Jag trivs väldigt bra med att sitta i solen hemma på vår altan och läsa. Lugn och ro mitt i stan.
Miljön är fin. Kyrkotornet på Carl Gustafs kyrka skymtar ovanför en stenmur, ett plank och före detta stadshotellet (som idag är ett bostadshus).
Och ovanför kyrktornet: Himmel över Karlshamn.
Just nu läser jag en bok om Rom. Om arkitektur och stad. Jag läser bland annat att den svenska arkitekten Erik Dahlbergh reste till Rom för att låta sig inspireras. Och att han då visades runt i Vatikanens stad av den abdikerade och konverterade drottning Kristina.
Som av en händelse är kyrkan i Karlshamn ritad av just Erik Dahlbergh. Vem som har designat himlen är mer oklart. Dock knappast för kyrkan.
Men vad gör till exempel den där lilla bomullstussen nedanför allt det vågiga?
Och på tal om himlen över Karlshamn och, ja, hela norra halvklotet:
Idag är det höstdagjämning.
Halloj världen! 
Det är meditativt att titta på molnen. På din bild är de som ett vattrat täcke där en del av fyllningen har sipprat ut. Det slår mig att sommaren när pappa hade dött låg jag ofta i min vilstol och tittade på himlen. Länge var det nästan bara moln jag fotade.
Ja, att titta på moln är vilsamt. Jag minns en sommar när jag lärde min yngsta son detta enkla sätt att öva sin fantasi. Vi låg på rygg på bryggan hemma hos min pappa en fin sommardag och såg djur och världsdelar bland molnen. Ett vackert minne!