Vandra en mil från Linero i Lund till Dalby

En dag i slutet av augusti förra året, när vi var i Lund för att hjälpa våra söner med flytten dit, passade jag på att ensam vandra från Linero – som är den del i utkanten av Lund där grabbarna nu bor – till Dalby där flera av deras och mina förfäder en gång i tiden verkade som klockare. På vägen passerade jag också genom Sveriges minsta nationalpark.

Linero är ett bostadsområde med villor, bostadsrätter och hyresrätter i sydöstra Lund. Det gränsar direkt till det omgivande typiskt skånska jordbrukslandskapet. Från Kämpagränden går en gammal grusväg i en rät linje nästan rakt österut och parallellt – norr om – den allra sista biten av Vikingavägen. Det är på den grusvägen jag påbörjar min vandring mot Dalby. Med mig har jag en kasse med ett äpple och en liter vatten i. Det är nämligen riktig högsommarvärme den här dagen. Det blåser också en del.

Vandring över Lundaslätten

I början av vandringen kommer jag först förbi en gård och strax därefter ett litet fält med olika sorters solrosor. Det är i början av en slags allé som leder fram till ytterligare en gård. Den heter Arendala. Vid en stenmur där virvlar luften av orange-svarta fjärilar. Amiraler. Ytterligare en bit längre fram längs vägen står ett ensamt vindkraftverk. När jag vänder mig om ser jag ända bort till Malmö och skymtar både Turning Torso och Öresundsbron vid horisonten.

Vid Hardeberga kyrka stannar jag till för att plocka en sten ur skon. Strax därefter följer jag asfalterade vägar en liten bit och sedan vidare längs en grusväg igen till Billebjer naturreservat. Här följer jag en smalare grusväg genom skogen. På andra sidan skogen tar slätten vid igen. I den lilla byn Sjöstorp skådar jag en fin skånsk lada och strax därefter är jag åter på en asfaltsväg. Den följer jag tills jag hittar en skylt med en kartbild över Sveriges minsta nationalpark – Dalby Söderskog. Här följer jag en stig genom skogen som går parallellt med vägen fram till nationalparkens parkeringsplats.

Dalby, kyrkan och klockarna

Därifrån är det inte långt till Dalby. Lökens yttre lager består av villaområden från kanske 1970-talet och längre in finns den gamla byn med kyrkan i mitten. Kyrkan började byggas omkring år 1060. Den har byggts om ett flertal gånger, och var ursprungligen domkyrka, säte för biskop Egino från Hamburg-Bremen och ungefär dubbelt så stor som i dag. Kyrkan fungerade som domkyrka för Lunds stift under ett par tre årtionden innan en ny domkyrka byggdes i Lund. Den byggdes i anslutning till en stor gård, som tros ha tillhört Danmarks kung Sven Estridsson.

Här jobbade fyra av mina förfäder på farmors sida som klockare under en period av 100 år. Först i raden av dessa var Petrus Pravitz. Han var en skomakarson från Kristianstad som blev klockare här som 25-åring 1720. Hans son Magnus Praviz, dennes svärson Nils Lundquist, och ytterligare en svärson ett släktled senare, Pehr Jacobsson, var också klockare i Lund. Han var den sista i raden och tillträdde vid svärfaderns död 1814. Pehr drunknade 48 år gammal i Kävlingeån 1828. Märkligt nog tillsammans med en skomakare och hans gesäll. På så sätt både börjar och slutar min släkthistoria av klockare i Dalby med kopplingar till skomakare.

Själv hinner jag inte fram till kyrkan innan den stängs för dagen så jag får nöja mig med att se den från utsidan. Även denna gången. Jag har tittat förbi här någon gång tidigare och även då var kyrkan stängd. Någon gång ska jag se till att besöka kyrkan när den är öppen.

Tillbaka till Lund får jag skjuts med bil av min sambo Anders. Ett annat alternativ är att ta bussen.

Jag följde (i huvudsak) det längre vägvalet på Google-kartan ovan (ljusblå heldragen linje) – den sträckan som inte går längs med vägen utan först nästan rakt öster ut och som är ca en mil – men gjorde en avstickare genom Dalby Söderskog.

Läs mer: En semestervecka i Lund – en helt annan sorts resa – när grabbarna flyttade hemifrån