Lördag för en vecka sedan. Någon gång mellan fem och sex på morgonen väcktes jag av min sambo Anders som läst om jordbävningen. Till saken hör att vår äldsta son Anton, 19 år, och en kompis just då befann sig på en veckas resa i Marrakech, Marocko.
Jag kollade min telefon. 5 minuter efter skalvet hade sonen skrivit till mig via direktmeddelande på Instagram: “nyss jordbävning” och ”vi är okej”. Det kändes så klart bra att se. Men sedan började ändå tankarna snurra. Skrollade nyheter och sociala medier. Vid den tidpunkten rapporterades det om ett par hundra dödsoffer.
I flödet fanns bland annat bilder på ett hus som rasade efter själva skalvet. I alla fall såg det ut så. En stilla gatubild och plötsligt rasar ett hus bara ihop. Självklart blev jag då oroliga ändå. Så jag skrev till sonen via Instagram och när han inte svarade försökte jag ringa via samma app. Inga svar där heller. Efter ett par timmar var siffran över antalet avlidna uppe i 600. Nyheterna rapporterade också om att människor sov i tält på gatorna i Marrakech. Vi började fundera på om telefonen kunde vara urladdad, elen nere eller mobilsystemet utslaget. Och om de var evakuerade. Jag sökte så småningom också sonen via både Airbnb-värden och via hans resekompis.
Och klockan 9 svensk tid (8 i Marocko) fick jag äntligen tag på sonen. De hade sovit hela natten på sitt boende och aldrig ens funderat på att lämna byggnaden.
Jordbävningen
Anton hade upplevt jordbävningen som ganska odramatisk. Först hade han trott att det var någon lastbil som körde förbi på gatan utanför. Men skakningen höll på ganska länge, kanske ungefär 20 sekunder. I vart fall betydligt längre än den jordbävning vi nyligen upplevde på Island. Men de hörde aldrig några ambulanser eller andra räddningsinsatser på gatorna utanför boendet i Medinan.
Jag måste erkänna att jag inte ens reflekterat över jordbävning som en risk när Anton for iväg på semester till Marocko. Däremot hade vi tillsammans reflekterat över säkerhetsläget för svenskar i den muslimska delen av världen just nu, och jag tipsade då sonen om att de kunde hävda att de var norrmän, i lägen när de fick frågan var de kom ifrån. Ett råd som de också tillämpade när det visade sig att ägaren till ett kebab-ställe i Marrakech bott i Sverige och pratade utmärkt svenska. Så då fick de upp till bevis och prata ”norska” med honom.
Och att uppleva två jordbävningar inom loppet av två olika resor samma sommar där den ena resan är fyra dagar och den andra en vecka – vad är ens sannolikheten för det?
Resans fortsättning
Sedan tidigare hade de en utflykt till Atlas-bergen inbokad samma morgon. De fick besked att utflykten skulle bli av och gav sig då också av. Dock stoppades minibussen av polisen en bit uppe i bergen med hänvisning till att vägen var avstängd på grund av ras. Under utflykten såg den lilla turistgruppen ambulanser och militärfordon på väg mot bergen. Jag kan tycka att det är skönt att de inte släpptes upp bland de raserade byarna.
Vare sig deras guide eller de själva visste nog inte så tidigt på morgonen hur illa jordbävningen tagit.
Men nu vet vi att det har rapporterats om nästan 3000 döda och 5 500 skadade efter jordbävningen. De flesta i byar söder om Marrakech, uppe i Atlas-bergen. Jordbävningens epicentrum var 7 mil söder om staden och den uppmätte 6,8 på richterskalan. Och den inträffade alltså klockan 23:11 lokal tid, fredagen den 8 september 2023. Klockan var då 00:11 här hemma i Sverige. Vi låg redan och sov då.
Jag tänker en hel del på alla mammor där nere som inte har haft samma tur som jag har haft i detta.
Nere i Marrakech var mycket stängt på lördagen, men annars såg de inte så jättemycket effekter av jordbävningen, enligt sonen. Några delvis raserade byggnader och en del sten och skräp på gatorna. Men de allra flesta husen såg helt intakta ut från utsidan.
Nästa dag åkte de vidare till huvudstaden Rabat för ett par dagar, som planerat, innan de flög hem från Marrakech via Malaga natten mellan tisdag och onsdag. Sonen kom hem i onsdags kväll efter ett kortare stopp i Lund på vägen hem.
Det känns mycket skönt att ha honom hemma igen!
Översta bilden: Delvis skadad by i Atlasbergen. Foto: Anton Hansson.
Halloj världen! 
Så skönt för honom att allt gick bra, det var ju förskräckligt. Man oroar sig alltid för sina barn om de är iväg och inte svarar.
Jag har min son i Indonesien nu, ensam i djungeln och på havet. Han älskar att surfa och trivs längst ut på östra spetsen av Java, då oroar man sig som mamma. Förra gången han var där blev han stucken av en Skorpion, men byns medecinman dansade runt honom med rökelse och sög sedan ur giftet så han klarade sig bra. Skorpionen hade krupit in i hans t-shirt som låg kvar på stranden när han surfade.
Oj! Jisses. En skorpion. Det finns verkligen mycket som kan hända. Min son var iväg ensam i Europa på tågluff en månad i somras också och även om det finns faror här också kändes det tryggare än Marocko. Han är dock, som sin mamma, väldigt nyfiken på världen så risken är att han kommer att söka sig längre och längre bort. En del av mig unnar honom det och gläds med honom. En annan del oroar sig. Det är väl så det är att vara mamma till vuxna barn, tänker jag.
Ja precis, min son har rest mycket och och studerat på univeesitetet i Australien och jobbat i Kina för ett svenskt flretaf. Nu har han gift sig med en tjej från Kina, men hon följde med till Sverige så de bor i Stockholm, min fasa var att han skulle hitta kärleken i ett annat land och bosätta sig där.
Det förstår jag. Just med Anton finns det nog stor risk att han väljer att bosätta sig utomlands.
Hoppas med lagom avstånd. Kina är för långt bort.
Helt klart!
Så bra att sonen meddelade på en gång att allt var väl med dem. Förstår att du var orolig ändå, har man väl börjat fundera så finns oron där. Mycket märkligt detta med både Island och Marocko. Det är så oerhört hemskt detta med jordbävningar och översvämningar här och där den senaste tiden och alla liv som förloras och folk som blir hemlösa.
.
Väldigt fina motiv som sonen förmedlade!
Ja, han har ett bra öga för fotomotiv, sonen. Men fotograferar inte alls lika mycket som jag gör. Men vem gör det? Och ja, det är mycket hemskt som händer runt om i världen. Många som är drabbade långt efter att medias fokus flyttats någon annanstans.
Skönt att din son och hans ressällskap klarade sig undan jordbävningen utan några men. Men som du säger, alla mammor (och pappor) hade inte den turen.
Oh, vad skönt att han är hemma och oskadd.
Tack för en fin sammanfattning av läget som inte kommer från svensk media, utan verkligheten. Ibland kan de vara helt olika. Fast hemskt med alla dessa döda och skadade. Din son hade tur. Fina bilder från hans Instagram också.
Jag har inte varit med om något jätteskalv, bara lite rörelse, t ex i Spanien, där skakar det till ibland.
Ha det bra tillsammans med sonen!
Tack! Nära 3000 döda och nästan lika många skadade är ohyggliga siffror. Samtidigt var det drabbade området stort och de allra, allra flesta hus och människor har ändå klarat sig oskadda. Något som inte riktigt har framskymtat i media. De visar så klart de hus som rasat. Inte alla de som står kvar. Men vissa byar har drabbats extremt hårt. Min sambo läste om en lärarinna i en by som befann sig i Marrakech när skalvet inträffade. När hon återvände till byn hade samtliga 30 elever i hennes klass omkommit. Det går faktiskt inte att greppa. Men ja, jag är oerhört tacksam för att just min son och hans kompis har kommit hem helt oskadda. Tack och ha det bra du också.