Det är nog ett par veckor sedan jag första gången på Twitter såg att någon anslutit sig till utmaningen #blog100. Det gäller att skriva hundra blogginlägg på lika många dagar.
Nu ser jag hur allt fler ansluter sig. Bland annat har utrikesdepartementet hängt på.
Jag tycker den här grejen är kul och visar att bloggosfären fortfarande är i livet och har hälsan. Man är alltså inte helt bakom sin tid om man som jag envisas med att skriva nya blogginlägg flera gånger i veckan, år efter år. Skönt.
(Vore jag pessimist kunde jag naturligtvis tolka trenden med #blog100 tvärtom också: att många tappat fart i sitt bloggande och därför behöver den här knuffen för att alls orka fortsätta skriva i sina bloggar och att #blog100 därmed istället för en nystart skulle förebåda en sista suck för bloggandet. Men sån är inte jag. :)
Det är så klart också smittsamt att se den entusiasm med vilken många kastar sig in i det här uppdraget. Jag får helt enkelt lust att hänga på. Ändå har jag bestämt mig för att inte göra det. Orsaken är enkel: mitt bloggande bygger på lust. Jag skriver blogginlägg för att det är roligt att hålla på med ord och bild. Att formulera mina tankar och i bästa fall få reaktioner på det jag skriver i form av kommentarer här på bloggen, på Twitter eller muntligen.
Somliga dagar har jag inget att säga världen. Inte ens några bilder att visa. Somliga dagar känner jag bara för att ta in information och kommunikation. Vissa dagar känner jag inte ens för det. Någon gång är det skönt att bara lämna det här internettet åt sitt öde en stund. Garanterat kommer jag att ha sådana dagar under de närmaste hundra dagarna också. Ska jag då skriva fastän jag inte vill? För mig är svaret på den frågan ”nej”. Och därför väljer jag redan från början att avstå trots att jag gillar att se den här trenden.
-”Va, är du inte med?”
Halloj världen! 