Slavmarknaden på Zanzibar


När vi går genom stadens gränder mot den Anglikanska katedralen och slavmarknaden kan vi se på anletsdrag, hudfärg och klädsel hos människorna vi möter att de sannolikt har olika geografisk bakgrund. (Förutom då att vi alla kommer från Afrika från första början.) Några är säkert som vi själva turister från olika delar av världen. Men de flesta vi möter har mest troligt bott i generationer på Zanzibar. Det är på resans sista dag och vi är på väg mot slavmarknaden i Stonetown.

Det är i mångt och mycket slavhandeln som har gjort Zanzibar till den ö den är idag. Med slavhandlarna kom befolkning, arkitektur, kultur och religion från olika delar av Mellanöstern. Och delar av befolkningen är också ättlingar till slavar från olika delar av Afrika och har med sig traditioner därifrån. Slavhanteringen har skapat förmögenheter åt några familjer och ett relativt välstånd åt många på ön. Och det myller av etniciteter som är dagens Zanzibar. Men orsakade också de djupaste tradgedier för de drabbade.

Det är inte möjligt att tänka bort slavhandeln från vare sig Zanzibars eller mänsklighetens historia. Hur långt tillbaka i mänsklighetens historia som människor tagits tillfånga som slavar är det ingen som vet, men det går åtminstone tusentals år bakåt i tiden. Att slaveriet finns kvar än i våra dagar vet vi däremot säkert.

Katerdralen står inte på den plats den gör trots att slavmarknaden tidigare låg där utan just därför att den gjorde det. Den är byggd som en hyllning till friheten sedan slaveriet förbjudits även på Zanzibar som hade Afrikas sista lagliga slavmarknad. På platsen finns också ett litet museum om slaveriets historia och ett gripande konstverk av en svensk konstnär.

Vi betalar entré för att besöka muséet. Tio för de stora och noll för de små. Dollar alltså. Anton som är 13 år räknas här som stor och honom får vi betala för medan Albin som är 11 år går in gratis.

Utställningen består av gammaldags skärmar med tryckt text och bild på som berättar om slaveriets historia. De första skärmarna berättar om varifrån slavarna kom. Det var en bra bit av östra Afrika som var upptagningsområde för slavhandeln på Zanzibar. Skärmarna berättar om hur människor rövades bort med våld och hur hela byar förstördes. Ett fotografi föreställer en swahilisk sultan med namnet Rumaliza som under den andra halvan av 1800-talet handlade med både järn och slavar och tillsammans med en Tippu Tip, som inte presenteras närmare, dominerade handeln i hela Tanganyika, det vill säga nuvarande Tanzanias fastland.


Nästa del berättar om hur slavarna tvingades till Zanzibar. Sista biten fraktades de med slavskepp där de satt tätt ihoptryckta i trånga utrymmen under däck. För många av de tillfångatagna var det den första upplevelsen av havet.

Sedan följer berättelsen om själva slavhandeln på Zanzibar. Det fungerade ungefär som en kreatursmarknad, där hälso- och åldersbedömningar gjordes bland annat genom att tänderna inspekterades. Äldre slavar var mindre värda då de kunde befaras dö snabbare. Slavarna delades också in i kategorier efter tilltänkt användningsområde. Några ansågs lämpade för hårt kroppsarbete på plantager, andra som betjänter, några behärskade ett särskilt hanterverk och så vidare. Kvinnorna såldes ofta som sexslavar. Budgivningen var livlig. Flera hundra slavar kunde byta ägare på en och samma dag. Den som köpte flera slavar kunde få med ett eller ett par barn på köpet.

En ögonvittnesskildring berättar om en kvinna som kom in i en rättssal och anklagade en man för att orättfärdigt ha förslavat henne. Bevis lades fram och kvinnan frigavs. Mannen tvingades betala 40 rupier i böter och 20 rupier i skadestånd till kvinnan. När summan räckts över tillfrågades den frigivna kvinnan vad hon skulle göra för pengarna. Hon svarade genast: ”Jag ska köpa mig en slav”.

Flera andra berättelser handlar om slavar som själva ägde slavar. Bättre lottade slavar kunde få lön för sitt arbete och det hände att dessa hade en egen slav.

Nästa del i utställningen berättar om vart slavarna fördes sedan de sålts. Några blev kvar på Zanzibar (ungeför en tredjedel) och några hamnade som plantagearbetare på de franska ö-kolonierna i Indiska oceanen (som Mauritius och Réunion). Men de allra flesta hamnade i olika delar av Mellanöstern.

Sista delen handlar om hur slaveriet förbjöds i olika delar av världen och till sist också på Zanzibar (1897). Hur frigörelsen från de tidigare ägarna ofta skedde gradvis då många inte var medvetna om sina rättigheter eller visste vart de skulle bli av. Och att slaveriet på Zanzibar därför i praktiken pågick in på 1900-talet. Och också om att slaveriet, trots att det är förbjudet, fortfarande är utbrett i stora delar av världen. Inte minst i delar av Asien används förslavade människor än i dag som arbetskraft i jordbruk och industri samt även som sexslavar.

Konstverket av den svenska konstnären Clara Sörnäs står utomhus intill kyrkan under en palm och föreställer fem fastkedjade slavar i ett nedsänkt utrymme. Kedjorna som använts i konstverket är riktiga slavkedjor. Clara själv ska ha sagt: ”Mitt slavmonument i Zanzibar har blivit en stor turistattraktion. De kallar det för Tanzanias tredje underverk.” (Översta bilden.) När jag står där och fotograferar de förstenade slavarna kan jag nästan se dem komma till liv och jag förflyttas i tiden, kan höra sorlet av budgivningen och se slavarnas uppgivna blickar och blödande sår efter piskan. Det är omöjligt att inte bli illa berörd.

10 kommentarer

Filed under historia, resor

10 responses to “Slavmarknaden på Zanzibar

  1. Hmmmm, undrar hur det har sig att en svensk konstnär är den som fått göra slavmonumentet? Intressant att läsa!

  2. Mycket intressant läsning ..tack för att du delar den..
    Undrar jag om de skeppade slavar därifrån till Amerika oxå?

    • I viss utsträckning kan det nog ha hänt men de flesta slavar som togs till Amerika kom från Västafrika och slavmarknader där. Det brukar kallas triangelhandeln. Från Europa (främst England) skeppades industrivaror (som krut, gevär, brännvin och tyger) till Västafrika där de byttes in mot slavar som skeppades till Amerika och tillbaka till Europa kom sedan skeppen fullastade med bomull och socker som var resultatet av slavarnas slit på fälten…

  3. Vad hemskt att handla med människor. Många rikedomar har kommit till på detta sättet, inte minst i UK.

  4. Ja, vad ska man säga? Det var inte bättre förr helt enkelt …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s