Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 


På vägen till Port De Sóller har jag bestämt att vi ska göra ett stopp i den lilla byn Biniaraix. Jag har sett ett foto av byn i min guidebok och tyckte att den såg gullig ut. Dessutom ligger den nära nog längs vägen. Jag valde mellan den byn och Fornalutx för ett kort stopp för en fika. För att vi helt kort skulle få se ett annat Mallorca än bara strändernas.

Biniaraix är ett populär stopp för vandrare. Men den här gången finns inget tidsutrymme för någon vandring i bergen. Sträcka nr 7 på vandringsleden Gr 221 går annars från Muleta via Sóller till Biniaraix, vidare via Cuber och så till Tossals Verds. En sträcka som beräknas ta åtta timmar.

Genom Fornalutx
Men vi ska bara göra en kortare promenad genom själva byn har jag tänkt, och Googles karta visar var i Sóller vi ska svänga av. Vägen passerar sedan genom Fornalutx, vilket jag inte alls varit medveten om att den skulle göra. Och jag bestämmer mig för att ta ett fotostopp där på vägen tillbaka.

Orsaken till ilskan
Men sedan börjar bekymren. Google Maps säger att vi ska svänga till vänster där det också mycket riktigt är skyltat mot Biniaraix. Men samtidigt säger skylten också något om infartsförbud vissa tider och det hinns inte med att tolka all information, men jag tar ett snabbt beslut och säger till Anders. ”Kör in ändå!” Vilket han också gör. Det är en trång väg och det blir några knixiga möten. Men det är inte det stora problemet.

Det stora problemet är istället att vår svårt regelstyrda och säkerhetstänkande minsting, elvaåringen blir vansinnig. Han kräver att vi genast ska vända. Som om det ens vore en möjlighet. Och när vi kommit fram till Biniaraix vägrar han kliva ur bilen.

Upplösningen
Vad gör man? Ger ungen rätt och åker tillbaka direkt? Jag vill inte ge efter utan kliver ur bilen och vår förstfödde, 13-åringen följer efter mig. Vi går en liten runda utanför byn och när vi är på väg tillbaka har Anders äntligen fått med sig minstingen ut ur bilen.

Så det blir ett fikastopp ändå tillslut. Eftersom caféet där vi går in inte tar kort nöjer vi oss med att dela på tre drycker. Men det är mysigt att sitta där en stund, småprata och vara sams igen. Jag hade tänkt mig en längre promenad i byn, men det får vara. Lika bra att åka vidare.


Hur hantera barn som vägrar på resa?
Är det fel att ta med barn till bergsbyar? Jag tycker inte det. Jag tycker att barn lär sig mycket av att komma ut och se sig omkring. Och oftast tycker våra barn att den typen av utflykter också är roliga. Det går till och med att få med dem på kortare vandringar ibland utan gnäll. Men just den här gången borde jag kanske ha avstått? Jag visste att pojkarna ville komma snabbt till Port De Sóller där de skulle träffa sina kusiner senare samma kväll. Kanske skulle jag ha begripit att vuxenlogik – ”vi träffar inte dem snabbare för att vi kommer fram snabbare – de har inte ens börjat flyga än” – inte alltid biter på barn även om de förståndsmässigt begriper logiken.

Men när vi nu tagit oss till den här byn tycker jag att det hade varit fel att ge efter. Jag tänker att det riskerar att bli en signal om att den typen av ”vägran” fungerar och att risken då är större att proceduren kommer att upprepas. Vad tror du?


9 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

9 responses to “Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 

  1. Jag tror att man inte kan ha principer hur man ”ska” göra, utan får känna sig fram vad som är läge.
    Trevligt med ett inlägg där resande barn inte bara är ”fantastiska” och ”jättelätta att resa med”. :-)

    • Instämmer. Jag tänker att barn ofta blir ”lätta att resa med” om familjen reser mycket. Men inga barn är alltid underbara. Jag vill inte lämna ut dem för mycket men någon gång tycker jag att jag vill visa att allt inte bara är en dans på rosor…

  2. Ja du, barn på resa kan vara spännande. Minns när min son skulle ta taxi hem från Bulgarien… det gick jag INTE med på ;)

  3. Jag

    Man får nog ta varje situation för sig, när den kommer. Men då minns jag plötsligt vår äldsta när hon var fyra år och vi åkte tåg till Paris och sen bilade i Bretagne. Hon var sur som ättika, tyckte att ingen hade frågat henne om hon ville följa med. Hon glömde sig mellan varven, vid bad och andra ljuvligheter men däremellan var hon argsint. Hon var kanske i en trotsig ålder också. Minns att en madame på hotellet i Montmartre förslog lite smisk när hon åhörde det ilskna barnet. Ridå.

    Fina bilder som vanligt.

  4. 11 kan vara en knepig ålder… minns några incidenter fr mina syskonbarn.
    men generellt tycker jag att ingen oavsett ålder ska få förstöra en utflykt / dag för någon annan.
    Oro är en sak, men barn och tonåringar måste kunna acceptera att de vuxna, el den som kör bilen får ta ansvaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s