En resa som inte blev som den skulle. Alls.

När det inte spelar någon roll hur trevligt du på ytan har det på din resa. Därför att det på annat håll händer något fruktansvärt. Det här handlar om en sådan resa.

Vi har varit i Bilbao ett dygn, det är sen kväll och min sambo står i duschen. På resans första dag har vi hunnit med att – tillsammans men våra numera vuxna söner – bekanta oss med de närmaste omgivningarna och att besöka Guggenheimmuseet.

Utanför fönstret till hotellrum nummer 203 börjar bruset från nattlivet i Zazpikaleak – Gamla stan – att avta. Jag sitter och skrollar min telefon när sambons telefon ringer. Den ligger på en ljus stenskiva som i sin tur vilar på svarta metallben och som tillsammans bildar ett nattygsbord på höger sida av sängen. Hans sida. Jag hinner inte svara. Ett snabbt SMS plingar också till innan telefonen ringer på nytt. Den här gången är jag med.

Beskedet träffar rakt i magen.

Hej då

Mindre än fem timmar senare, medan det fortfarande är mer natt än morgon, säger vi hej då, lycka till och ”jag älskar dig” och han kliver in i en taxi.

Något hemskt har hänt någon annanstans. Någon ligger nedsövd på ett sjukhus i Warszawa och min sambo behöver resa dit för att vara ett stöd för någon annan.

Det är vår äldsta son som har hjälpt till att boka en enkel flygresa till Polen åt sin pappa. Och åt någon annan. Från en annan flygplats. 21-åringen är nämligen snabbast av oss. Och bäst på att fatta snabba beslut. Även om vi så klart resonerar tillsammans.

Jag tar hissen upp till rummet. Allt känns bara så märkligt och overkligt. Och oroande. Men jag lyckas i alla fall få någon eller ett par timmars sömn innan det är morgon på riktigt.

Och då är vi alltså bara tre fjärdedelar kvar på vår tänkta familjeresa till den spanska delen av Baskien. Vilket självklart ändå är det minsta problemet i sammanhanget. Vi är tre vuxna människor som klarar oss.

I olag med mattiderna

Samma eftermiddag sitter vi och tittar ut över havet vid Puerto Viejo i Getxo, som är en finare förort till Bilbao. Området just här har överlevt tidens gång och behållit mycket av sin charm. Det uppstod på 1700-talet som en fiskeby och på 1800-talet expanderade det uppför sluttningen, vilket gav upphov till de fina Algorta-kvarteren. Inte är det allt för många turister som hittar hit heller.

Vi är dock rejält i olag med de spanska mattiderna och just som vi kommer fram, efter en längre promenad genom flera bostadsområden, stänger restaurangernas kök för ett par timmar. Och just nu är 19-åringen rejält hungrig.

Jag lyckas ordna fram en skål oliver från en bar i närheten och situationen är räddad.

Nästa dag tar vi planenligt tåget till San Sebastian. Även om vi nu bara är tre på resan. Landskapet utanför tågfönstret är annorlunda.

Olikt

Det är olikt landskapen hemma, men framförallt är det avvikande från resten av Spanien och hela Medelhavsområdet. Det är grönare. Husen är annorlunda. Till och med språket är helt eget. Baskiskan är ett restspråk från tiden innan de indoeuropeiska språken tog över i vår del av världen. Språket skymtas i första hand just här via stationernas namn. Det är mycket ”tx” hit och ”tx” dit. Det ska uttalas ungefär som svenskans ”tj”.

Och havet här heter alltså Atlanten. Biscayabukten närmare bestämt. Det är därför som klimatet är annorlunda. Det är svalare och regnar mer. Vilket är en av anledningarna till att vi är här just nu. Klimatet (och trängseln) vid Medelhavet i augusti är nämligen inte riktigt vår grej längre.

När vi checkar in på vårt nästa hotell frågar kvinnan bakom disken om jag verkligen ska bo ensam i ett av dubbelrummen. Jag svarar att det var meningen att min man skulle ha varit med oss men att han behövt lämna på grund av ett nödläge. Men att han kanske ansluter senare, om ett par dagar.

Turistar trots allt

Så blir det inte. I Warszawa blandas hopp med förtvivlan och utvecklingen går framåt och bakåt och sedan mycket långsamt framåt igen.

Parallellt fortsätter vi göra turistiska saker i Baskien, möjligen bara i ett något lägre och mindre ambitiöst tempo än i vanliga fall och ibland med tankarna på annat håll. Det är för det mesta 21-åringen som föreslår vad vi ska hitta på.

Vi har sällan jättemånga konkreta planer på vad vi ska göra när vi reser iväg på semester och det hade vi inte heller den här gången. Ändå kan jag säga att den här resan inte blev som den skulle. Alls. Även om 21-åringen bara föreslår bra och trevliga aktiviteter som vi andra två hänger på. Och även om det mycket möjligt är exakt samma saker som vi hade gjort om vi varit alla fyra.

Men det spelar ingen roll hur trevligt vi på ytan har det med varandra och våra resmål. För det som samtidigt händer i Polen är inget mindre än en tragedi.

Läs mer: De 10 klantigaste missarna jag gjort på resa