Jag har sagt det förut: Stranden vid Knäbäckshusen är Sveriges vackraste. Den här gången provade vi att vandra från Stenshuvud till Knäbäckshusen och tillbaka. För stranden börjar redan i nationalparken. Det blev en barfotavandring på kanske dryga halvmilen fram och tillbaka. Själv kände jag mig lagom tjusig i hatt.
Vi vandrar ner mot vattnet. Vi har parkerat på P-platsen i nationalparken Stenshuvud. En äng är full av orkidéer. En annan av överblommade backsippor. Nere vid vattnet blommar nyponrosorna. Nere på stranden tar vi av oss skorna och barfotapromenerar sedan söderut längs stranden. Det är söndag i juni. Vädret är ganska fint. Soldis och växlande molnighet. Drygt tjugo grader. Ändå är här inte mycket folk. Precis nedanför parkeringsplatserna vid Stenshuvud och Knäbäckshusen badar ett par familjer. Annars är här nästan inga alls. Jag tänker att om bara några veckor kan här vara många fler. Men just nu är här väldigt lugnt och skönt.
Jag är klädd i strandklänning/tunika och scarf. Den första är ganska ny och den senare tillkom för ett par år sedan efter att jag en vår bränt sönder huden just där scarfen numera skyddar. Dessutom har jag skaffat solhatt. Ursäkten är att den också ska skydda mot solen. Men sanningen är att jag tycker att det ser lite tjusigt ut när andra har hatt på stranden. Och vem vill inte se tjusig ut?
Bäst som jag går där i min nya tjusiga hatt stannar jag till för att fotografera resten av familjen. Några andra motiv kommer också i min väg. Först en sädesärla, sedan en fin sten i strandkanten. Men det blir lite mörkt att fotografera med både solglasögon och hatt på. Så jag tar av solglasögonen. Nu står jag i strandkanten med både skor, solglasögon och kamera i händerna.
När en vindpust tar tag i hatten finns det helt enkelt inga händer över att hålla fast den med. Så solhatten seglar iväg. Och hamnar i vattnet. Jag skyndar efter ett par steg och böjer mig ner. Då dimper handväskan, som hänger på höger axel ner i vattnet. Jag reser mig instinktivt upp för att väskan inte ska bli blöt. Under tiden surfar hatten iväg på en liten våg. Men efter några ytterligare kliv och en ny våg som för hatten in mot stranden får jag tag i den.
Vad gör jag nu? Jag tittar på skorna och konstaterar att de är rena och kan läggas ner i handväskan. Solglasögonen kan också ligga där. Men när jag fixar med det tappar jag hatten i sanden. Blöt hatt plus sand är lika med sandig hatt. Jag borstar av sanden lite försiktigt med handen men försöker undvika att sanden hamnar på kameran. Jag känner mig just lagom tjusig där jag brottas med min nya hatt. Och var gör jag av den nu? Det är inte så praktiskt att fotografera om du håller en hatt i handen. Så den blöta och lätt sandiga hatten åker på huvudet igen. Lätt omstylad av havet. Lagom tjusig var ordet. :D
Framme vid Knäbäckshusen väntar Anders och pojkarna sittandes på några stenar intill trappan. Vi vänder tillbaka. Halvvägs tillbaka igen vill jag doppa mig i havet. De andra tre väntar på land. Men när jag väl kommit i vill pojkarna också i. 13-åringen dyker snabbt i men 11-åringen kommer inte mer än halvvägs. Det ÄR kallt i vattnet. Men skönt på land. Längs Sveriges vackraste strand.
Redan trött på ekorrhjulet? Den skånska och blekingska sommaren är inte slut än. Varför inte göra som vi gjorde i helgen? Unna dig en minisemester på Österlen och vandra längs havet. Vi gick från Haväng till Kivik och tillbaka och bodde sedan en natt på STF-vandrarhemmet där vi passade på att uppleva Havängsdösen vid både solnedgång och soluppgång.
