Solstrålarna målar landskapet levande med sitt mjuka, varma ljus. Solen har just klättrat över krönet bakom byn Praiano på Amalfikusten. Framför oss har vi den högsta rauk jag någonsin sett och ett vatten som skiftar i turkost, trots en ganska mörk havsbotten.
Långt därnere, till vänster, syns en liten svart, eller kanske snarare mörkgrå strand. Anders står vid balkongräcket och fotograferar, det är hans 50-årsdag, den 29 september 2016. Han har fått den här resan i födelsedagspresent av mig. Och en bok om fotboll, lite choklad, lite lakrits. Och en eltandborste.
Vi anlände på eftermiddagen dagen innan till detta hotell som klättrar längs en bergvägg. Liksom klänger sig fast på branten. Uppe vid vägen, den berömda, slingrande bilvägen längs Amalfikusten, syns bara en skylt, en parkeringsplats och ett runt litet hus som visar sig innehålla en liten hiss. Den tar oss ner till receptionen.
Hotellet är fullt av hissar, korridorer, tunnlar och trappor. För att ta oss från hotellrummet till havet är det först en korridor och en hiss upp, sedan en korridor och en till hiss uppåt. Sedan en trappa upp och vi är tillbaka i receptionen. Härifrån tar vi en hiss ner, går genom en kortare tunnel och ut på en avsats där vi ser den vindlande trappan neråt. Men istället kan vi ta ytterligare en hiss, gå genom en tunnel och sedan gå i ytterligare en tunnel, den här löper längs med havet.
Väl framme finns en liten pool, solstolar och parasol, en restaurang (här äter vi spagetti vongole) och en badstege. Den lilla sand- och stenstranden får du antingen simma till (som vi gjorde flera gånger) eller balansera och promenera på stora stenar en bit längs havet.
Det är många stora stenar på botten också och vattnet är kristallklart, men det är inte så mycket växtlighet på botten. Vi snorklar och ser en hel del stim med fiskar. Barracudor och andra sorter som vi inte vet namnet på.
Det är varma kvällar och vi stannar vid havet och ser solen gå ner två kvällar.
Hotellet är mysigt och charmigt och det märks på många detaljer att det är byggt på 50-talet. Prisnivån hänger samman med att det ligger på den dyra Amalfikusten. Det här var det hotell jag hittade som varken var helt orimligt dyrt eller hade en orimligt hög andel missnöjda gäster. Och vi blev verkligen nöjda med det här unika stället.
Jag har sett ut många fler bilder som jag hade tänkt illustrera det här inlägget med, men jag tycks nu ha använt hela mitt tillgängliga bildutrymme här på bloggen och vet inte hur jag för att komma runt det… Näst sista bilden nedan har jag istället laddat upp på och länkar in från Flickr, men det känns som ett omständigt sätt. Dessutom har jag en automatisk uppläggning på Facebook när jag publicerar bilder där som jag inte heller vet hur jag kkommer runt. Teknikstrul…
Halloj världen! 
Jösses vilken trappa. Svindlande. Och vacker. Vyn.