Att vara diskriminerad för att du är kvinna


Det värsta med att vara diskriminerad för att du är kvinna är att det nästan aldrig sägs att det handlar om just det när du inte får ett jobb, inte får den lön du förtjänar, inte blir lyssnad på, blir fråntagen ett uppdrag eller avkrävs orimligt mycket arbete. Eller vad saken för tillfället gäller. Istället sägs det nästan alltid handla om dina individuella egenskaper. Om dig som person. Om någon motivering överhuvudtaget lämnas. Däremot påstås det sällan handla om kompetens. Eftersom de flesta kvinnor i de flesta roller i samhället har minst samma kompetens som den genomsnittlige mannen i samma roll.

Tur i livet
För egen del ska jag inte klaga. Visst har det hänt att jag i många situationer undrat om jag blivit mer lyssnad på, fått mer möjlighet att påverka och fått roligare uppdrag om det inte vore för att kvinnor rent allmänt diskrimineras i samhället. Och för att att jag, som drygt hälften av oss, råkar vara just kvinna. Men på det hela taget har jag haft mycket tur i livet också, som väl har kompenserat för oturen att just det kön som jag tillhör är det som är diskriminerat i samhället. Jag har över lag blivit mer lyssnad på, fått mer möjlighet att påverka och fått roligare uppdrag än de flesta människorna på den här planeten.

Könsmaktordningen
Men ändå. Ibland känner jag mig så fruktansvärt utled på den rådande könsmaktordningen. Som barn trodde jag att flickor och pojkar, män och kvinnor nu var jämlika. Jag kände mig inte diskriminerad för att jag var flicka. Det var på 1970-talet.

Det såg så ljust ut
På 1980-talet gick jag på gymnasiet. Tjejer bar axelvaddar och pojkar sminkade sig, även om det var långt ifrån alla som gjorde det. Men alla, både tjejer och killar hade vita tubsockor på utsidan av jeansen. Det är i alla fall så jag minns det. Vad nu tubsockor har med någonting att göra. Modet lekte med de traditionella könsrollerna och mycket annat och vi kände oss mer jämställda än någonsin. Vilket vi i och för sig kanske också var. Tjejer uppmanades systematiskt av skolorna att söka tekniska utbildningar eftersom vi var underrepresenterade där och arbetsmarknaden såg ljus ut för tekniska yrken. Jag valde ändå naturvetenskap på gymnasiet. För bredden.

Men varningssignalerna fanns där
När min mamma berättade att en annan mamma hade sagt till henne att det inte var bra att flickorna i gymnasieklassen pluggade så hårt och fick så bra betyg eftersom det var pojkarna som behövde betygen för att komma in på högre utbildningar och få bra jobb, så att de kunde försörja sina framtida familjer, så tyckte jag att det var en knäpp åsikt. Men jag såg den inte alls som representativ för den nya fina värld vi levde i. Tvärt om. Behöver jag förresten nämna att den andra mamman var mamma till en av pojkarna i klassen?

Häpnaden
När jag under högskoletiden under tidigt 90-tal var med på en tjejkväll för den sektion jag pluggade på häpnade jag över några av de historier som äldre studenter berättade om vad de som unga kvinnor hade behövt stå ut med under sin praktik. Jag började ana att arbetslivet kanske inte var så jämlikt ändå. Så här långt efteråt minns jag inga detaljer från berättelserna. Men jag minns min häpnad.

Klarat mig bra
Jag har oftast tyckt att jag klarat mig väldigt bra från uppenbar diskriminering genom arbetslivet. Visst har det hänt några saker som det vore mindre risk för en man att drabbas av. Som när jag som ung nykläckt civilingenjör på en länsstyrelse plötsligt förväntades att vid sidan om mina ordinarie arbetsuppgifter fungera som sekreterare åt en nyanställd chef som inte vid anställningen förstått att den funktionen saknades på arbetsplatsen. Jag är inte alls säker på att det var rätt beslut att de hade plockat bort sekreterarna den gången. Att organisationen redan i tidigt 90-tal var mogen för det. Men att en civilingenjör lite bakom kulisserna skulle fylla den funktionen var jag ganska övertygad om inte var rätt lösning. Och det blev inte heller så sedan jag ifrågasatt upplägget.
Men på det hela taget. Fram tills nu har inte jag varit så särskilt drabbad.

8 kommentarer

Filed under personligt

8 responses to “Att vara diskriminerad för att du är kvinna

  1. Själv har jag inte heller upplevt någon egentlig diskriminering pga kön vare sig vad gäller att få jobb eller vad gäller lönen. Någon ”herre” har väl försökt sig på att ”lilla-gumma” mig men det brukar reda sig när jag vecklar ut mina 180 cm och tittar ner på honom ;)
    Jag tror inte någon organisation riktigt fullt ut någonsin blir redo att avveckla för mycket administrativ personal (vilket många, inklusive min kommun gjord och det rejält). De gör ett jätteviktigt jobb som underlättar för många och faktiskt – enligt min tro – främjar effektivitet.

    • 😂 Och jag tror att du har rätt om administrationen. Helt kan den aldrig försvinna. Däremot – med IT – behövs färre administratörer när IT-systemen väl är fullt funktionella.

      • Jo det är sant. Men människorna behövs också. Vi har massor som blir hängande i luften när allt läggs på cheferna, som inte hinns med eller blir ”slarvigt” gjort. Mycket kan vi göra själva men tiden räcker inte till allt ;)

      • Eller hur! Principen att chefen inte manuellt ska skriva kontosträngar på papper och signera för att någon annan ska knappa in i datorn är rätt, men våra administrativa system behöver bli mycket bättre för som det nu är ”äter” de tid från cheferna.

  2. Har klarat mig undan könsdiskriminering. Administration har jag jobbat med och den ses ofta som något ont, något onödigt. Men det är en service som möjliggör för andra att göra andra saker. Vore bra om fler såg det så och lite uppskattning då och då tas tacksamt emot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s