Stjärnorna gnistra och glimma

På julnatten läste jag för mina två små ur en bok om väder och rymden som de fått i julklapp. Egentligen hade klockan passerat läggdags för länge sedan. Men jag föreslog ändå att vi skulle gå ut och titta på rymden. Och det gjorde vi. Det var ett par minusgrader och lite frostglittrigt i mörkret. Vi såg Karlavagnen och Orion med sitt bälte. Och vi såg vår galax likt ett ljust tunnt skimrande moln av avlägsna stjärnor i ett stråk över himlen. Man måste befinna sig en bit utanför städerna om man riktigt ska kunna se stjärnhimlen i all sin glans. På väg tillbaka in i julvärmen såg vi också en av planeterna lysa starkare än någon av stjärnorna. Kanske var det Jupiter.

Nu sitter vi i ett tåg på väg hem genom ett mörkt Sverige. Några stjärnor syns inte. Det är mulet ikväll. Stjärnorna gnistra och glimma ovan molnen. Och mängder av passagerare är på väg tillbaka mot vardag. En vardag där vi var och en på vårt håll stretar på för att få ordning och struktur i röran. Och när vi väl börjar få grepp om detaljer och få till fungerande rutiner då krävs plötsligt helikopterperpektiv och tänk utanför boxen.

Långt utanför den boxen finns ett helt universum av galaxer och mängder av mörk osynlig energi. Och jag undrar vilken slutsats jag borde dra av det?

Julaftonskvällen, några timmar tidigare.