Tomelilla är ingen sagokaraktär – men nog hade det varit roligare så?

Vi stannade till i Tomelilla för en fika och en kort promenad på vår väg ner mot Sveriges allra sydligaste delar i lördags.

Jag vet knappt om jag varit inne i byn Tomelilla förut. Men på Tosselilla – en nöjespark – och Brösarps backar – ett känt backlandskap – har vi varit. Båda ligger i kommunen Tomelilla.

Tommelilla vill jag egentligen skriva – för det låter ju så. Som en sagofigur i stil med Tummelisa eller Tummetott (Nils Holgersson).

Men Tomelilla har inget med sagofigurer små som tummar att göra. Tume var ett mansnamn på Vikingatiden som bettyde ”lilla Tor”. (Hur de nu fick ihop det.)

Och ledet ”lilla” kommer ifrån att byn börjat kallas ”Tommorp lille” till skillnad mot det större Thumatorp som var stad på medeltiden. Men som sedan blev till Östra Tommarp. Och som idag är betdydligt mindre än ”Tommorp lille”.

En liten by döpt efter ett torp som tillhörde en man som hette Tume, alltså. Och som var mindre än en stad som också var döpt efter ett annat torp som tillhörde en – förmodar jag – annan man som också hette Tume.

Så kan det gå.

Men nog är det roligare att tänka sig namnet Tommelilla som en sagokaraktär?

Och på tal om sagokaraktärer så finns det ett filmmuseum i Tomelilla. Världens minsta. Men det är å andra sidan världens största – och enda – Hasse & Tage-museum. 17 kvadratmeter stort lär det vara. Det är dock stängt nu. I coronatider.

Och mycket mer finns inte att berätta om vårt besök i Tomelilla. Jo. Att vi såg en julgran av metall uppe på hörntornet till ett av byns hus. Och att vi inte kunde lista ut om de satt upp den tidigt eller glömt plocka ner den efter förra julen.

Men sen tar det stopp. Om Tomelilla. Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut.