När bara ledsenheten är kvar


Tårarna rinner. Katten är gammal och sjuk. Det är sorgligt. Men jag visste redan när jag skaffade honom att den dagen skulle komma. Det som hände på jobbet, däremot, var jag inte alls beredd på och det har tagit hårdare.

Måste ta bort katten
Katten är sjuk och sjunger nog på sista versen. Han har blivit blind igen men framförallt tappar han i vikt. Det är snart bara skinn och ben kvar. Det är inte frågan om jag måste ta bort honom utan hur länge jag kan vänta. Vill gärna att han får med lite av solen och värmen som kommer nu, men vet inte om hans hälsotillstånd kommer att klara av att hänga i så länge till. Han verkar ändå må bra fortfarande. Det är mysigt att sitta med honom i knät ibland och höra honom spinna. Men just i morse uppträdde han lite märkligt när han åt. Slutade äta och la huvudet mot golvet. Som om batteriet började ta slut. Oroande och sorgligt. Du fäster dig vid de små liven.

Jobbet
På jobbet har jag min andra ledsamhet just nu. Där hände något som för mig kom som en blixt från en klar himmel torsdagen den 8 mars. På det kom sömnsvårigheter. Låg först vaken hela nätter. Hade sedan svårt att somna och vaknade tidigt. Men det fanns ett ljus i tunneln. Jag började hitta tillbaka till sömnen och må bättre. En andra smäll kom onsdagen den 21 mars. Ljuset i tunneln hade blåsts ut. Den andra smällen tog hårdare. Adrenalinet började pumpa i en andra omgång. Nya sömnsvårigheter. Låg igen vaken hela nätter. Hade sedan igen svårt att somna och vaknade tidigt.

Orkar inte
Saker har nu långsamt börjat falla på plats igen. Ny plats. Nytt mönster. Det som hände har lett fram till att jag inte är chef längre. Jag jobbar numera som utvecklingsstrateg på förvaltningsnivån. För mig har det aldrig legat någon prestige i att vara just chef. Jag vill göra samhällsnytta, utvecklas tillsammans med andra och ha roligt. Det kan man göra i många olika roller. Det kan bli bra det här. Ändå. Men hoppets låga flämtar fladdrande. Ska jag våga tro på det? Och när adrenalinet slutar pumpa är bara ledsenheten kvar. Jag har svårt att komma ur sängen på morgonen. Tårarna rinner vissa dagar under tågresan till jobbet. När jag väl är där är det lättare att hålla ihop och fungera. Men jag tröstäter. Och hoppar över simträningen. Orkar inte. Orkar bara inte.

(Och jo, jag vet att det finns många som har det värre. Jag vet att det ÄR synd om människorna. Men av någon anledning är det inte till någon tröst för mig. Har aldrig varit.)

21 kommentarer

Under livet, mitt jobb, personligt

21 svar till “När bara ledsenheten är kvar

  1. Svårt att ”gilla” ditt inlägg men jag känner igen mig så väl. Minns när hunden blev gammal och trött, hur svårt det var att veta att beslutet måste tas. Nu blev han akut sjuk och beslutet kom på så sätt lättare, men jobbigt ändå.
    Jobbet är en historia för sig. Jag funderar var och varannan dag på att kliva av chefsuppdraget jag också. När det i det närmaste blir ett omöjligt uppdrag så känns det inte så kul längre.
    Jag hoppas du hittar din väg att gå och att ledsenheten lindras och mildras.

  2. Tråkigt att läsa, vad kan jag säga mer än att livets berg – och dalbana är tuff mellan varven. Jag hoppas du kan se ljuset i tunneln snart. Och när det gäller ditt jobb tycker jag din nya tjänst verkar mycket intressantare än att vara chef, Ta hand om dig!

  3. Kram. Att vara chef i dag är tufft. Min man fick en hjärnblödning. Lyssna till din kropp, den försöker säga stopp. Sjukskriv dig ett tag gå ut i naturen. Sitt i solen med goaste katten, den vet nog att den inte orkar så länge till.
    Kram kram kram ta hand om dig.

  4. Det blir bra. Igen. Se’n. Ta hand om dig så länge!

  5. Usch så jobbigt. Visst vet du att det vänder men det är jobbigt att inte veta när eller hur. Kram så länge.

  6. Sonja Hansson

    Du är och förblir min älskade dotter. Jag är och har alltid varit stolt över dej och kommer att så vara. Att äta ger klen tröst. Du är en bra fotograf, skriver bra om resor och du målade bra tavlor tidigare. Drutten har haft ett bra kisseliv hos er. Krama honom. Krama också dina killar. Stor mammakram till dej. Det kommer en sommar.
    Sonja

  7. Åsa

    Tänker på dig Inger och hoppas att du reser dig och snart hittar rätt plats och återfår energin, må det vara som utvecklingsstrateg eller som chef, i Kristianstads kommun eller någonannanstans ❤️

  8. Att vara mitt i en stor förändring är inget enkelt att anpassa sig till..men ofta så kommer det något bra ur det som man först tror är något sämre…
    Det svåra är väntan på att förändringen ska vända till något bättre …ofta vill man att det ska bli bäst på en gång.. <3

  9. Lille kissen… svårt beslut men oundvikligt. Just nu ger den säkert tröst också.
    Det kan vara dyrköpta upplevelser detta när det smäller till på jobbet. Varit där två gånger och man tror att man skall dö mer eller mindre. Påhopp och regelrätta sågningar vid fotknölarna. I båda fallen avund som låg bakom och i första blandat med nödgrön svartsjuka… usch. Första gången stod jag helt ensam. Andra gången hade jag stöd och förekom den hemska människan i två chefsled upp så när hon skulle starta motorsågen bemöttes hon med en handviftning från dem. Den hade hon inte räknat med..Men såret blev öppet igen och några månader senare sade jag upp mig och flyttade hem till Värmland igen. Erfarenheten är att om det är meningen att man skall avsluta något för att gå vidare så brukar det blåsa rejält och slås igen dörrar. Man står där och undrar vad det är som händer och känner sig som ett jagat djur. Hoppas att du går stark ur det med lite distans till den akuta fasen. Att vara chef är inte bara och bara men man skall vara sig själv närmast. Ta hand om dig! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s