Kubas historia – del 6 – Epoken Castro

Nu är det väl revolution på gång, tänker kanske du? Och jodå, nu är det dags för den sista delen i min lilla serie om Kubas historia. Den handlar om tiden från revolutionen och fram till idag. Om epoken Castro.

Revolutionen inleddes i gryningen söndagen den 2 december 1956 med att Fidel Castro, hans bror Raúl Castro samt deras vänner argentinaren Che Guevara och Camilo Cienfuegos samt 78 ytterligare revolutionärer klev i land på sydöstra Kuba från en lustjakt som de köpt i Florida. Båten hatten Granma.

Tre dagar senare anfölls de av diktatorn Batistas styrkor. Av de ursprungliga 82 revolutionärerna överlevde bara 17. Batista var övertygad om att Fidel Castro var bland de döda och gick ut med den uppgiften i media.

Propagandaseger
Men Fidel, Raúl, Che, Camilio och de andra överlevande hade lyckats ta sig till ett bergsområde på södra Kuba, Sierra Maestra, där de arbetade på att bli fler.

Det gick dock ganska trögt i början så Fidel tog mycket medvetet media till hjälp.

Castro hade redan nått viss internationell ryktbarhet sedan han som advokat först försökt få bort Batista via en juridisk process och sedan deltagit i ett misslyckat försök att med våld angripa en militärkasern varefter han vistats i landsflykt i Mexico. Han hade ännu tidigare också varit påläggskalv i det ortodoxa partiet på Kuba men utmanövrerats av dem som tyckt att han var för radikal.

När han nu som dödförklarad av regimen på Kuba bjöd in en amerikanska journalist från The New York Times blev detta högintressant. Journalisten flög in som turist tillsammans med sin hustru. När han var på plats i bergen på södra Kuba och intervjuade Castro spelade de övriga – i verkligheten fåtaliga – rebellerna upp små scener i bakgrunden som skulle ge intryck av att de hade flera läger och behärskade ett stort område. Den 24 februari 1957 publicerades artikeln med huvudrubriken ”Cuban rebel is visited in hideout” och underrubriken ”Castro is still alive and still fighting in mountains”.

Diktatorn Batistas försvarsminister gick då ut och hävdade att nyheten var falsk. Bilden på Castro i tidningsreportaget var ifrån ett tidigare tillfälle, menade han. ”Om intervjun verkligen hade gjorts skulle det finnas en nytagen bild på den amerikanske reporten och Fidel Castro tillsammans”, fortsatte ministern.

Dagen efter publicerade tidningen en sådan bild. Detta blev en stor propagandaseger för rebellerna som nu fick betydligt lättare att rekrytera fler revolutionärer.

Maktövertagandet
Striderna mellan revolutionärerna och den kubanska militärmakten pågick sedan under åren 1957 och 58 och avslutades i samband med att rebellerna den 1 januari 1959 tog makten över landet.

Revolutionen var vid den här tiden inte uttalat kommunistiskt, även om flera av huvudpersonerna, som Che Guevara och Raúl Castro var övertygade marxister. Var Fidel stod i frågan var vid den här tiden ganska oklar utanför den innersta kretsen. När revolutionärerna tog över makten på Kuba hänvisade de officiellt till den kubanska frihetshjälten José Marti men inte till tysken Karl Marx. Utomstående bedömare, inklusive Sovjet, trodde inte att det rörde sig om en kommunistisk revolution. I februari blev Fidel Castro premiärminister. I oktober dog en av revolutionens huvudpersoner, Camilo Cienfuegos, i en flygolycka.

Castro kom tidigt på kant med USA sedan han låtit nationalisera egendomar ägda av amerikaner till ett värde av en miljard dollar.

1960 stoppade den amerikanska Eisenhoweradministrationen all sockerimport från Kuba, följt av en mer total ekonomisk blockad som svar på uteblivna ersättningar för exproprieringarna.

En sovjetdelegation anlände 1960 till Havanna och det sovjetiska inflytandet började märkas även i övrigt. Som politisk bas till regimen bildade Castro partiet ORI 1961, där hans ursprungliga parti ”Kubas folkparti” och det tidigare kommunistpartiet slogs ihop, och byggde upp en sovjetinspirerad och effektiv kontrollapparat med ”revolutionära försvarskommittéer” och sig själv som högsta ledare.

Grisbukten
Den 17 april 1961 försökte en styrka, bestående av 1 500 exilkubaner som var tränade av CIA, invadera Kuba för att störta Castroregimen. Dessa trupper landsattes i Grisbukten och stred under tre dagar tills de besegrades av Kubas armé och milistrupper. 100 exilkubaner hade dödats, och de resterande 1400 fängslades. Amerikanska staten nekade till en början till inblandning men köpte sedan ändå tillbaka exilkubanerna. De fick återvända till USA efter att USA skickat över bistånd till Kuba i form av barnmat och mediciner till ett värde av 53 miljoner dollar.

1961 införde Castros regim en socialistisk stat grundad på planekonomi, nationaliserade utbildning och sjukvård och införde ett kommunistiskt enpartivälde. Stora landegendomar togs över av staten samtidigt som småbrukare fick behålla sin mark och mindre marklotter också delades ut till lantarbetare. Storjordbruken drevs vidare i statlig regi.

1965 fick det enda tillåtna partiet formellt namnet Kubas kommunistiska parti (PCC). Tiotusentals politiska motståndare och bland annat homosexuella arresterades och förpassades till koncentrationsläger, och tusentals avrättades.

Satsningen på gratis utbildning och sjukvård blev snabbt till en stor framgång för regimen. Anafabitismen utrotades, barnadödligheten minskades kraftigt och medellivslängden ökade.

Kubakrisen
En 13 dagar lång konfrontation inträffade i oktober 1962 mellan USA och Sovjetunionen över sovjetiska kärnvapenrobotar utplacerade på Kuba. Krisen tv-sändes över hela världen och var det närmaste världen hittills har varit att hamna i ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Efter spända förhandlingar nåddes en överenskommelse mellan den amerikanske presidenten Kennedy och Sovjets ledare Chrusjtjov. Sovjeterna skulle avveckla sina offensiva vapen på Kuba och återföra dem till Sovjetunionen, under FN-övervakning, i utbyte mot ett amerikanskt offentligt lovade att aldrig invadera Kuba utan direkt provokation. I hemlighet gick USA också med på att de skulle avveckla kärnvapenrobotar som utplacerats i Turkiet och Italien och var riktade mot Sovjetunionen.

1967 dog Che Guevara i Bolivia, dit han kommit ett par år tidigare för att försöka genomföra en revolution även där. I Kuba utlyste tre dagars sorg. Överallt på Kuba syns sedan dess bilder på Che Guevara.

De goda åren
Även om det fanns problem med brist på demokrati och yttrandefrihet och även vissa problem i ekonomin så var 1970- och 80-talen i huvudsak en bra tid för flertalet människor på Kuba. Handeln med Sovjet och övriga kommunistiska länder genererade ett visst överskott. Landet blev ytterligare mer jämlikt, hälsotalen förbättrades och flertalet människor trodde på och kände en stolthet inför revolutionen. Men efterhand som den fria kulturen ströps och allt fler utrensningar skedde började fler och fler tvivla.

Ekonomin började mot slutet av 80-talet, när kommunismen i Europa kommit i gungning, stagnera i landet, vilket Kuba och Sovjet skyllde på USAs blockad och USA skyllde på kommunismen.

1989 avslöjades också en stor härva med korruption och kubansk inblandning i narkotikasmuggling till USA. Fyra högt uppsatta kubanska ledare avrättades och många andra fängslades.

De svåra åren
Östblocket upphörde att existera åren kring 1990, i och med Michail Gorbatjovs tid vid makten och Sovjetunionens sönderfall. Eftersom Kubas ekonomi varit helt beroende av sockerexport till Sovjet till förmånliga priser prövades landets ekonomi mycket hårt när Kuba plötsligt hänvisades till att sälja sockret till världsmarknadspris. Det blev så illa att folket svalt.

I slutet av 1991 hade flera fattiga bönder i provinsen Pinar del Río blivit färgblinda och förlorat känseln i armar och ben. Den svenska läkaren Hans Rosling kom dit för att undersöka saken. Det var han som drog slutsatsen att bönderna svalt på grund av förändringarna i världshandeln sedan sovjetisk potatis inte längre kom till Kuba.

Situationen var ohållbar. Det krävdes förändringar och nya satsningar. Turismen blev en sådan satsning. Detta trots att Fidel Castro hade sagt vid maktövertagandet 1959 att turismen var en form av imperialism som bidrog till att bevara klassamhället. Även sexturismen återvände till Kuba. Inom turismen öppnades det också upp för mindre privata verksamheter som boendeformen Casa Particular och att driva barer och restauranger.

Och mycket riktigt uppstod också ett nytt klassamhälle där de som kan tjäna pengar på turismen hade och har det betydligt bättre än de som inte kan göra det. En servitör kan tjäna flera gånger mer på sin dricks än vad en läkare eller lärare får i lön.

Även samarbetet med Venezuela bidrog till att ta Kuba genom de allra tuffaste åren under 1990-talet.

När de svåraste åren var över förbjöds åter en del privat företagande som att ha restaurang, men möjligheten har senare kommit tillbaka igen.

Kuba under Raúl Castro
Den 31 juli 2006, strax före sin 80-årsdag lämnade Fidel Castro tillfälligt över ansvaret för landet till sin lillebror och landets vicepresidenten Raúl Castro på grund av sjukdom. Orsaken sades vara att Castro skulle genomgå en tarmoperation.

Den 19 februari 2008 meddelade Fidel Castro att han inte tänkte ställa upp som presidentkandidat. Vid utgången av hans sista mandatperiod valdes brodern Raúl till president och därmed stats- och regeringschef samt högste befälhavare. Fidel Castro efterträddes slutgiltigt som förstesekreterare i partiet vid kommunistpartiets partikongress i april 2011 av brodern, efter nära ett halvsekel på posten.

Fidel Castro dog den 25 november 2016 . Han begravdes sedan i Santiago de Cuba.

Raúls Castros tid som stats- och regeringschef varade till den 19 april 2018 då Miguel Mario Díaz-Canel Bermúdez blev president.

Raúls styre präglades av tydliga reformer, men utan att släppa kommunistpartiets maktmonopol. Bland de ekonomiska reformer som han genomdrev kan nämnas legalisering av tidigare olaglig privat företagsamhet i mindre skala, decentralisering av ekonomin samt högre löneklyftor. Trycket på oppositionella har även lättats något, och vissa tidigare förbjudna eller oåtkomliga handelsvaror, till exempel mikrovågsugnar, persondatorer och mobiltelefoner har också blivit lagliga att äga privat och mer åtkomliga på Kuba.

Framtiden
Det är oerhört svårt att sia om framtiden på Kuba. Bland annat lär utgången av de nuvarande oroligheterna i Venezuela ha stor betydelse även för Kuba.

Men ett är säkert, även om mycket har stått still på Kuba: Ingenting stannar. Ingenting förblir vad det var. För den som själv vill besöka och se Kuba, som det undantag i vår nutidshistoria som landet hittills varit, är det sannolikt hög tid att passa på.

Camilo Cienfuegos och Che Guevara som vaxdockor på Revolutionsmuséet i Havanna.

Konstverk föreställande Fiedel Castro.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba, Factfulness av Rosling och Wikipedia.

Bilderna har jag fotograferat på revolitionsmuséet i Havanna.

Det här var den sjätte och delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

5 kommentarer

Under historia, resor

5 svar till “Kubas historia – del 6 – Epoken Castro

  1. Ping: Kubas historia del 2 – Havanna föds | Halloj världen!

  2. Ping: Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld | Halloj världen!

  3. Ping: Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut | Halloj världen!

  4. Ping: Kubas historia – del 4 – frihetskrigen | Halloj världen!

  5. Ping: Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA | Halloj världen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s