Ryggvärk från helvetet satte stopp för Europaresan

Vi velade länge. Men så bestämde vi oss till slut. I måndags kväll bokade jag färjan Rødby – Puttgarden till igår tisdag kl. 13:00. 2 200 kr tur och retur, med flexibel hemresa.

Först efter att jag bokat läste vi om de timlånga köerna för att komma över Öresundsbron. Men nu var beslutet fattar. Point of no return.

Vi skulle ge oss av hemifrån klockan 8:00 på morgonen.

Tanken var en övernattning i Tyskland, så långt söderut som möjligt, på lämpligt hotell längs vägen.

Sedan vidare till Schweiz, mest troligt Lugano, där högsommarvärme väntas, för tre nätter och därefter Cervinia i Italien, en natt, eftersom det inte går att komma till Zermatt utan att åka tåg. Och med oro för trängsel på ett sådant tåg kändes inte det så kul. Sedan vidare till Bern två nätter och sist tre eller fyra nätter i Tyskland på tillbakaresan.

Men så blir det inte. Natten till tisdag vaknade jag med ryggvärk från helvetet. I svanken, ett par centimeter höger om mittpunkten. Det hade börjat några dagar tidigare, blivit bättre när jag rörde på mig, men sämre när jag satt stilla eller sov.

Vid midsommar upplevde jag något liknande men då satt det mitt i svanken, gjorde inte alls lika ont som den här gången och försvann på några dagar.

Men nu var det alltså, istället för att ha försvunnit, värre än någonsin. Jag tog en värktablett och vankade av och an i hallen i en timme. Försökte sova igen men det gick inte.

När jag senare, vid mitt frukostte, upptäckte att biljetten jag bokat på bilfärjan mellan Danmark och Tyskland var avbokningsbar enligt öppet köp i 24 timmar efter inköp var det ett enkelt beslut att avboka biljetten. Också från point of no return visade det sig finnas en återvändo. Tanken var att boka en ny biljett om jag blev bättre till idag.

Jag började därefter gårdagen med att långsamt gå en morgonpromenad hemma i Karlshamn. Ett stort polskt segelfartyg låg inne i hamn.

Sedan gjorde vi en utflykt till Kristianstad. Bland annat för att ordna en miljödekal för Tyskland på Dekra. Men Dekra hade stängt på grund av sjukdom. Men det blev också ett museibesök.

Jag hade fortfarande fruktansvärt ont i ryggen. På eftermiddagen gick jag ännu ett långsamt varv i Karlshamn. La mig en stund i solen på en trätrappa vid havet. Blundade och hörde vågorna. Fantiserade att jag låg vid Luganosjön. Stort leende över hela ansiktet.

Men närmare än så kom jag alltså inte. Inte den här gången.

Idag när jag vaknade var värken betydligt mildare. Men inte helt borta.

Efter att ha velat hit och dit igen ett antal varv blev beslutet att boka ett kortare stopp på ett trestjärnigt b&b på Öland istället, för samma pris som ett fyrstjärnigt hotell med pool hade kostat i Lugano. Och då tyckte vi ändå att det var dyrt.

Men nu slipper vi köra så långt. Och jag behöver inte vara så långt hemifrån om jag skulle få fortsatta problem med ryggen och skulle behöva vård.

Och vi behöver inte oroa oss för eventuella look downs av hotell eller orter i Europa på grund av nya utbrott.

Men visst saknar jag världen. Det gör jag.

Men igen. Sverige är också fint. Inte minst här hemma i Karlshamn där vi bor.