Jag försöker räkna ut varför jag inte gillar selfies

Jag vet inte om du har lagt märke till det. Förmodligen inte. Men det är ganska ovanligt att jag gillar selfies – självporträtt – på Instagram. Om du lägger märke till det vill jag att du ska veta att det inte beror på att jag ogillar dig. Alls inte. Det är fenomenet jag har svårt för.

Grejen är att jag inte vet varför jag har svårt för selfies. Från början trodde jag att den som postar många självporträtt fotograferade i spegeln därhemma måste vara mer självupptagen än andra. Och det skulle ju kunna förklara aversionen mot fenomenet.

Vi är ju alla berättarjaget i historien om våra egna liv. Så en viss självupptagenhet är väl det normala. Men jag tror att de flesta har svårt för personer som är väldigt mycket mer självupptagna än genomsnittet.

Teorin byggde jag på – förutom den uppenbara associationen till den grekiska guden Narcissus – att de i mitt tidiga flöde på Instagram som publicerade många selfies mer sällan än andra följare gillade eller kommenterade mina bilder (se där vem som egentligen är den självupptagna ;D ).

Lite närmare studier visade att dessa personer visst gillade andras bilder – företrädesvis selfies och andra porträtt – även mina egna fåtaliga. Så där föll den teorin!

Men det hjälper inte. Jag gillar fortfarande inte fenomenet selfies.

Så vad beror det då på? Jag har googlat på saken och hittat många teorier på varför man inte gillar selfies utan att hitta någon förklaring som jag känner igen mig i.

Men så klart finns det enstaka selfies som jag gillar också. Ofta har det då något med kreativiteten och det bildmässiga i bilden att göra. Som det här exemplet. Det gillade jag!

Vad säger du? Gillar eller ogillar du selfies? Och har du koll på varför? Jag skulle vara tacksam för lite input här. Kanske kan du till och med få mig att gilla fenomenet som ändå rimligen tycks vara här för att stanna!

Uppdatering:
På Twitter har jag fått en del intressanta synpunkter på det här inlägget.

Linda Silja påpekar att hon skiljer på begreppen ”selfie” och ”självporträtt”. Hon menar att selfies är enkla snabba foton tagna ofta med ”kameran” synlig i spegel. Oftast inte redigerad. Inget ”tänk” bakom bilden. Ett självporträtt, menar hon däremot är ett mer arbetat taget foto och redigerat. Hon nämner sitt eget projekt på Flickr som exempel: ”Snart klar med hela. Varit kul!”

Pia K skriver: ”precis som m alla ig-bilder gillar jag selfies om fotot är vältaget, kul, inspirerande osv. gillar aldrig posande o plutmun.”

Allra mest tankeväckande tycker jag att responsen från Linda Algo var:

Är det kanske så? Att när vi bedömer om vi gillar en selfie samtidigt förväntas bedöma och betygsätta personens utseende? Kanske att vi rent av gör det? medvetet eller omedvetet? (Definitivt inte medvetet i mitt fall.) Jag har inte tänkt så, men kanske har jag ändå känt så. För jag har alltid känt ett särskilt obehag inför hur den här trenden sprider sig särskilt bland unga tjejer i skolåldern. Barn. Kanske bara något år äldre än mina egna pojkar. Hur ser de på det här fenomenet?

Livet är som bekant varken en skönhetstävling eller en popularitetstävling. Men barn och då särskilt flickor i mellan- och högstadieåldern får så lätt för sig det. Och känner sig så lätt som förlorare i denna inbillade tävling.

Kanske är det just det som gnagt i mig och gjort att jag inte velat uppmuntra beteendet att väldigt frekvent posta selfies bland vuxna? En intressant tanke. Tack för den Linda!