Jag sitter och tar en kopp te i det som en gång var vårt ”F-fiket” på dåvarande Luleå tekniska högskola. Idag Luleå Tekniska Universitet. Nu förtiden är just denna lokalen personalfik. Men huset har annars samma fula gula färg på samma fula planjaplåt som då. Ändå är det är underbart vackert! Sådär vackert som verkligheten bara blir i efterhand. Långt i efterhand. När du hunnit bli sentimental.
Inte mycket har ändras. Men allt är ändå annorlunda. Helt förändrat. Men förblir ändå det samma. Paradoxen att komma tillbaka till det som inte längre är. Men som någonstans finns där ändå.
Jag har åkt känslomässig berg- och dalbana av att komma tillbaka till platsen för mina studier och mina första år som ung vuxen.
Alla förväntningar jag hade när jag kom hit. Somliga som grusades, andra som överträffades. Så unga vi var. Så mycket vi ville. Inte minst att lära oss nya saker. Törsten efter kunskap. Vördnaden inför de instutioner som stod för den. Trots att de var relativt unga. Tack vare att de var så unga. Nybyggarandan!
Vad blev det av oss? Vi som skulle förändra så mycket med vår kunskap! Hur blev det? Vi blev som de andra!
En tår av sentimentalitet och besvikelse i ögonvrån.
Sedan: en jättebra konferens. Framtidens VA. Inspirationen. Vi kan fortfarande göra nytta! Vi behövs!
Och så tankarna så här efteråt – nu i taxin på väg till Kallax, flygplatsen.
Det var Luleå som gjorde mig till den jag är. Det är möjligt, till och med troligt, att jag blivit någon annan om jag valt att plugga någon annanstans. Ett enda kryss på en ansökningsblankett. Om inte om. Hade det inte varit för Luleå hade jag inte haft mina två underbara ungar. Bara en sån sak…
(Tårarna i ögonen gör det nu svårt att skriva nåt mer…)
Halloj världen! 
Ja, bara en sån sak. Mina barn växer upp på min studieort, vi blev kvar här.
För mig är det vemod att fara norröver där jag växte upp. Din vackra bild minner om det.
Jag vet inte om det har något att göra med hur ofta man återvänder till en plats men i Luleå har jag bara varit fyra gånger på 20 år. Varav två tillfällen var samma år. Jag bodde där i fem och ett halvt år och nu är jag där så sällan. Vem vet när det blir tillfälle igen?