En bloggpaus – om dess orsak och verkan

Jag är en sådan människa som behöver ett visst mått av positiv stress för att må bra. Men. Det kan bli för mycket av det goda. Att jag tidigare i höstas pausade bloggen hade med stress att göra. Det var orsaken till pausen. Men verkan blev inte den avsedda vad gäller stressen. Men bloggens besöksstatistik påverkades dock negativt. Rejält negativt. Men med fördröjning.

Paus
Jag pausade bloggen den 22 september. Några veckor senare kraschlandade jag en kväll i fåtöljen hemma. Det hände en torsdagskväll. Hela veckan hade flutit på från det ena till det andra utan ställtid. Plötsligt satt jag bara och stirrade tomt framför mig. Ingen padda, ingen telefon, ingen bok, ingen tidning, ingen TV. Ingenting orkade jag med. Mer än att stirra tomt.

Vardagsrutiner
Gå upp. Dricka te. Sätta på sig smink, kläder och fixa håret. I den mån det hinns med. Gå till tåget. Surfa på nätet under resan. In på jobbet. Från möte till möte. Lite arbetstid framför datorn. Försöka komma ikapp med mejlen. Lunch. Och så fler möten. Några till mejl. Gå och simma om det är måndag eller onsdag. Tåget hem igen. Få iväg minstingen till fotbollsträningen om det är tisdag eller torsdag. (Gällde till för två månader sedan. Nu handlar det om att hitta en annan aktivitet åt honom sedan hans lag lagts ner. Om det inte återuppstår inom det närmaste, vilket ser mörkt ut. Utebliven fotbollsträning har dock öppnat upp för mer obetald övertid från min sida så att mitt schema är minst lika späckat i alla fall.) Sedan fixa mat eller ta hand om disken. Förhoppningsvis orka hjälpa till med läxförhör. Gå och lägga sig. Sova.

För mycket?
Och så börjar det om. Igen och igen. Och till helgen kanske någon rolig aktivitet. Eller bara slappa. Förutom några måsten. Och sedan är det ny vecka igen. I slutet av september hade vi dessutom en pågående kokningsrekommendation på jobbet och orsaksutredning pågick. Ledd av mig. Inte så underligt om du kraschlandar i soffan eller fåtöljen ibland. Det som hände den där torsdagen för någon månad sedan är inte första gången som jag kraschlandat så. Det händer då och då. Jag tror att det inte enbart är av ondo. Jag ser det som ett friskhetstecken att kroppen stänger av och vägrar låta mig fortsätta stressa när det är på väg att bli för mycket. Men lite orolig blir jag allt. Trycker jag in mer i tillvaron än jag egentligen orkar med? Det här hände ändå under perioden när jag redan pausat bloggandet. Borde jag sänka ambitionsnivån i något avseende? Till exempel sluta blogga?

Pausen bruten
Exakt en månad senare började jag ändå publicera inlägg här igen. Den 22 oktober. Det var en slump att jag både pausade och återupptog bloggandet just den 22:e i månaden. Jag upptäckte det först nu när jag gick tillbaka och kollade. Orsaken att jag började igen var dels att jag saknade det. Dels att jag inte såg någon direkt effekt av att avstå. Jag blev helt enkelt inte mindre stressad för det.

Inte lika ofta längre
Sedan jag återupptog bloggandet har jag publicerat inlägg med något lägre frekvens än tidigare. Om det också är tillfälligt återstår att se. Idag blev det ju faktiskt två inlägg samma dag, vilket är ovanligt.

Bloggstatistiken
Vad hände då med besöksstatistiken? Jo, den dök ganska rejält direkt från den ena veckan till den andra. Men låg sedan still över hela pausen. Däremot sedan jag börjat blogga igen har den fortsatt gå ner, vilket verkar märkligt. Det är nu mindre än hälften så många sidvisningar jämfört med före pausen och ännu större påverkan neråt på antalet besökare. Kanske har det något med Googles algoritmer och min aktivitet på sociala medier att göra? Jag vet inte. Och jag försöker att inte bry mig för mycket. Men lite brydd är jag allt.

30 kommentarer

Filed under blogg, livet, personligt

30 responses to “En bloggpaus – om dess orsak och verkan

  1. När det gäller den sjunkande statistiken kan det bero på många saker. Har du tillgång till Google Analytics och Search Console så är det lite lättare att analysera sina besökares beteende.

    När det gäller stressen blir jag lite orolig när jag läser ditt inlägg. Jag uppskattar positiv stress men bara till den punkten då det börjar hopa sig mer och mer utan att jag kan påverka när, hur eller varför. Efter min stressrelaterade sjukskrivning för inte allt för länge sedan (jag borde kanske på rak hand kunna erinra mig för hur länge sedan det var, men det minns jag liksom inte utan att dubbelkolla i kalendern) tillåter jag mig inte under några omständigheter stress påverka mig så pass mycket igen. Framförallt har jag lärt mig att signalera och be om hjälp i tid ty väggar är hårda och jag är mycket mjukare än vad jag tror. Ta det varligt!

  2. Ta det lugnt – det är det enda råd jag kan ge dig som en kommunal chef till en annan. Våra jobb kan lätt ta mer energi än vad som är rimligt. Intressanta men ganska påfrestande…. roliga men energikrävande… ja du vet.
    Du bloggar så vitt jag förstår som en ”resebloggare”, lite mer seriöst än mig är vad jag menar. För mig är bloggen snarare en ventil. Jag har ingen som helst aning om min bloggstatistik för jag tittar inte. Bloggen är en del av min avkoppling helt enkelt.

  3. Även jag blir lite orolig över hur du beskriver din stressreaktion. Det är inte min roll att komma med pekpinnar men jag ber dig ändå att fundera över förändringar innan du tvingas till ännu större inskränkningar i det liv du vill leva. De flesta av oss känner eller känner till någon som har varit utbränd och det är inte att leka med. Kanske är det inte så illa som jag har fått för mig och i så fall är det jättebra. Rådet att tänka sig för innan det går för långt kan gälla som en allmän uppmaning till de flesta.
    Ta hand om dig!

  4. Håller med den föregående skrivare. Man ska ta allvarligt på signalerna. Genom mitt jobb träffar jag många som har nonchalerat alla tecknen på stress och utmattning. Och ingen av de lyssnade på det. Tyckte att lite vila kommer att hjälpa. Alla är nu är sjukskrivna. En har just börjat jobba igen. 2 timmar på dan. Och sakta ska hennes arbetstid öka. Kan ta ett halvt år upp till ett år innan kan jobba helt ut igen.
    Så lyssna på dina signaler.
    Själv var jag utbränd på 80-talet strax efter att jag kom till Sverige. Jag läste svenska 6 timmar om dagen, hade ett jobb sidan om, och så ville jag roa mig med mina vänner. Till att sova fanns bara 4 timmar per natt. Sen rasade allt ihop.
    Än idag måste jag se upp med hur mycket jag sover. Börjar jag slarva så blir jag påmind. Kroppen glömmer inget.
    Så ta hand om dig.

  5. Jag är just nu också otroligt trött fast det är roligt på jobbet. För mig är det dock mer datortrött. Städar gärna ur ett skåp hemma.
    Ta hand om dig.

  6. Känns som att det är det stående samtalsämnet just nu i vänkretsen. Hur undviker man att bli utbränd? Man känner stressen och symptomen, men hur hoppas man av liksom? Pengarna måste in, hem och familj måste skötas. Tror inte att ett enklare mindre kvalificerat jobb är svaret heller, jobbet ger ju också stimulans och utveckling.
    Jag hänger i alla fall kvar i bloggandet, för det ger mig energi och funkar nästan som terapi ibland!
    Sköt om dig!

  7. Jag

    Läser och ser att du har fått många råd och själv också vet att stressen måste minska kring dig. Men som du skriver kan man ofta inte påverka sin arbetssituation så mycket. Det är viktigt med avslappning. Och sömn. God input får du med dina resor och utflykter, tror jag.

  8. Jag kraschade ordentligt för några år sedan. En erfarenhet jag gärna varit utan. Lång väg tillbaka så ta varningarna på allvar.
    Statistik i bloggen? Jag bryr mig inte. Roligt om någon läser min blogg, jag skriver mest för att jag tycker att det är kul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s