermiddag i början av april och solljuset glittrar på små, mjuka vågor. Vi befinner oss alldeles i början av Sveriges längsta sandstrand. Eller i slutet, om du hellre vill se det så. Sandstranden vid Österlen. Jag googlar för att kontrollera att jag verkligen minns rätt här. Och blir förvånad när en strand i Laholmsbukten istället omnämns som landets längsta.
Det sägs ju att om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Men så är det ju inte. Inte i verkligheten. Inte ens i vår sköna nya värld av FAKE NEWS! Så om du vill ha svaret på frågan: prova inte att googla ”Sveriges längsta sandstrand”. Titta på en satelitkarta över Sverige istället. Då ser du att den sandstrand i Hanöbukten som börjar här, vid Revhaken, strax söder om Åhus och går ända till Kivik lätt är landets längsta.
Jag har aldrig tidigare besökt just den här delen av den långa stranden men får ändå intrycket att en del sand spolats bort i vinter.
Ett gammalt militärt betongvärn ser helt nyanlagt ut där det ligger ända framme i strandlinjen. Ljus betong utan påväxt. En man står uppe på värnet. Gissningsvis äger han det hus som ligger precis bakom. Jag byter några ord med honom när jag klättrat upp på konstruktionen. Jag vill ju inte bli blöt om fötterna. Han bekräftar att värnet aldrig tidigare varit så blottat som nu. Jag tänker att det är kusterosionen som tagit en ny bit av stranden och det skrämmer mig lite.
Vi fortsätter en bit längs strandlinjen. Jag fotograferar lite. Pojkarna kivas. Vi sätter oss så småningom ner på en liten sandbank och tittar ut över havet. Pratar om att det inte är helt olikt Jambiani på Zanzibar. Östkust där också. Långa sandstränder. Tång i strandlinjen. Men där är palmer när här är tallar. Där är betydligt varmare. Och även om här också finns nyanser av turkost i färgskalan så går det inte riktigt att jämföra. Ändå. Här är också väldigt naturskönt.
När vi vandrar tillbaka mot Revhaken stannar jag igen till för att fotografera. Tre kvinnor med varsin ryggsäck på ryggen passerar förbi mig. En av dem vänder sig om och frågar om jag kan fotografera dem med hennes telefon. Det gör jag så gärna.
Efter fotograferingen frågar de om hur de kan vandra in till Åhus där de ska ta bussen vidare mot Kristianstad. Jag plockar fram kartan i mobilen och visar och pekar hur de kan gå genom sommarstugeområdet. Sedan berättar en av kvinnorna att de under dagen vandrat hela vägen från Haväng, som ligger en bit norr om Kivik. Jag berättar att det är längs Sveriges längsta sandstrand de har vandrat och undrar när de började sin promenad. Klockan tio på morgonen, får jag veta. Det har alltså tagit dem åtta timmar att gå sträckan. Åarna har de tagit sig förbi genom att följa dem uppströms till första bron. Det är inte så konstigt att de är lite trötta i benen nu! Från Haväng till Revhaken är det 25 kilometer. Vill du vandra hela vägen från Kivik är det ytterligare fyra kilometer.
Jag önskar dem lycka till med den fortsatta vandringen och promenerar själv tillbaka mot min familj som nu kommit före.
Om du själv funderar på att vandra hela sträckan bör du känna till att försvarsmakten har ett skjutfält som börjar vid Haväng, Ravlunda skjutfält. Där är ibland tillträdesförbud och livsfarligt att vistas. Mer information finns här.
Filed under Kristianstad, resor, Skåne, vackra platser, Vandra
Kanske är det det ultimata vårtecknet? När körsbärsträden blommar? Och vet ni? Det händer redan i Malmö. Och hästkastanjerna är också på väg att slå ut. Och i rabatter och urnor står vårblommorna som glada färgklickar. Varsågod! Några vårtecken från Malmö. Bilderna är fotograferade med nya systemkameran. Och, som vanligt, har jag redigerat dem med Instagram:
Det är tufft på jobbet just nu. Men Kristianstad är bra vackert ändå!
Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen: Den som någon gång besöker Kristianstad får inte missa solnedgångarna vid Helge å. Särskilt inte kvälllar som är så vindstilla att vattnet ligger spegelblankt.
Men på jobbet är det väldigt mycket att göra den här våren. Ett debiteringssystem som krånglar och där projektledaren slutat. Vilket inneburit att jag blivit tvungen att rycka in som projektledare själv.
Samtidigt är fler nyckelpersoner på väg att sluta och med anledning av det ändrar vi vårt sätt att arbeta, justerar i organisationen och rekryterar på vakanser. Det är heller inte helt enkelt att hitta rätt person till lediga jobb i min bransch.
Och nu ska lönesamtal hållas och löner sättas och budgetförslag tas fram just i den här perioden. Det är ingen överaskning. Så är det varje år. Men det brukar inte vara så trångt i övrigt. Jag har till detta sedan tidigare tagit på mig att läsa exjob för en tävling som branschorganisationen ordnat. Detta tog jag på mig innan jag visste hur det skulle bli i den här perioden. Sista exjobbet måste därför läsas i helgen.
Sedan ska vi gå igenom miljörapporter, skriva under och skicka in. Föredrag om olika ämnen ska förberedas och hållas. Därtill ska investerinstakten ökas.
Därför var det skönt att det var så fint väder när jag lämnade jobbet igår kväll efter att ha jobbat över. Vacker solnedgång. Först passerade jag det karakteristiska sekelskifteshus som numera är hotell men från början var bank. Sen tog jag en sväng ner om ån innan jag gick för att simma på Tivolibadet.
Idag vaknade jag trots simningen ändå 02:20 med huvudet fullt av debiteringssystem. Kunde inte somna om. Gick upp 03:30. Jobbade vid köksbordet och på tåget. Kom till jobbet klockan 7. Lämnade 17:30. Knappt tid för raster.
Det finns inget annat sätt än att ta oss genom det här. Men hur gör vi?
Hur åt våra förfäder mammut? De åt dem en tugga åt gången. (Tills alla tagit slut.)
Hur gör du för att vandra 1000 mil? Du tar ett steg i taget.
Jag ska gå hel ur det här. Vi ska alla gå hela ur det.
För min egen del hjälper det att ha förmåga att se det vackra i tillvaron. Hur vackert Kristianstad är!
Och vädret var fint idag också. Må solen skina på er alla i helgen!
Filed under Kristianstad, mitt jobb, resor, Skåne, vackra platser
Jag har jobbat i fem och ett halvt år i Kristianstad nu. Det har blivit många foton på solnedgångar vid Helge å genom de här åren.
Flest bilder blev det faktiskt i början. Då hade C4 Teknik, där jag jobbar, sitt kontor på Björkhem och när jag någon eller ett par kvällar i veckan gick för att simma i Tivolibadet brukade jag promenera längs Helge å. Numera blir det oftast att jag går direkt från Rådhus Skåne, där vi nu är, till badhuset utan att göra någon omväg via ån. Det är synd. Jag missar nog många fina solnedgångar på det viset.
Bilden ovan är ifrån mars 2015. Då hade vi redan flyttat in till stan sedan ett år. Den föreställer Helge å och bron till naturum. En annan, och mycket snarlik, bild från samma bildserie såg jag användas i ett bildspel som kommunens ekonomidirektör visade på ett viktigt möte i förra veckan. Han vet knappast att det är jag som är fotografen. Så det var nog inte för att jag skulle vara med på mötet som bilden valdes ut.
Hur bilden nådde kommunledningskontoret från början vet jag. Jag hjälpte vår då nya kommundirektör med att sätt ihop ett bildspel om ”Kristianstad och vattnet – en komplicerad kärlekshistoria” inför en konferens där hon skulle tala i ämnet på höstkanten 2015. Men att bilden fortfarande används i andra sammanhang visste jag inte. Så det var en glad överaskning. :)
Och sist ett tips till dig som besöker Kristianstad som turist: missa inte solnedgångarna vid Helge å. Särskilt inte om du är på besök en vindstilla kväll.
Filed under Kristianstad, livet, mitt jobb, resor, Skåne, vackra platser
Utanför tåget ett snöigt Skåne. Snön lyser upp i novembermörkret. Gårdagens konsert med Kent på Malmö arena lös också upp i mörktet. Trots att det är ett avsked. Kanske just för att det är ett avsked. Slutet för världen som vi känner den. Vi tar farväl av en förlorad värld. Vad ska komma sen? Mer växthuseffekt. Mer hat mellan grupper av människor? Mer terrorism? Mer krig?
Själv vill jag ha mindre av allt det där. Var finns vägen ut till en bättre värld? Var finns vägen mot ljuset? Ljuset bortom mörkret?
Och just i denna stund. Oron för Nya Zeeland. Jordbävningen inträffade för en timme sedan. Mitt i natten där. Konsekvenserna är ännu oklara. Tsunamivarning råder. De första vågorna börjar nu rulla in.
Vill du resa i tiden? Kliva in i ett av husen i Pompeji strax före vulkanutbrottet som år 79 samtidigt både ödelade staden och bevarade den åt eftervärlden?
Forskare i Lund har tagit fram en 3D-modell som gör det möjligt att göra ett hembesök hos en av stadens mer välbärgade medborgare. Kolla på det här klippet:
Att vandra längs den nedre stigen vid Forsakar är fortfarande möjligt även om länsstyrelsen avråder ifrån det. Att klättra i själva vattenfallen är knappast heller att rekommendera…
Forsakar räknas som Skånes två högsta vattenfall. Naturreservatet ligger vid Degeberga i södra delen av Kristianstads kommun.
Filed under barn, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, YouTube
Soluppgång vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Den är rest av människor som var en del av det som i vår tid har fått benämningen trattbägarkulturen.
De var invandrarna som tog med sig jordbruket hit. Man kan nämligen, enligt vetenskapsjournalisten Karin Bojs, mycket tydligt se på dna, att jordbruket spreds från Mellanöstern till hela Europa och vår del av världen med hjälp av det vi skulle kalla för invandrare. De kom med djur och utsäde och ett helt nytt sätt att leva. En helt ny syn på världen. När de reste den här graven vid Haväng hade de redan funnits här i 500 år.
Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel.
Det var endast ett fåtal människor som begravdes på det här sättet. Vilka de var vet vi inte. Kanske kungar eller varför inte präster? Med jordbruket kom en ny religion. Nu blev årscykeln viktig. Vårdagjämning och höstdagjämning. Sommar- och vintersolstånd. Den senare viktigast av dem alla. Måne och stjärnor användes också som stöd för att räkna ut när våra förfäder skulle så och skörda. Så småningom fick himlen ge svar på det mesta i livet. Och än idag frågar många stjärnorna om svar…
Hur vanligt folk begravdes vet vi inte heller. Det är mycket som vi inte vet. Det känns tydligt också för den som i skymningen betraktar de här stenålderstenarna vid Hanöbuktens strand.
Filed under historia, livet, resor, Samhälle och politik, Skåne, vackra platser
Redan trött på ekorrhjulet? Den skånska och blekingska sommaren är inte slut än. Varför inte göra som vi gjorde i helgen? Unna dig en minisemester på Österlen och vandra längs havet. Vi gick från Haväng till Kivik och tillbaka och bodde sedan en natt på STF-vandrarhemmet där vi passade på att uppleva Havängsdösen vid både solnedgång och soluppgång.
Tioåringen och jag vandrar barfota sida vid sida i vattenbrynet tillbaka mot vandrarhemmet vid Haväng där vi ska sova natten mellan lördag och söndag. Jag håller mina nya vandrarskor i ena handen och mobilfotograferar med den andra. Inte på grund av skoskav eller nåt sånt utan för att det är mysigt. Solen värmer men står ganska lågt på himlen nu och havet guppar stilla. Bafotavandring på Österlen. Det är fortfarande så pass mycket sommar att det är mer uppfriskande än kallt att gå med fötterna i vattnet.
Anders och tolvåringen går lite snabbare framför oss. Det är Anton, tolvåringen, som har ryggsäcken med badgrejor och kvällsfika på ryggen. Han bär den nästan hela vägen från Kivik till Haväng. Han börjar bli stor! Men vi bytte aldrig om till badkläderna eftersom vi tyckte att vattnet ändå var ganska så kallt, trots att vi såg flera som badade. Men kvällsfikan som är inhandlad i Kivik skulle senare komma att komma väl till pass som picknick vid solnedgången i kanten av skjutfältet vid Haväng vid åttatiden på kvällen.
Men just nu vandrar vi alltså tillbaka mot Haväng efter att först ha gått längs med, men ovanför, strandlinjen ner mot Vitemölla där vi ätit sen lunch på strandhotellet. Det tog oss en timme och tio minuter att gå sakta från vandrarhemmet vid Haväng till Vitemölla strandhotell och vi anlände fem över halv tre, 25 minuter innan de skulle duka av lunchbuffén. Men vi hann äta och det smakade mycket gott. Dyrt var det, tusen kronor för oss fyra, men så är det ett fint hotell också. Men med en brokig historia. I den klassiska byggnaden från 1913 startade verksamheten först som svartklubben ”Röda lyktan” och senare har där varit bland annat hem för finska krigsbarn, flyktingförläggning för polska kvinnor på 40-talet samt hem för trötta husmödrar. Men numera är den alltså en finare restaurant och hotell. Tre porschar stod parkerade utanför byggnaden när vi var där. Kanske var bilägarna gäster vid den vigsel som förrättades nere vid stranden när vi lämnade hotellet för att fortsätta vår vandring.
Väl framme vid Kivik köpte jag var sin glass till pojkarna medan Anders handlade matsäck till kvällen. Och tillbaka går vi alltså precis i strandlinjen. Hela vandringen fram och tillbaka blev elva kilometer.
Nästa morgon har jag ställt in mobilens larm i tid för att vi ska hinna gå ner till havet och se soluppgången vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel. Det har börjat mulna på, men vid horisonten är en strimma där vi ser solen gå upp och molnen på himlen över megalitgraven bildar vackra mönster. Tillbaka på vandrarhemmet sover vi en eller två timmar till, innan det är dags att gå upp och äta frukosten som dukats upp i frukostmatsalen klockan halv åtta. Då har det börjat åska och regna intensivt. Då är det mysigt att sitta inomhus och äta av en god frukost. Att bo på vandrarhemmet är lika dyrt som att bo på hotell på andra håll, men stället har onekligen ett unikt läge och Skepparpsgården som har varit vandrarhem sedan 1952 och invigdes av Dag Hammarskiöld, är onekligen en charmig skånsk korsvirkesgård. Och att köpa till fukost är väl värt sitt pris.
Filed under hållbart resande, miljö, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, Vandra
Fransmännen har inställningen sedan gammalt: Varför resa utomlands när allt finns här? (”Vi har Paris som är världens modehuvudstad och även i övrigt världens viktigaste storstad, vi har alper, stränder, konst och historiska sevärdheter. Varför lämna landet?”)
Malmö har ju förresten också lite av den attityden redan: ”Har du sitt malmö haur du sitt varden.”
Så. Varför ska resten av landet vara sämre i grenen ignorant patriotism? ;)
Låt oss istället slå oss själva för bröstet och ersätta utländska resmål mot svenska.
Skämt åsido så kan det ju finnas både eknomiska och miljöskäl att välja att semestra i Sverige, eller så kan det vara en hund som vill följa med på resan eller din egen flygrädsla som sätter käppar i hjulen.
Oavsett anledningen att välja Sverige före utlandet så har bloggaren och frilansskribenten Sofia Zetterqvist redan påbörjat arbetet med att utse svenska platser som kan ersätta de utländska. Hon har knåpat ihop en lista på hela tio svenska resmål för dig som ”vill ha det bästa av två världar; den svenska sommarens doft, fräschör och nätter som aldrig ger upp men samtidigt en känsla av att vara utomlands”: Hon föreslår att du byter Nya Zeelands Nordön mot Brösarps backar, Dubrovnik mot Visby, valfri söderhavsö mot Gotska Sandön, Alaska mot Sarek och Loch Ness mot Storsjön. Vidare menar hon att Karibienkryssningen kan ersättas med Göta kanal, ett raft race på Amazonfloden med timmerflotte på Klarälven, Saint-Tropez med Båstad och Sydtyrolen med Mora. Och till sist menar hon att istället för att besöka Stonehenge kan du välja Ales stenar.
Missa inte att besöka artikeln för att se hennes jämförande bilder. Det är de som bär resonemanget.
Nu vill ju inte jag vara sämre än att jag hjälper till och till hennes lista vill jag därför addera två för att göra dussinet jämt:
11. Byt Goa mot Knäbäckshusen
Uppenbart är det fullt möjligt att ersätta Goa i Indien med Knäbäckshusens fina strand i Skåne. Jag hittade nämligen en bild på Instagram från just Goa i Indien och tänkte genast: ”Den där stranden känner jag igen!”. Och det var ju en smula märkligt mot bakgrund av att jag aldrig satt min fot på indisk mark. Men sen kom jag på det. Det liknar ju stranden vid Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud, som jag besökt flera gånger de senaste åren! Så varsegod för en sparad flygresa till Indien och minst en rejäl magsjuka mindre!
Fotspår i sanden vid Stenshuvud nationalpark.
12. Byt Rom mot Karlskrona
På samma sätt finns det en slående likhet mellan Trefaldighetskyrkan, även kallad Tyska kyrkan i Karlskrona och Pantheon i Rom. Frågan är om det inte till och med är så att Tyska kyrkan varit förebild för Pantheon och hela staden Karlskrona förebild för den eviga staden Rom? Men att den senare fick byggas på kullar istället för på öar i avsaknad av skärgård på platsen? ;)
Rom?
Karlskrona?
Bästa nationalparken
Vi vandrade längs vägen upp mot caféet Annorlunda. Ädellövskogen hade nyss slagit ut sina sköra ljusgröna blad. Förgätmigej på en liten ängsplätt. Näktergalen sjöng vackert. Men koltrasten sjunger alltid vackrast. Bofinkar, blåmesar och andra småfåglar stämde in i kören. Under bokens nya blad blommade ännu både vit- och gulsippa. Stenshuvud – Sveriges kanske allra vackraste nationalpark med Sveriges vackraste sandstrand alldeles intill. Vi gick upp på huvudet och ner till havet och såg mer än sju sorters blommor av den rikliga vår- och försommarfloran innan vi avslutade dagen vid Kiviks musteri och Stinas café. Besöket ledde också till en snutt på YouTube och några snuttar på Facebook.
Bästa naturreservatet
Innan vi var till nationalparken Stenshuvud hann vi göra maj månads bästa besök i ett naturreservat. Det var när månaden var precis ny som vi besökte vitsippebackar och bokskog som just höll på att slå ut vid Valjeviken.
Vackraste solnedgången
Den vackraste solnedgången i Karlshamn hittar du oftast vid Sternö Sandvik. Särskilt vackert är det när havet är stilla. Som det var den 7 maj till exempel.
.
Mest gillade Instagrambilden
Ett rapsfält och en blå himmel med några molntussar fotograferade i farten och genom sidorutan på bilden strax utanför Svedala i Skåne när vi var på väg till svärmor och svägerska. Det blev den av mina bilder på Instagram som fick flest gilla den här månaden. Ett klassiskt svenskt sommarlandskap med ljuvlig doft.
.
Bästa föräldramötet
Det bästa föräldramöte jag någonsin varit på hölls i början av maj månad. Upplägget var att barnen från scenen själva fick redovisa vad de arbetat med under vårterminen. Toppen!
Bästa besöket och bästa doften
Bästa besöket var när min pappa och hans Anita var här. Vi besökte Brunnsskogen med den japanska trädården i Ronneby. Där finns också en doftträdgård som vi luktade på. Bästa doften i maj månad är som alltid doften av syren.
Mest lästa blogginlägget
Jag skrev i mitten av maj månad om att jag sett på Twitter att det finns en viss bitterhet bland rektorer och lärare mot föräldrar som tar sina barn ur skolan för att resa trots att skolan avslagit ledighetsansökan. Även om jag själv hittills aldrig behövt göra så ville jag ta föräldrarna i försvar. Jag menar att med några få undantag så gör dessa föräldrar helt rätt. Så jag skrev helt enkelt ett blogginlägg om saken. Och det blev mitt mest lästa i månaden som gick.
#93 i #blogg100
Filed under årstider, Blekinge, livet, personligt, Skåne, sociala media, sommar, vår
I går däremot var det strålande väder. Högsommarvärme. Men fälten skvallrade ändå om att sensommaren är här.
Filed under fotografi, Kristianstad, Skåne, sommar
En bit blåstång på en sandstrand i Skåne.
Skillnaden på bilderna är ju inte så stor kanske. Men vilken tycker du blev bäst?
Mitt i alltihopa tyckte jag att byggnaden var rätt häftig.
Kan du gissa vad det är för byggnad?
(Det finns en viss koppling till den dag som är idag.)
