Går det ens att lära sig ett nytt språk när du är över 50 år? Och är det värt besväret?
Här utvecklar jag mina tankar kring det temat.
Jag har tidigare berättat om hur jag hittade appen Duolingo och började med att öva på flera språk. Några som var helt nya för mig, och andra som var saligt insomnade. Och hur jag sedan har kommit att fokusera mest på det för mig nya språket italienska.
Svårt att lära mig språk
Om vi börjar med min språkliga bakgrund. Trots att jag alltid har älskat att resa och att upptäcka världen sedan unga år så har jag alltid haft svårt för att lära mig nya språk.
Engelska har jag väl lärt mig på en hyggligt okej nivå. Jag läser många enklare texter, som till exempel tidningsartiklar, helt obehindrat. Förstår det mesta av talad engelska. Utom, förstås, många dialekter och sociolekter på de brittiska öarna. Att prata går hyggligt, men mina ungdomar skrattar åt min accent.
Med tyskan och franskan har det gått sämre. Jag har läst tre år av vardera språket på högstadiet respektive gymnasiet, men minns inte mycket av det lilla jag lärde mig. Varför blev det så? Det beror på att det tog emot redan från början. Och sedan har jag inte ansträngt mig det minsta för att hålla liv i det jag trots allt hann lära in. Möjligen har jag alltid varit en smula lat i detta med att lära mig språk.
Och nu har jag alltså ändå fått för mig att försöka lära mig italienska på äldre dar. Så hur går det?
Ärligt talat tar detta också emot. Jag övar fortfarande varje dag. Det har jag nu gjort i ett år och två månader. Men det tar emot. Det gör det. Just nu lite mer än vad det har gjort tidigare. Delar av grammatiken känns bara helt hopplös. Och det som jag tyckte att jag kunde nyss är plötsligt helt borta igen. Det är bara till att repetera och repetera. Och repetera igen.
En myt
Så när jag då har böjat ställa mig frågan om det är läge att ge upp istället, googlar jag för att ta reda på hur pass mycket svårare det egentligen är att lära sig ett nytt språk på äldre dar. Och jag hittar då en artikel som berättar om den svenska språkforskaren Marianne Gullberg. Hon berättar att det är en myt att äldre skulle ha svårare än yngre att lära sig nya språk. ”Förmågan behöver inte skilja sig mellan en 25-åring och en 65-åring”, säger hon. Och vidare: ”Den forskning som finns visar att så länge man är vid god hälsa och inte har minnessvårigheter så är åldern inget hinder.”
Jaha, där ser man. Så då kan jag inte skylla på åldern heller.
Och då tänker jag tillbaka hur det var att lära språk i skolåldern. Hur det tog flera år att lära sig behärska engelska hyggligt. Och hur jag inte kom så där jättelångt med vare sig tyskan eller franskan på tre år vardera.
Och jag inser att jag måste ha tålamod. 20 minuter om dagen är inte jättelång tid. Jag hänger ändå tillräckligt mycket tid på sociala och traditionella medier. Jag behöver inte skrolla de där tjugo minuterna också.
Så det är alltså med italienskan som med restriktionerna med anledning av pandemin. Det gäller att hålla i och hålla ut. Lyckas jag bara med det borde jag kunna lära mig italienska hyggligt inom några år. Om jag sedan tycker att det är värt besväret återstår att se. Det får jag be om att få återkomma till.
Bilden är ifrån en restaurang i Rom. En situation där kunskaper i italienska kan komma till nytta.
Halloj världen! 
Aldrig försent att lära sig något nytt…
Nej, det sägs ju det. Så jag gör ett försök!
👍
Åldern är inte avgörande, menar jag som undervisar vuxna andraspråkselever i skiftande åldrar. En del lär sig snabbt, andra långsammare. Det finns hopp för dig och italienskan också 😜!
Tack för uppmuntrande ord!
Forskning eller inte ,jag tror fortfarande att det är svårare att lära sig när man är äldre, men därmed inte så svårt att man inte ska göra det, bara att det kanske tar lite längre tid och det gäller att inte ge upp. Hur viktigt är det att det ska gå fort? Det finns tillräckligt med jäkt och stress redan, varför jaga att lära sig snabbt? Ta det som det kommer, det gör det mycket lättare. Slutligen är man där.
Det som jag också tror hjälper med att lära sig ett nytt språk senare i livet är att man redan har en viss teknik och erfarenhet av lärande och att man kan jämföra språk, både ord och grammatik. Ord och upplägg i franska och italienska har många likheter.
Det är också viktigt att hitta en pedagogik som passar dig, en del lär sig lättare genom en viss metod, andra med en annan.
Det här kommer att gå bra, bara du hittar rätt metod och tar det lugnt! Lycka till!
Tack för peppen! Jag kämpar på. Men funderar ibland på att även kika på andra metoder. Vi får se!
Det är nog klokt att ta ett språk i taget. Jag funderar på det där med engelskan, att du skriver att det tog lång tid i skolan och det gjorde det ju förr, men nu verkar det vara annorlunda för ungt folk, eftersom kommunikationen på nätet i spel till exempel sker på engelska. Sonen, som har dyslexi, lärde sig engelska snabbt när han väl hade tagit sig över svårigheterna med att läsa överhuvudtaget. Mina äldsta barnbarn pratar engelska med varandra fast de har helsvenska föräldrar och flickan läste tjocka engelska böcker redan i tidig ålder. Pojken har, även han, svår dyslexi så jag vet inte hur mycket han läser men han spelar mycket spel och konverserar glatt. Så kanske skulle du kunna hitta något naturligt sammanhang där du får använda italienska?
Ja, jag hoppas göra det så småningom. Det finns nog mycket på italienska att läsa och lyssna på, på nätet. Men än så länge är jag inte riktigt där. :)
Jag har en italiensk bloggkompis och ibland läser jag hennes texter på italienska, det går hyggligt bra, men ibland blir det fel.
Smart! Det ska jag tänka på när jag kommit lite längre med mitt tragglande. Måste ju finnas massor av bloggar på italienska! 👍
Eller hur!