Längst ut vid havet där vägen tar slut

Söndagsutflykt. Här i västra Blekinge kallas Karlskrona ibland för ”fjärran östern”. Öster om fjärran östern ligger Sturkö. I fyra år bodde vi i Karlskrona. Det är över tio år sedan nu. Varje år brukade vi åka ut till Uttorp för att se ejderstrecken Jag vill minnas att de brukar komma i februari. Men med mitt minne är det som det är. Så det kan ha varit i någon annan månad.

I alla fall. På mitt förslag återvände vi idag. Gummistövlar på. Något enstaka fågelstreck ser vi. Annars är det kargheten jag gillar där ute. Det är nästan som på fjället. Knappt en människa. Bara en ensam fiskare som kom på en guldcykel med barnsadel. (Vi ser honom igen nere i byn när vi är på väg hem. Han fick en gädda.) Och så vi. Och havet. En obruten horisontlinje. Nästan. Vad är det som syns långt därute? Det ser ut som en fabrik. Med fyra byggnader som svävar ovanför horisontlinjen? Det är det knappast. Men vad det är kan vi inte räkna ut. Vi fikar. Kex, ost, oliver och iste. Solen bryter igenom. Vi går ner längs med vattnet. Promenerar i det blöta. Solglitter i havet. En lärka drillar i skyn. Och talgoxarna kvittrar. Pojkarna hittar en mycket spännande stenhög. Stenar kastas i vattnet. En hare skuttar bland enar och stenar. På väg tillbaka till bilen hör vi också en spillkråka.