Mörka moln över Söderhavet

Samoa, drömmen om Söderhavet. Om det är Pippi Långstrumps pappas fel (eller om det kanske rent av är rätt) att så många av oss svenskar drömmer om Söderhavet i allmänhet så kanske det beror på Svarte Rudolf att vi drömmer om just Samoa.

”Han drömmer om flickornas kransar
och svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid Samoamånens sken.”

(av Erik Axel Karlfeldt till Albert Engström)

För min del kanske det var lika mycket yoghurten, Samoa-yoghurten. Hur som helst: Vår resa till Söderhavet blev verkligen en drömresa. Men hur jag än vrider och vänder på den resan går det inte att komma ifrån att den fick en mörk skugga.

En vecka med två måndagar låter ju inte så bra, men det är den andra tisdagen i samma vecka som det händer. Tisdagen den 11 september 2001. Elfte september. Vi har rest från Fiji den första 11 september det året och landat den 10 september på Samoa. Datumlinjen – ni vet.

På morgonen den andra 11 september besöker vi en läkarstation i Apia eftersom min prins av hjärtat hade problem med ena örat efter ett dyk på Fiji. Det är på läkarstationen vi får veta. Och vi som precis besökt New York för första gången i våra liv. Några dagar i slutet av augusti 2001. På väg till Söderhavet.

På Savaii möter vi två spanska ungdomar som precis bott och jobbat i NY, en av dem i WTC. På Manono möter vi två svenska tjejer som först blivit fast i London när det hände och sedan tvingats resa via Japan istället för via USA. Själva visste vi inte först hur vi skulle komma hem. Vi skulle resa över USA och alla internationella flygningar dit var inställda. Och hur det sedan kändes att återvända med flyg till USA ska vi bara inte prata om… Eller så ska vi det. Men det får i så fall bli en annan gång.

Ändå, den mörka skuggan till trots, Söderhavsresan var verkligen underbar! (Och nu ska jag minsann gå ut i solen en stund medan min minsting sover klart sin middagslur.)