”Den grupp som har i uppgift att samla ihop liken av de stupade inväntar torkperioden 1976 på Poco-flodens stränder på norra flanken av slagfältet B3 i Centrala högländerna.” Så börjar boken ”krigets sorger” av Bao Ninh.
Ett annat stycke i inledningen lyder:”Vattenångan i luften kondenseras, dess långa våta och kalla fingrar sluter sig kring hängmattan där Kien ligger och skälvande, halvvaken, halvsovande, som om han drev omkring på en flod. Han flyter, sorgsen, i det oändliga, ibland som om han befann sig i en lastbil som körde tyst, robotmässigt, sömngångaraktigt över de ensliga djungelstigarna. Floden jämrar sig, en förtvivlad klagan som blandas med avlägsna djungelljud, som ett eko från en annan värld. De kusliga ljuden kommer från någonstans i ett avlägset förgånget, kommer dalande som fjäderlätta löv som faller på svunna, för länge sedan svunna tiders gräs.”
Jag läste boken innan vi skulle till Vietnam i mars 1995. Den utkom på svenska 1994. Poetisk men också stundtals brutal som ett knytnävsslag.
Men mest av allt just sorgsen. Huvudpersonen Kien bor i Hanoi när han dras in i det amerikanska kriget, som det kallas i Vietnam. Mot slutet kommer han tillbaka men ändå inte. Kan en soldat komma hem?
Veckans bloggtema hos Mymlan – boken.
Halloj världen! 