Som den mannen ville jag bli! – men nu vet jag inte riktigt längre

För bara några få år sedan trodde jag att jag alltid skulle fortsätta resa. Mycket. Nu vet jag inte längre.

Jag sitter och drömmer mig bort på kartan. Indonesien är till exempel ett stort land där det närmast finns oändligt mycket att se. Så många öar. Och vi har bara besökt Bali. Eller ja, vi har ju besökt Borneo också, men inte just den indonesiska delen.

Jag har länge, i många årtionden, drömt om att någon gång besöka Sulawesi. Det är en ö som ser kul ut på kartan. Och jag vet ingen som har varit där. Men en resa till Sulawesi kräver mycket tid. Flera veckor om det ska bli bra. Det har vi inte tid med nu. Så jag surfar runt på kartan istället. Till öar som Java, Sumatra och Lombok utöver Sulawesi.

Jag hittar till små ögrupper utanför de större öarna. Och jag hittar till stränder, risfält och tempel även på de stora. Till snorkling och regnskog. Det finns så mycket kvar att se i världen!

Jag hittade en gång ett citat av en Anne Swärd i en citatbok. Ett citat som jag då skrev upp:

”Resorna som man gör på kartan, skönt tillbakalutad i favoritfåtöljen med en kopp te, kan vara de bästa”

Min resa till Indonesien enligt ovan är just en sådan resa.

Håller med

Den som någon gång har läst på den här sajten kan knappast ha missat att jag älskar att resa. Ändå är jag ibland benägen att hålla med den här Anne Swärd, som jag inte ens vet vem det är. ”Kan vara de bästa” betyder ju inte heller att de alltid ÄR bäst. Men de kan vara. Ibland när du är trött och har en stund över kan det vara väl så skönt att besöka världen mer virtuellt, som att utsätta dig för den ansträngning som en riktig resa ändå innebär. Särskilt om du vill besöka platser som är svåra att nå och/eller där olika risker gör att du tvekar att resa på riktigt. Inte för att Indonesien är ett särskilt farligt land. Men det kan säkerligen vara strapatsrikt.

Dessutom: Hur mycket tid och pengar du än har. Du kan aldrig besöka så många platser i verkligheten som de du kan besöka på kartan. Så det ligger onekligen något i det där citatet.

Bäst som jag sitter där och surfar runt på Google Maps kommer jag att tänka på den där resan vi gjorde vid mitten på 1990-talet när vi på riktigt besökte Bali.

Där bodde vi på två olika hotell. Först hamnade vi vid Sanur Beach. En jättefin strand, men på morgonen väcktes vi innan solen ens börjat gå upp av en galen tupp som gol som om den kommande soluppgången enbart hängde på just hans galande.

Så vi drog vidare till ett hotell som hette Puri Buitan, och som jag inte kan hitta att det finns kvar idag, men det låg strax väster om den kända backpacker-orten Candai Dasa. Vårt hotell hade en liten pool och en trädgård med kokospalmer och statyer inspirerade av balinesiska tempel. Stranden var fin men kom bara fram vid lågvatten. En dag gjorde vi en båtutflykt och snorklade vid de mest fantastiska mjuka koraller jag någonsin skådat. De var klarblå och alldeles fulla av färgglada fiskar. En annan dag gjorde vi en utflykt med taxi till tempel och terrasserade risfält. Bland risfälten träffade vi på en liten grupp barn som ville sälja frukt till oss. Den yngsta ropade på oss med den lätt förolämpande frasen ”Hello Banana!” Lätt förolämpande, men säkerligen ett mycket väl fungerande sälj-knep från en så söt liten unge. Förmodligen blev han bilförsäljare när han blev stor. Eller hästhandlare.

Vi var på en rundresa i Sydostasien där vi innan vi kom till Bali besökt grannländerna Singapore, Malaysia och allra först Thailand.

På den där tiden fanns för all del internet redan, och vi använde också nätet till att då och då besöka internetcaféer och skicka hem ett och annat mejl för att tala om att vi levde och hade det bra. Men planerade resor av det här slaget gjorde vi genom att köpa guideböcker från det då australiensiska bokförlaget Lonely Planet. Några sidor om resor fanns just inte på nätet. Än. I alla fall inte som vi hittade till. Just den här gången var boken gul, tjock som en bibel och hade titeln ”South Asia on a Shoestring”.

Hamnade vid ett middagsbord

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle göra ett besök i en regnskog när vi var i Malaysia, men av vad som framgick av guideboken kunde det vara svårt att genomföra sådana besök under den muslimska fastemånaden ramadan, som naturligtvis skulle infalla de veckor vi var i landet. Så vi vågade inte chansa, utan jag såg ut något annat i närheten. Vår guidebok rekommenderade något som heter Cameron Highlands och som ska ha varit ett populärt utflyktsmål för britter allt sedan kolonialtiden. Där odlas te och jordgubbar och klimatet är mer svalt och behagligt bekant för brittiska besökare än den fuktiga, tropiska hetta som råder vid havet.

Sagt och gjort. Vi bodde på Bala’s Holiday Chalets i Cameron Highlands.

Förutom att vi tittade på teodlingar, jordgubbar och ett fjärilshus så gick vi en djungelpromenad på egen hand – inte helt utan strapatser – och såg dimman lätta över bergen efter regnat. Jag minns också att i en av byarna här uppe var första gången någonsin – inte bara utomlands – som jag använde en bankomat (ATM) för att plocka ut kontanter. Det var i en annan tid och i en annan värld.

På Bala’s Holiday Chalets kunde man på morgonen beställa att delta i en ”set dinner” till kvällarna. Och det var klokt att göra så, då alternativen var mycket begränsade. Varje kväll samlades de av de boende på gästhuset som gjort detta kloka val runt ett stort bord. Och varje kväll serverades en middag inspirerad av något land. Jag minns att vi olika kvällar bland annat serverades ”Portuguese set dinner” och ”Malaysian set dinner”. Det festliga var att oavsett land så inleddes alltid måltiden med exakt samma vegetariska curry av indisk typ.

Nåväl. En kväll satt vi intill en amerikansk kvinna i ungefär vår ålder. Vi var då 27 år gamla. Vi språkade en del med henne och en äldre brittisk man. Jag tror att han var 64 år. (Jag minns i vart fall att jag associerade till Beatles-låten ”When I’m Sixty-Four”.) Han var hur som helst redan pensionär och pratade utförligt och länge om sina många resor runt om i världen. Inte på något långrandigt och tråkigt sätt. Inte alls. Utan tvärt om – helt trollbindande spännande. Och det var då jag tänkte att jag skulle vilja bli som honom i den åldern. Resa och uppleva så mycket som han gjorde.

Hamnade i fåtöljen istället

Men just nu sitter jag alltså i min favoritfåtölj istället. Och reser på kartan. Och dricker te.

För just nu är det som det är här. Jag orkar inte riktigt planera och boka riktiga resor. Det är inte bara tillståndet i världen. Även om det också bidrar. Det är nog först och främst jag. Och då har jag ändå sex år kvar till 64.

Mellan 50 och 60 händer en del som du aldrig någonsin trodde skulle ske.

Eller så piggnar jag till igen. Vem vet?

Bilden ovan föreställer en annan man, som skördar te, i Cameron Highlands.

Läs mer: Borneo – mina bästa tips!