En backpackersjäl i en mellanchef

Jag älskar den långsamma resan! Den långa och långsamma. Den som tar mig till ständigt nya platser och som varar länge. Jag behöver inte leva lyxliv. Jag är hellre borta länge och ser och upplever mer än bor dyrt och vräkigt. Det har med klimatpåverkan att göra också. Att kunna resa och se mycket utan att behöva flyga mycket.

Drömmar
Jag fantiserar ibland om att jag kunde ta med mig min familj på en resa som varade i flera år. Där vi stannade på olika platser i veckor, eller månader i taget men där vi också ständigt bröt upp för att uppleva nya saker. Kanske åkte vi mest tåg mellan platserna. Vandrade mycket. Men det är ett önskemål som vare sig kan kombineras med mitt jobb som avdelningschef i en kommun eller med våra ungdomarnas skolgång. Det får det ibland att nästan skrika i mig. Är jag bortskämd? Javisst! Jag är mycket väl medveten om det. Och att det jag önskar dessutom är att både ha och äta kakan.

Reste jorden runt
Den längsta resa, i både avstånd och tid, som jag gjort är när barnen var små, de fyllde tre och fem år under resan, och vi reste jorden runt på 79 dagar. Vi besökte Kalifornien, Fiji, Nya Zeeland, Australien och Thailand på samma resa. Annars får vi gå tillbaka till min ungdoms resor för att hitta resor på runt månaden. Tågluffarna i Europa och ett par rundresor i Sydostasien. På senare år har det hänt att vi varit iväg som längst runt tre veckor. Men mycket vill ha mer!

Digitala nomader
Jag avundas dagens unga digitala nomader. På nätet umgås jag i resebloggarkretsar. De flesta har som jag ett fast jobb på hemmaplan och reser på semestrarna. Några är egna företagare där resebloggandet ingår som en del. Många tar sig tid att låta sig bjudas med på press- och bloggresor till olika resmål. Något som jag själv i dagsläget inte har någon tid alls över för att göra. Några tjänar pengar på samarbeten. Oftast småslantar. Men så har vi de digitala nomaderna. De som reser på heltid. Jobbar digitalt i sin bransch. Sitter uppkopplade på publik wi-fi i världens alla hörn. Eller som försörjer sig som dyk- och skidskolelärare och liknande. Några ytterligt få försörjer sig på att enbart resa och berätta om det. Med populära sidor på Facebook, stora konton på Instagram och välbesökta bloggar är de intressanta som marknadsförare för världens alla destinationer, varor och tjänster. Så klart är jag avundsjuk på dem.

Svår kombo
Men en av mina viktigaste drivkrafter är att få bidra och göra samhällsnytta. Men jag kan tycka att det borde gå att resa och jobba även i min bransch. Jag jobbar med kommunala vattentjänster. Vatten- och avlopp finns i hela världen. Men olika språk och olika regelverk i olika länder blir som en barriär som är svår att ta sig över även om tekniken många gånger är densamma. Ett alternativ vore att jobba mot den svenska VA-branschen men på distans. Som någon slags konsult. Problemet är att det jag kan i branschen är att vara chef, jag har jobbat som VA-chef i 20 år, och att vara chef på distans tror jag inte på. Inte ett smack. Ändå tror jag att det kanske kan finnas nischer. Sätt att jobba på distans där min kompetens och mina förmågor tas tillvara. Å andra sidan är mina andra två drivkrafter att få utvecklas och ha roligt tillsammans med andra. Och det blir ju lite klurigare på distans.

Inte nu
Det är hur som helst inte aktuellt just nu. Men någon gång i en avlägsen framtid skulle jag vilja leva ett liv betydligt mer på resande fot än idag. Eller bo utomlands en period.

Men i framtiden
Jag vet att framtiden alltid är osäker. Vem vet om jag och min familj får ha hälsan och må bra? Om det kommer att vara ekonomiskt möjligt? Om jag ens kommer att ha samma önskan då som nu? Jag kommer ju att vilja finnas där för mina barn också även sedan de flyttat hemifrån. Kan vi som föräldrar finnas där på distans?

Hur som helst. Jag vill inte ha några lyxprylar. Eller drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv. Jag vill bara vara på väg genom natten. Gärna med tåg. Ett långsamt tåg. Långsamt, långt och länge. Eller sitta på en stock på en tropisk sandstrand. Med min älskade sambo och se gryningen komma. Med diamanter i skyn.

Han och jag. Tänk att kunna få åldras så!

Bilden är dock inte från någon stock på en tropisk strand utan föreställer en brygga på Mallorca. Det kan också duga fint.

5 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

5 responses to “En backpackersjäl i en mellanchef

  1. Åh du sätter ord på mina drömmar också! Så fast i svensson-livet och ett hjärta som längtar ut! :-)

  2. Jag drömmer om att vara digital nomad och skulle kunna vara det till stor del i mitt arbete, men konservatismen i min omgivning håller mig fast.

  3. Pingback: Den digitala nomaden känns långt borta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s