Nu när man inte kan göra långa resor får man göra korta istället. Och när man inte får lov att trängas med andra människor återstår naturen. Men det är inte det sämsta. I förrgår kväll var vi ute på Sternö, inte långt ifrån Karlshamn, där vi bor. Och då träffade vi på en kattuggla.
Vi höll bara viss social distans men ugglan uppträdde ändå med förvånansvärt lugn. Kisade bara mot oss lite med ena ögat lite halvöppet sådär.
Kattugglor har jag hört ropa några gånger i skogen, men jag vet aldrig att jag förut kommit så här nära inpå. Den här var å andra sidan tyst. Vilket var lite synd eftersom de har ett så speciellt, lite spöklikt läte.
”Hej uggla tjena moss. Du sitter ju där”, sa vi aldrig, men det borde vi kanske ha gjort. För satt där gjorde ugglan. Länge. Så länge att vi till slut tröttnade och promenerade vidare. Och lämnade ugglan ifred.
Halloj världen! 
Härlig upplevelse, förstår jag. Den satt och inväntade skymningen.
Att så här års få se en uggla som sitter så öppet och till synes orädd är alltid en upplevelse. Det kan ha varit så att hon hade några små ”trollungar” i ett träd i närheten som hon höll koll på. Om ni återvänder till stället sitter hon/han förmodligen inte kvar på samma plats men kanske i närheten och då får ni spana uppåt i träden runt omkring. Kanske kan ni få se några ungar också. :-)
Bra tips! Tack för det. :)
Vilken lycka att träffa på en uggla så där och kunna fota den i kvällssolen! Jag har aldrig en sett en uggla. Fin solig bild på den!
En sparvuggla har jag sett en gång på 90-talet. Den satt högt uppe i en gran och såg löjligt liten ut. Annars har jag sett någon uggla vid motorvägen vid något enstaka tillfälle, men då hinner man ju inte artbestämma. Ja, det var kul att få se kattugglan. Och att den satt still så länge!