Framme på Zanzibar!

Vi är framme på Tanzanias mest berömda ö. Orten heter Jambiani och finns på den södra delen av Zanzibars östra kust.

Jag siter i en hammock och gungar lätt. De ljud som hörs är palmblad som rasslar, ljud av matlagning från restaurangköket; köksverktyg som klirrar mot grytorna och mina pojkar som plaskar och pratar i poolen bakom mig. Om jag anstränger örat kan jag också höra Indiska Oceanens brus. Framför mig, genom lövverket skymtar jag havets turkosa nyanser ända bort mot horisonten.

Vi har beställt lunch och praxis här på Zanzibar är att det tar en timme från beställning så vi gör annat medan vi väntar. Jag skriver ett blogginlägg – det här, pojkarna badar och Anders solar.

Jag sitter hellre i skuggan eftersom jag inte orkat smörja in mig. Och varmt är det ändå. Lagom varmt. Hammocken är som mycket på Sea View Lodge Boutique Hotel byggd av vad som ser ut som drivved och naturfärgade rep. Charmigt. Men den är upphängd i knallgröna rep och dynorna är i orange med fläckar av fallfrukt, eller om de räknas som bär? blommor och löv. Jag kan inte låta bli att peta på ett bär som då faller isär eftersom det ruttnat där det ligger på dynan. Bredvid mig ligger den helt färska boken ”För den som reser är världen vacker” av Per J Andersson som är redaktör på resemagasinet Vagabond.

Jag har läst ungefär halva under resan hit. Den tog nästan exakt ett dygn från järnvägsstationen i Karlshamn tills den förbeställda minibussen från hotellet parkerade här utanför. Så vi är lite trötta.

Från flyget som precis lämnat Kastrup såg jag Öresundsförbindelsen som vi just passerat med tåget innan jag började läsa i boken. När vi gick in för mellanlandning i Istanbul såg jag flera moskéer men inte den berömda blå. Efter den senaste tidens händelser hade jag räknat med att det skulle kännas obehagligt att vänta på Istanbul Atatürks flygplats, men väl där bekymrade jag  mig mest för wi-fi och toalettkön.

Sen flög vi över Egypten och Nildalen och Kairos och alla förorters alla ljus lyste upp i natten. Jag försökte gissa vilken av dem som kunde vara Giza, med pyramiderna. Men det var inte helt lätt.

Efter en mellanlandning i natten på flygplatsen vid Kilimanjaro för att släppa av och på passagerare medan vi som skulle vidare fick vara kvar ombord, landade vi strax innan det ljusnade på Zanzibar. Och medan solen gick upp och färgade himlen vackert fyllde vi i papper och formulär för att få visum. Och det fungerade utan några problem. Och ingen frågade heller om vaccination mot gula febern i och med att vi kom direkt från Europa. Och det var ju tur eftersom vi aldrig lät vaccinera oss!
Och nu hoppas vi på att maten snart börjar bli klar så vi går bort till restaurangen för att vänta in den, den sista stunden, där.

Jag har beställt grillad barracuda med kokosnötsås och när den kommer in smakar den ljuvligt.