Mamma efter år av barnlängtan

Jag tänker tillbaka:

När jag  vaknar efter det mycket akuta kejsarsnittet befinner jag mig på IVA. Jag har bara en enda fråga i huvudet: ”Hur gick det?” Två sköterskor kommer förbi och jag frågar dem.

– ”Det vet jag inte”, svarar den ena. ”Men det har säkert gått bra”, fortsätter hon.

Det är inget besked som lugnar mig.

Jag är fruktansvärt orolig. Precis som jag varit hela graviditeten. ”Tänk om något är fel?”

Det tog fyra långa år att bli gravid. Jag tänker tillbaka på de där åren. Som kan tyckas så få, så här i efterhand. Men som kändes så oändligt långa medan de pågick. Åren då vi försökte göra barn utan att det blev något. Jag kastas bakåt i tiden:

Blödningarna som kommer. Tårarna som rinner. Längtan som växer. Livsglädjen som minskar. Känslan av orättvisa. Inget är så orättvist som när den drabbade är jag själv.

Att utredas av landstinget är en värld för sig. En värld av väntan. De hittar aldrig vad det är för fel på oss. Vår diagnos preciseras från ”ofrivilligt barnlösa” till ”oförklarat barnlösa”.

Och sedan försöken att bli med barn med IVF. Det brukar kallas provrörsbefruktning, fast de inte använder provrör utan små glasskålar. Det är också en värld för sig. En värld av olika hormoner i form av piller, nässpray, sprutor och jag vet inte vad. Sprutorna ska jag ta själv. Men där får min älskade rycka ut och sätta dem i magen. Jag preparerar sprutorna, nyper tag om magen och tittar bort. Han är säkerheten själv och det gör sällan ont.

Det är också en värld full av nya begrepp som ”äggplock” och ”äggåterföring”. Men framförallt en känslomässig berg- och dalbana. Från det första försöket minns jag när jag blir sövd för första gången i livet. Smaken av rå lök i munnen precis innan jag slocknar. Och sedan min replik när jag vaknar. Jag tittar på mannen i mitt liv och frågar:

– ”Var det skönt för dig också?”

Alla i rummet skrattar. Jag också. Även om det i mitt omtöcknade tillstånd tar en stund innan jag inser det komiska. På väg hem från Malmö kör vi en omväg och stannar till vid ett försommarvackert Haväng på Österlen. Där och då känns allt mycket hoppfullt.

Men försöket slutar i ett mycket tidigt missfall. Visar det sig efter några förvirrande turer. Andra försöket slutar med negativt graviditetstest. Ägget fäste inte.

På det tredje försöket, fler skulle vi inte få betalda av landstinget, blir jag slutligen gravid ”på riktigt”. Men är oerhört nervös genom de nio månaderna av väntan. Och nu ligger jag alltså här på IVA och vet inte hur det har gått.

Då kommer älsklingen och jag ser redan på hans leende ögon att det har gått bra!

En stund senare är jag tillbaka på BB och jag får in min nyfödda och han läggs till mitt bröst. Där ligger jag med slang i armen och han med elektroder och kablar på ryggen. Det känns lite komiskt, lite som ”månbas alfa” och jag ser dessutom dubbelt efter sövningen.

Det är inte exakt som jag föreställt mig att det skulle vara när jag under det tredje IVF-försöket och genom hela graviditeten visualiserat för mitt inre hur jag får mitt nyfödda barn till bröstet. Detta för att tänka positivt. Jag hade föreställt mig en helt nyfödd bebis, fortfarande lite blå i hyn och naturligtvis fanns det inte med några slangar och sladdar med i bilden.

Dessutom tror jag att jag tänkte mig en flicka. Men det var i så fall bara för att jag inte visste bättre, de där åren då jag längtade efter att bli mamma. Nu vet jag det. Att det var den här varmhjärtade lilla pojken med de vackraste bruna ögon en mamma kan tänka sig som jag längtat efter hela tiden. Honom och hans charmiga lillebror med de gulliga smilgroparna som kom till oss knappt två år senare efter en spontan graviditet.

sommarbild

Bild på de två som jag längtade efter så.

Uppdatering 2019-08-14: Det här blogginlägget skrev jag 2009. Anton föddes 2003 och Albin 2005. De är ungdomar nu. Åren går fort.

29 kommentarer

Under Uncategorized

29 svar till “Mamma efter år av barnlängtan

  1. DagStjärnan

    Vilken historia.. Jag är en av dom som har rätt så lätt för att bli gravid, så jag vet inte så vad det innebär, men kärleken till barnet när man får upp det på bröstet är oslagbart. Är så glad för din skull att du fick två fina guldklimpar tillslut.Ha en fin dag.Kramar

  2. DagStjärnan

    BS:Tack så mycket.Huset blev vårat. =)Ha en bra helg.Kramar

  3. Digitalena

    Förstår vad du gått igenom, har gjort det samma… men med en man som jag egentligen inte ville ha barn med….lång historia…..tack o lov fick jag två underbara flickor innan dess den naturliga vägen med min första man.Men det underbara med att få barn är nog ändå det samma oavsett om det kommer naturligt eller med hjälp av IVF … det är världens mirakel!… och varje graviditet och förlossning är unik, går aldrig att jämföra med någon annan….barn är en guds gåva hur man än ser på det, härligt! :-)

  4. Sonja Hansson

    Nyss var jag och kramade. Vilken lycka att de kom. Det finns fler sidor av ”saken” tex. min. Hoppet om att få barnbarn. Tiden går, vill inte fråga. Förstår ändå. Telefonsamtalet som äntligen kom ” Vi skall ha barn” glädjetårar. Den hemska hemska väntan när jag visste att ni var på förlossningen. Kan inget göra. Så vid midnatt den 18 dec 2003 kom samtalet. En mycket hes röst säger ” Hej är det Antons mormor? ”Mormor.

  5. Tack för du delade med dig av denna resa i ditt liv. Och ja, han har verkligen de vackraste ögon man kan tänka sig :o) Fina pojkar båda två!Vilken tur de har en så go mamma som du!

  6. Hej!Underbart att veta att det lyckas! MIn man och jag har försökt att bli gravida i tio månader och har precis börjat vår resa med prover och undersökningar. Hoppas att allt löser sig för oss med!Trevlig sommar!

    • Inger

      Ser att du inte bloggat sedan juli. Och då bara två inlägg. Ge inte upp bloggen! Det tar tid att etablera en blogg. Ett sätt att hitta läsare och få kommentarer är att själv kommentera i andras bloggar. Lycka till med både bloggandet och framförallt barnalstrandet!

  7. KatrinBiolog

    Härligt att allt gick bra till slut. Så jobbigt för dig att ligga på IVA och inget veta!Själv har jag en syster som gått igenom IVF och fick en finfin pojke som kom till efter första försöket och sedan inget mer trots ca 6-8 nya försök… Inte roligt men tack och lov för den lilla gåvan som anlände först!Ha det så skönt i sommar!Katrin

    • Inger

      Ja det VAR jobbigt. Som tur var behövde jag inte vänta så länge.Vilken tur för din syster att åtminstonne ett av försöken lyckades!Jag har kollat in din bildblogg. Har inte hittat den innan. Vilka bilder!

  8. Ninapinas

    Jag förstår att det måste varit underbart.Jag hade inte svårt att bli gravid, men min längtan var ju väldigt stor. hade jag dessutom fått vänta i 4 år….Fint berättat..

  9. Agnetha

    Att få dessa hett efterlängtade ungar är en sann gåva, det är också gossen även om vi själva inte ”producerat” honom själv. Mina döttrar fick jag trots Crohn som annars brukar försvåra, t om ställa till att det inga barn kan bli, om man har otur. Är fortfarande lika lycklig över dem som då.Hoppas allt är bra hos er. Nu är vi i stugan i Skåne och slappar, det behövs kan jag lova.Kramas

  10. Agnetha

    Hallooo !Har du fortfarande bloggledigt ?Dags att komma tillbaka nu tycker jag.Hoppas din sommar varit/är bra.Sköt om dig ! Så hörs vi !Kram

  11. Barbamama

    Vilket underbart blogginlägg!!! Har själv haft svårt att bli gravid, de två första kom efter många försök på ”naturlig väg” medans lillkillen blev gjort via provrör på första försöket… Nu vill jag inte ha flera…. fast det suger alltid när man ser en liten bebis..hoppas ni har en underbar sommar ihop!kram

  12. kaoskatta

    Grattis, Grattis! Barn är underbara! Lustigt att ni fick ett till barn sen. Min Mormor och Morfar försökte i ca 8 år att få barn, men när det inte lyckades adopterade de en liten pojke. 11 månader senare föddes min Mamma! Sen fick de inga fler barn fast de så gärna velat ha många barn. Konstigt eller hur? Varför fungaerar det så ofta så? Man undrar ju.Ha det så bra!

  13. Hamnade här, blev fast och läste…Håren reste sig på mina armar.Vilka fina killar du fick till sist!

  14. 'Sickan'

    Underbar känsla!

  15. malalina

    Åh, att läsa detta gav mig styrka. Tack för din historia..

  16. Fröken Nattuggla

    Kan inte föreställa mig din rädsla. Jag trodde jag var räddare än räddast när jag fick plus och då var det på första försöket. Nu jobbar jag med mig själv inför en förhoppningsvis spontan graviditet i en nära framtid. Hur överlever men rädslan en andra gång, och kanske en till om man få mf igen? Jag kollade trosorna efter blod varje gång jag gick på toa. Tillslut kom det blod… Hur slutar man vara rädd? Går det? Först är man rädd för att inte kunna bli gravid, sen blir man det och är rädd för mf, nu är jag rädd att förra gångens plus bara var en lyckoträff och att jag inte kan bli gravid igen eller i så fall inte gå till full term så att säga. Jag tänker inte så hela tiden men det ligger ju ändå där i bakhuvet. Är det bara att acceptera och lära sig leva med eller?

  17. Linda Vismer

    Fint att du skrivit ned detta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s