Fyra dagar i skidskola skulle det bli. Och det blev det också för vår äldsta kille.
Men minstingen. Han vägrade igen. Precis som förra året. Då var han med varannan dag. Inte första dagen. Men andra. Inte tredje. Men fjärde. Då lärde han sig att åka lift med lite assistans vid påklivningen. Men vågade inte riktigt släppa taget och åka själv i backen.
I år vägrade han också vara med första dagen. Men då körde jag lite egen skidskola med honom även om vi inte kom så långt. Liften vägrade han också. På tisdagen, skidskolans andra dag, blev det snöstorm och vi blev insnöade vid Riksgränsen. Kom aldrig iväg med transferbussen till Björkliden. På onsdagen var det precis på vippen att han vägrade igen. Men så i sista sekunden bestämde han sig ändå för att vara med. Och så bra det gick! Han lärde sig både att ploga och åka själv i backen. Och att åka lift själv, helt utan assistans. Nu klarar han sig nästan helt på egen hand i backen. Det är bara när han någon enstaka gång ramlar – han är en mycket försiktig general – som han behöver hjälp med att resa sig.
På skidskolans sista dag var det inga som helst problem att få honom att delta och han trivdes tillsammans med sin storebror och de andra ungarna när de fick fika med chokladboll och träffa ”Fjälle” igen.
Halloj världen! 
Det är härligt när de upptäcker skidåkningens glädje! Jag blev förvånad när jag hörde att vår yngsta livsnjutare hade valt pulka när de var i en skidbacke senast.
Min yngste är både lite blyg, pessimist och lite rädd att göra fel. Det är ju bra att han inte är benägen att ta onödiga risker men ibland tycker jag synd om honom när han inte vågar försöka sånt som är roligt. Så skönt när det väl lossnar! :)