Den bakåtvända tiden är över, men inte den bakvända

Michis skrev förra veckan en fin text om hur hon upplevde sitt liv som bra och fantastiskt fint efter att ha sett ett inslag på TV om ett lerskred i Venezuela där en pappa som överlevt inte ville leva då han höll sina döda barn i händerna när räddningsteamet hittade honom.

Själv såg jag inte det inslaget. Tittar överhuvudtaget väldigt sällan på nyhetsprogrammen numera. Jag tror att det dels beror på att jag inte orkar se allt elände sedan jag fått barn. Och dels inte heller vill att de ska se det. Om det sedan är rätt och riktigt att sätta skyglappar på sig själv och barnen (de är nu fyra och fem år gamla) vet jag däremot inte.

Förra veckan rapporterades också om att över en miljard människor hungrar varje dag här på jorden. Nu, idag, i denna tid av överflöd. Ett överföd som för övrigt till stor del är genererat av vår tids rikliga användning av fossila bränslen. Med de trista klimatförändringarna som följd…

Aldrig förr har så många varit utan mat, sades det också i förra veckans rapportering. Och jag kan inte fatta. Vill inte ta av mig skyglapparna. Försöker att med Michis som förebild glädja mig åt att vi har det bra i vår familj. Men det vill sig inte riktigt. Hur i all världen kan vi övriga fem miljarder vara så dåliga på att dela med oss av vårt överflöd? Hur är det möjligt? I vår tid? När så mycket går framåt? 

Men jag gör ett försök och väljer att fokusera på att minstingen nu sedan han fyllt fyra år är redo att åka framåtvänd i bilen. Utvecklingen går framåt. Den bakåtvända tiden är över för honom, men inte den bakvända för världen. Måtte utvecklingen snart börja gå framåt där också.