Tågluffare i själen

Det är något visst med blommor, ogräs, som växer på en bangård.

De påminner mig om en sommardag på 80-talet. På en järnvägsstation någonstans i Europa. Eller kanske hemma i Norrköping. Ryggsäcken fylld. Känslan av att vara på väg. Doften av kreosot, den miljögiftiga stenkolstjära som järnvägens slipers impregnerats med ännu vid den tiden. Tågen som dunkade fram längs den oskarvade rälsen. Vi fick lära oss att det var tvunget att vara så för att undvika solkurvor. Att rälsen utvidgar sig av värme och blir för lång.

Innanför t-shirten i ett snöre om halsen en säkerhetspåse med resecheckar, pass och tågluffarkort. Som inte var något kort. Utan ett litet häfte där man efterhand skrev ner de sträckor man åkte. Plats- och liggvagnsbiljetter fick man köpa till.

På stationen i Hamburg köpte vi brötschen (halvfrallor) med rå köttfärs och lök i trygg förvissning om tysk hygien.

Senaste tågluffen i Europa gjorde jag 1992. Men är ännu tågluffare i själen. Härom veckan läste jag att SJ lagt ner den sista tågavgången till Europa. Det känns sorgligt. Jag hade hoppats att vi någon gång skulle kunna ta med våra pojkar på en tågluff i Europa. Är det inte längre möjligt?