Johan Tell är rolig igen

På tal om Vagabond. I går kom det nya numret. Och jag har goda nyheter att meddela: Kolumnisten Johan Tell är rolig igen! Han är tillbaka i gammal storform och vänder upp och ner på invanda begrepp. Och även om man inte alltid håller med (jag tycker till exempel, i enighet med en stor majoritet av Sveriges befolkning, att palmer är vackra, men skrattade så jag kiknade för många år sedan när Johan skrev om ”den fula palmen” i sin krönika). Den här gången ger han sig på taxfree. Och nu är han alltså rolig igen. Eller vad sägs om följande?

”Den som cykelsemestrar i Sverige tvingas betala skatt på innehållet i sin ekologiska matsäck medan den som genererar ton av koldioxid på sin långresa efteråt kan supa sönder sin lever på skattebefriad vodka och tjära ner sina lungor på skattebefriade cigaretter? Finansministern kunde lika gärna ha bestämt att alla som promenerar till jobbet slipper betala skatt på fiskpinnar. Att alla som åker stadsbuss är berättigade till inköp av skattefria tubsockor (”Förbeställ gärna på Internet så ligger varorna på ditt säte”)”

När jag började prenumerera på Vagabond för sisådär en 15 år sedan började jag alltid med Tells krönikor. Sedan ledaren och så smånotiser,  resekamratannonserna och sist en genombläddring av reportage där jag för det mesta nöjde mig att titta på bilderna”.

På senare år är ordningen en annan. Tell har hamnat efter ledare och smånotiser. (Och resekamratannonserna är borta. Frid över deras minne. The Internet killed them.) Jag har varit nära att börja bläddra förbi Johans krönikor helt och hållet. För att han slutade vara rolig någonstans i höjd med att han började engagera sig mot barnprostitution och miljöförstöring. Och visst. Det är viktiga ämnen. Jag är själv miljöingenjör. Men det är svåra ämnen att roa sina läsare med. Och jag kräver. I demand. Johan Tell ska vara rolig! Och därutöver, liksom David Bowie (och, förmodar jag, Johan Tell): I demand a better future!.