Jag – en fönstertittare till ett Sverige som inte finns längre – till Josefs gård i Ire

Jag har skrivit flera gånger förut om hur en promenad i Ire naturreservat i Karlshamns kommun här i Blekinge kan vara som att vandra i ett Sverige som inte finns längre. Den här gången tog vi en annan sväng än vi brukar. Och kom förbi Josefs gård. Där kikade jag in genom fönstren. Och fick syn på ännu en sida av det Sverige som inte längre är.

Ire ligger i norra delen av Karlshamns kommun. Byn tros vara från äldre medeltid men är först omnämnd vid mitten av 1600-talet. Naturreservatet med sina ängar, hagar, röda stugor och lador är som ett stycke 1800-tal mitt i vår tid.

När vi kom till det gamla boningshus som idag innehåller Ire natur- och kulturskola valde vi den här gången att svänga vänster direkt mot ängarna, istället för att som vi brukat först gå rakt fram ut mot den betade skogen.

Vi följde en vitmarkerad, kortare slinga genom ängsmarker med hamlade träd, vackra stenrösen, blommor som gullviva och liljekonvalj och inte minst många blommande fruktträd.

Så kommer vi förbi ”Josefs”. Att vi alls vet att den kallas så beror på att det finns en skylt på platsen. Den berättar att här bodde Josef Elofsson fram till sin död 1984. Gården hade flyttats hit från byn vid enskiftet 1824. Josef som var född och uppvuxen här förblev ogift livet ut. Han brukade sina marker på samma sätt som skogsbygdens småbrukare gjort sedan slutet av 1800-talet. Skylten berättar också att stugan saknade el och annan modernitet.

Jag kan inte låta bli att kika in genom ett fönster. Och det är verkligen inte ett rum från 1984 som möter min blick. Snarare känns det mesta som tidigt 1900-tal. Några detaljer något yngre. Andra äldre. Men det är fascinerande hur tiden kan frysas på det här sättet. Jag kan omöjligt motstå impulsen att kika in genom fler fönster.

Läs mer: En promenad i ett Sverige som inte finns längre – i Ire naturreservat