Islin bloggade på Aftonblatet Blogg. Jag också. Vi var många som bloggade där.
Islin mådde oftast inte bra. Hon skrev om det. Om hur hon mådde. Om den hjälp hon fick och den hon inte fick.
Jag anordnade under en period en lättsam tävling på min blogg som jag kallade poängjakten.
Islin vann. Hon fick välja ett foto av mina som jag lät framkalla som pris. Bildbevis.
Nu läser jag på bloggar att Islin inte finns längre. Att hon valde att ta sitt liv. Det gör ont att läsa. Vi var ”bara” bekanta via nätet. Träffades aldrig öga mot öga. Men hon hade ett av mina foton på sin vägg. Nu finns hon inte mer.
Varför?
Halloj världen! 
Det är så sorgligt när en ung människa inte orkar leva mer. Det känns som om samhället misslyckats att ge den hjälp som behövs. Många kommer ju ur sina svåra perioder och livet blir lättare längre fram. Det gör ont, det är sant.
Precis så. Ett misslyckande.
Åh nej va sorgligt…livet borde vara härligt att leva …det gör verkligen ont …att det är sant…
Ja. Sorgligt.
Lika tragiskt som onödigt!
Kram!
/Skvitt