… eller om jag mer var en antihjälte. För det var ju mitt fel att det gick som det gick. Jag borde ha tänkt före.
Det var en dag i februari 2007. Min äldsta pojke var tre år. Vi matade änder vid havet. Jag lät honom gå för nära. Han kastade i ännu en bit bröd. Och han följde med brödbiten i fallet. Ner i det iskalla vattnet. Hela han under vattnet.
Vad hade jag att välja på?
Det var bara att hoppa i och dra upp honom. Handväskan ställde jag ifrån mig i samma rörelse. Och iskallt. Det är bara förnamnet. Jag hade vattnet ungefär till brösthöjd. Klädd i vinterkappa.
Tur att han inte hade mössan på sig just då. Så den var torr. Och jag kunde sätta den på huvudet på honom.
Och kallt var det att gå hem. Ännu kallare än att vara i vattnet. Jeansen plaskvåta. Med min blöta genomvåta pojke på åkbräda och hans lillebror i barnvagnen.
Gissa om det var skönt att komma in, få av sig kläderna och duscha varmt?
Var jag en vardagshjälte? Eller bara klantig? Vad tycker du?
Det här inlägget är på veckans bloggtema hjältar, på Bloggvärldsbloggen.
Bilden är från samma månad som detta hände.
Halloj världen! 
Du var en mamma! Hans största hjälte både före och efter! att vara förälder är att vara superhjälte! Eller i alla fall att ha alla möjligheter att vara det!Varje dag är ett nytt äventyr!Så ja, du är en hjälte!
Tack!
Du är hans hjälte :-) tur att du var där…. kram på dig!
Tack!
HejsanJa du, klantigt är det ju definitivt inte. Se dig som lillgrabbens hjälte för du hoppade ju i plurret och räddade honom när han ville se änderna från nära håll ;-)Som mamma så är man ALLTID hjälte !!!!Kram // Tess
Tack!