När man är ute och reser i sällskap med barn kan det här med maten vara ett alldeles särskilt kapitel. Grunden är att se till att barnen får i sig något med ungefär samma tidsintervall som hemma. Det funkar inte att hoppa över ett mellanmål om man har små barn. Det vet alla föräldrar som försökt. De små raringarna förvandlas till minst lika gnälliga monster i utlandet som i moderlandet. Och ett barn på dåligt humör är inte ett dugg lättare att hantera i en flygplatskö än hemma i köket. Om någon trodde det.
Att äta på restaurang kan också vara en mardröm. Jag minns när vi var på Sardinien i september 2007. Minstingen hade ett par månader kvar tills han skulle fylla två år. Att gå ut och äta på kvällarna var rena minfältet. Rätt som det var blev han tvärarg och kastade besticken i ansiktet på någon av oss föräldrar. Efter ett par sådana incidenter valde vi att flytta hans bestick och tallrik direkt när vi kom till restaurangen så att han inte kunde nå dem. Då tog han nappen ur munnen och kastade den på någon av oss. Sen grät han för att han ville ha nappen! När han fick den kastade han den igen…
Och där satt man med turister i par vid borden runt omkring som alla förväntat sig en lugn och romantisk måltid. Kul. Det är i sådana lägen man tänker att ”Ja, jo, vi vet att det är vi som förstör er kväll. Varsågoda. Det bjuder så gärna på. Säg bara till om ni vill ha någon mer kväll förstörd så ska vi se till att välja samma restaurang som er den kvällen också.”
Som tur var hade vi vissa matlagningsmöjligheter på hotellrummet och det hela slutade med att vi lagade och åt kvällsmålen där.
Luncherna däremot fungerade bra att äta ute. Också när minstingen var vaken.
Halloj världen! 
Stackars…. Hemimedkänsla och helghemikram
Asch SÅ synd var det inte om oss, men man blir ganska frustrerad i stunden när det blir så där…
Känner igen det där, ja kanske inte utomlands då, för jag var aldrig ute när mina barn var så små. Men en resturang nere i stan när man hade en heldag ute det var inte det roligaste.
Nej det kan verkligen bli kaos. Ändå tycker jag att man måste våga försöka ibland. :)
Hej! Ja, jag förstår precis vad du menar. Själv har jag en liten dötter,som snart fyller 1 år. Vi bor i Usa, Kalifornien. Vi äter ofta ute ( lunch eller middag). Som du har märkt, äta lunch ute är mycket lättare( bebisen är pigg och glad) , på kvällen istället- mardröm! En gång var vi ute, vid kl. 7 (hennes sängdags ) då var hon trött,skrek mycket och försökte slänga bort from bordet alla pryllar. Nej! Det ska vi inte göra. Vi fick äta snabbt ( det var en dyr restaurang!!! ) och åka hemma. Nej tack, gå ut på kvällen med bebis. Kort Semester med bebis? Ja. Gå ut på kvällen NEJ. Då ska jag hellre anställa babysitter eller lämna bebisen hemma hos föräldrar. Men jag tror det borde vara lättare när barn är 4 år, eller hur?
Våra barn är båda (all för) kvällspigga. Jag har egentligen ingen bra förklaring till varför han uppträdde så där på kvällarna annat än att det möjligen blev något senare kvällsmat än hemma.
Känner igen mej och förstår dej väl.
:)
Jag har faktiskt aldrig haft det problemet, dom har varit väldigt duktiga ända sen de var små. Dom har alltid varit med från början och vant sig vid att sköta sig.Nu när de är tonåringar så har de nog glömt bort hyfset däremot .-(Kramar