Är alla chefer dumma i huvudet?


Jag vet att det finns undantag. Men nästan alla som har valt att bli chef är kloka människor som vill väl. De vill samhällets, ägarnas, kundernas, sina medarbetarnas, chefers och kollegors bästa. De inser att olika intressen ibland måste vägas mot varandra, men att om inte alla dessa grupper är någotsånär nöjda så kommer i längden ingen av grupperna att vara det. De strävar därför mot att alla ska trivas och vara tillfreds. De vill att allt ska fungera. Gärna betydligt bättre än idag. Och de är beredda att satsa hela sitt engagemang i att det ska bli så. 

Dumma i huvudet
Men okej: Vi som valt att bli chefer är utöver att vi i huvudsak är kloka människor också möjligen en smula dumma i huvudet. På exakt samma ställe allihop. Vi tycks vara dumma i huvudet på den plats, närmare bestämt, där självbevarelsedriften borde ha suttit.

Superhjälte
Hur jag menar? Varför ta på sig ett uppdrag där de flesta människor förväntar sig en superhjälte när du bara är människa? Är inte det att be om trubbel?

Kraven
Kravlistan på chefer är lång. Ofta framgår det redan av platsannonsen: Du ska vara flexibel och strukturerad, innovativ med båda fötterna på jorden, en idéspruta som lyssnar på medarbetarna, en modig beslutsfattare som sätter säkerhet och medarbetarnöjdhet främst. Du ska vara en varm och inkännande person som fattar logiska beslut. Dessutom ska du helst vara både ung, eller i vart fall inte för gammal, och erfaren på samma gång, och med en lång och gedigen utbildning i botten. När du väl är på plats utökas kravlistan från chefer och medarbetare efter hand. Du ska hålla budget och ändå leva upp till lagkrav som kostar. Och gärna höja ribban över lagkraven. Du ska effektivisera utan att skapa oro bland medarbetarna. Kartlägga processer, tänka strategiskt och själv göra allt sådant som administratörerna förr gjorde. Men du ska samtidigt vara närvarande bland medarbetarna. Ge mer och tydligare förbättrande feedback utan att någon känner sig stukad. Kort sagt: Du ska vara en superhjälte.

Dödliga
Problemet är att jorden i så liten utsträckning är befolkad av superhjältar. Allt som oftast händer det därför att vanliga dödliga människor med fel och brister, precis som du och jag, anställs som chefer. Det finns många varianter på dessa fel och brister: En chef kanske bildar sig en uppfattning lite för snabbt ibland, en annan chef kanske är lite för långsam, en tredje chef är kanske för tyst och en fjärde pratar för mycket. Någon är för kontrollerande och någon annan för dålig på att följa upp. En är för bestämd och en är för vek. Visst vore det bra om vi alla istället vore perfekta?

Ledarskap och medarbetarskap
Det pratas numera ibland om att utöka fokus på arbetsplatserna från att enbart handla om ledarskapet. Allt fler talar om medarbetarskapet. Och det är så klart bra att vi pratar om vilka förväntningar vi har på varandra. Både på ledare och medarbetare. Men. När kravlistorna blir så långa att de blir omöjliga att leva upp till, och dessutom motsägelsefulla, tror jag att vi är på väg i fel riktning. Istället handlar det kanske om att vi med rätt feedback kan hjälpa varandra till självinsikt. Och att vi sedan vågar prata högt om våra fel och brister så att kollegor, chefer och medarbetare kan hjälpas åt att täcka upp för varandras svaga sidor.

Fel och brister
Men i så fall måste vi börja med att erkänna för oss själva och varandra: Vare sig chefer eller medarbetare är några superhjältar. Och att det faktiskt är okej att det är så. Tillåt mig att börja: Jag har fel och brister. Jag är ingen superhjälte. Är du det?

”Fårskalle” och dum som ett får” heter det. Men får är sociala, läraktiga och har ett förvånansvärt gott ansiktsminne. Ungefär som de flesta chefer.

12 kommentarer

Filed under ledarskap

12 responses to “Är alla chefer dumma i huvudet?

  1. Bra skrivet och tänkvärt för alla både om man är chef eller har en chef över sig.

  2. Hög igenkänningsfaktor på den så jag erkänner direkt! Jag har fel och brister. Jag är ingen superhjälte.
    Och jag saknar nog en aning självbevarelsedrift jag också :) Du beskriver det väl, den där förväntningen på övermänniskan på chefsstolen.

  3. Dan

    Spännande inlägg. Något som vi arbetar med på ”vår” arbetsplats är att hitta våra styrkor och det vi är bra på. Det är också ett sätt att täcka upp för varandra utan att behöva blotta våra dåliga sidor. Jag tror att vi är alldeles för bra på att känna våra egna dåliga sidor. Fokusera på det.positiva…vad säger du om det?

  4. Nej, chefer är inte dumma i huvudet, men ibland blir det fel person på den där chefsstolen. Och det är inte lätt för oss andra…men det har som sagt inte med personen i sig att göra utan felrekrytering.

    • Ja, så kan det bli. Olika typer av ledare behövs i olika grupper och i olika skeden och om den som rekryterar inte är uppmärksam på vilken sorts ledare gruppen behöver och att den person som anställs svarar mot de behoven så blir det bara fel.

  5. Margareta Lannér-Hagentoft

    Väl genomtänkt, jag känner så väl igen det. Nu när jag slutat i kommunen inser jag hur trött, stressad och sönderkörd jag var. En sådan arbetsgivare tar inte vara på människor, varken medarbetare eller chefer, kanske det är bättre att vara dum och lycklig som ett får! Sköt om dig!!!

  6. Jag har kanske haft otur med en del av mina chefer genom åren, för ja, de har varit rätt dumma i huvudet. Därför är det så skönt att vara egenföretagare :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s