#nobodylikesme – Om totempålar och Instagramgrafitti – om 100 klassiska sevärdheter och en ny.

Jag satt och bläddrade i boken ”100 klassiska sevärdheter” i går.

Boken börjar med Nordamerika. Och allra först ut bland sevärdheterna är totempålarna i Stanley Park i Vancouver. Jag tänkte att jag skulle kolla hur dessa skildras på Instagram så jag sökte på taggen #stanleypark. Det intressanta är att det alls inte är bilder på totempålarna som dominerar taggen.

Istället är det en annan bild som förevigas om och om igen, även om taggen i och för sig innehåller en stor blandning av motiv:

Begränsar du din sökning till platsen ”Second Beach” blir procentandelen bilder med detta motiv betydligt högre:

Bilderna taggas ofta även #nobodylikesme och konstverket heter alltså uppenbarligen just ”nobody likes me”. Grafittikonstnären tycks gå under signaturen I♥ och konstverket vara helt nytt. Det verkar vara runt en vecka gammalt. Motivet sprids frekvent på Instagram och Facebook även av personer som sannolikt aldrig satt sin fot i Vancouver. (Det har inte jag heller och jag sprider ju också bilden vidare nu. :)

Jag tycker att bilden på pojken som skriker ut sin förtvivlan över att varken ha fått några kommentarer, likes eller nya följare på Instagram är en väldigt träffande kommentar till den tid vi nu lever i på ett lite tragikomiskt sätt. Samtidigt som den är stilistiskt snygg. Inte konstigt att den sprids på nätet.

Jag är ingen vän av illegal grafitti och anser att den normalt ska väck så snabbt som möjligt. Att ta bort grafitti är att signalera att samhället bryr sig om värdet på sin infrastruktur.

Vad jag vet kan just det här konstverket i och för sig ha tillkommit fullt lagligt. Oavsett vilket hoppas jag att parkförvaltningen i Vancouver låter det vara kvar. Uppenbart väcker det intresse och har ett värde för många runt om hela jorden. Det skulle rent av kunna bli en stor turistattraktion för Vancouver. Kanske med ett kortare bäst-före-datum än totempålarna i och för sig. Just samtidskommentarer har en tendens att åldras fort. Men ändå.

De här tankarna får mig att fundera vidare över vad det är som gör sevärdheter sevärda. Jag tror att det har något att göra med att de sticker ut, är estetiskt tilltalande, men också – trots allt – att de säger något om sin samtid.

Så kanske har den där väggmålningen ändå ett bestående värde? Vi får väl se vad som händer. Kanske kommer den med i en framtida lista över världens främsta sevärdheter?

(#3 #blogg100)