Att besöka Villa Adriana i Tivoli, utanför Rom, är som att kliva rakt in i huvudet på en av romarrikets mest komplexa kejsare. Här är några berättelser ur hans liv och hur de kopplar till hans sommarvilla.
Hadrianus (som styrde Romarriket år 117–138 e.Kr.) var en rastlös intellektuell. En ”grekling”, Graeculus, som romarna hånfullt kallade honom på grund av hans kärlek till grekisk kultur.
Och hans enorma villa var mer av en egen stad än en bara en sommarbostad.
Till skillnad från sin företrädare Trajanus, som älskade militära erövringar, ansåg Hadrianus att romarriket hade blivit för stort. Han drog tillbaka trupperna och säkrade gränserna. Det var därför han lät bygga den kända mur som är uppkallad efter honom, Hadrianus mur i Storbritannien.
Men Hadrianus hela liv var som en paradox. Han var en av Roms mest effektiva och fredliga kejsare. Men privat var han en på samma gång rastlös, som djupt melankolisk man, som ofta kände sig missförstådd. Hans kärlekshistoria med den grekiske ynglingen Antinous är utan tvekan en av antikens mest omskrivna, dramatiska och bäst dokumenterade romanser.
1. Kejsaren som återskapade ”Underjorden”
Hadrianus led mot slutet av sitt liv av svår depression och fysisk ohälsa. Efter att hans stora kärlek, den unge Antinous, drunknat i Nilen under mystiska omständigheter år 130 e.Kr., förvandlades villan till ett monument över kejsarens sorg och excentricitet.
Hadrianus lät bygga rekonstruktioner av de mest berömda platser han sett under sina många resor i imperiet. Men källorna nämner något mycket märkligare:
”Han lät även avbilda underjorden”
Länge trodde man att detta var en överdrift. Men modern italiensk arkeologi har kartlagt ett gigantiskt, kilometerlångt nätverk av underjordiska gångar.
En av de bäst bevarade hemligheterna med livet i villan är hur tusentals slavar, vakter och hantverkare kunde sköta den enorma egendomen (som var större än staden Pompeji) utan att någonsin störa kejsarens siktlinjer. Han ansåg nämligen att det var vulgärt att se tjänstefolk arbeta.
Det ska ha funnits en helt underjordisk vagnsväg (via carrabile) under villan. Som var tillräckligt bred för att två hästekipage skulle kunna mötas.
Men det har även visat sig att vissa delar anläggningarna under jord sannolikt var rituella. Hadrianus, som var djupt fascinerad av det mystiska och det ockulta, använde troligen dessa mörka, svala gångar för att symboliskt ”stiga ner i dödsriket” (Hades) för att söka svar eller sörja sin förlorade Antinous.
2. Ön där kejsaren gömde sig för världen
Hadrianus kände sig ofta missförstådd. Det skvallrades bland annat om att kejsaren ”grät som en kvinna” när hans älskade Antinous drunknade i Nilen.
Romarna hade en annan syn på sexualitet än vad vi har idag. De brydde sig i och för sig inte särskilt mycket om ifall en man låg med kvinnor eller män. Det som avgjorde om en sexuell handling var moralisk eller skamlig handlade om status och makt. Om vem som var aktiv och vem som var passiv.
En fri romersk man var tvungen att vara den aktiva parten. Den passiva parten måste ha lägre status, till exempel en slav eller en yngling (som Antinous).
Det som chockade samtiden var alltså inte att Hadrianus låg med en tonårspojke, det gjorde många romerska aristokrater. Det vi idag skulle uppfatta som pedofili, i vart fall utifrån pojkens ålder när relationen inleddes, ansågs där och då helt normalt.
Det som chockade dem var istället omfånget av Hadrianus sorg. Att en romersk kejsare grät offentligt, lät bygga städer och upphöjde en utländsk ung man till gudomlig status ansågs okontrollerat, svagt och alldeles för ”grekiskt”.
Hadrianus hade utöver det ett rykte om sig att inte kunna hålla händerna borta från sina vänners fruar. Något som bidrog till att han, trots att eftervärlden betraktar honom som den tredje av de ”fem goda kejsarna”, under sin egen livstid var hatad av stora delar av senaten.
Kanske var det i sin tur orsaken till att Hadrianus själv hatade det stela, politiska spelet i Rom.
Han drabbades ofta av stunder då han helt sonika vägrade träffa folk. För att lösa detta lät han bygga det som i dag kallas Teatro Marittimo.
Detta är inte en teater, utan en rund, lyxig villa-i-villan, omgiven av en rund kanal och en hög cirkulär mur. Inne på den lilla konstgjorda ön fanns ett sovrum, bibliotek och privat bad. Ön var ursprungligen endast tillgänglig via två svängbara träbroar. När Hadrianus drog sig tillbaka till sin ö, drog han upp broarna efter sig. Inte ens hans högsta ministrar eller livvakter kunde nå honom utan hans tillåtelse.
Här satt han och fattade beslut om imperiets framtid i total isolering, skyddad av vatten.
3. Festerna vid Canopus: När gästerna låg på vattnet
Ett av villans mest fotograferade områden är Canopus, en långsträckt vattenbassäng som ska efterlikna den antika egyptiska staden med samma namn och en del av Nilen som leder till staden. Den är kantad av statyer. Längst ut i ena änden ligger ett enormt, halvcirkelformat rum kallat Serapeum.
Här arrangerade Hadrianus spektakulära middagsbjudningar. Det romerska hovet låg utsträckt på en halvcirkelformad bädd placerade på en plattform som till hälften sköt ut över vattnet.
Det spännande här är hur serveringen gick till. Enligt italienska utgrävningar av vattensystemen under strukturen användes dolda slavar och vattenströmmar för att låta maten flyta fram till gästerna på små båtar eller brickor.
Medan kejsaren och hans gäster frossade i exotiska rätter, svalkades de av ett konstgjort vattenfall som störtade ner bakom dem från klippan – en scen fylld av dekadens, men också en ständig påminnelse om Egypten, där Antonius hade dött.
4. Karyatiderna från Akropolis i Aten
När du besöker Canopus kommer du också att lägga märke till ett antal kvinnostatyer som du kanske tycker ser märkligt bekanta ut.
Det är nu inte så underligt ifall du känner igen dem.
Erechtheion är ett klassiskt grekiskt tempel från 400-talet f.Kr. beläget på norra sidan av Akropolis i Aten. Templet är världsberömt för Karyatidernas veranda, sex skulpterade kvinnofigurer som bär upp taket i stället för vanliga kolonner.
Längs långsidorna av den egyptisk-inspirerade vattenbassängen lät Hadrianus placera några kopior av Atens karyatider.
I Aten bar karyatiderna upp ett tempeltak. Vid Canopus i Hadrianus villa fyllde de en annan funktion. De stod i rad längs vattenbrynet och bar upp ett rakt bjälklag som ramade in den spegelblanka bassängen.
De karyatider du ser stående utomhus vid Canopus-bassängen idag är kopior av kopiorna. De fantastiska romerska originalkopiorna i marmor, som grävdes fram ur jorden på 1950-talet, förvaras i villans lokala museum för att inte förstöras av väder och vind.
Genom att placera grekiska tempelkvinnor vid en egyptisk flodbassäng skapade Hadrianus en helt unik visuell smältdegel, en sorts antik arkitektonisk souvenirsamling från hans två favoritplatser i världen. Från två av de antika högkulturer, som föregått hans egen.
Bilden nedan belyser den detaljerade och intrikata hårflätan på baksidan av en av statyerna. De tjocka hårlängderna hade ett funktionellt syfte i den ursprungliga grekiska arkitekturen: de förstärkte statyns nackparti strukturellt för att bättre kunna bära upp den tunga vikten från taket.
5. Kejsarens dubbel-spa
Termalbaden i Hadrianus villa var storartade arkitektoniska verk och sociala knutpunkter. Att det byggdes två helt separata badkomplex så nära varandra har länge fascinerat.
De stora baden (Grandi Terme) var ett massivt komplex med monumentala proportioner. Det kännetecknas av det gigantiska, fristående valvet (som syns på min bild nedan), en rest av det som en gång var ett magnifikt korsvalv över ett av omklädningsrummen (apodyterium). De stora baden användes sannolikt av villans stora stab av hovmän, militärer och högre tjänstemän.
De små baden (Piccole Terme) var som hörs på namnet mindre. Men låt inte namnet lura dig, i övrigt. De små baden var faktiskt de mest exklusiva och tekniskt raffinerade. Det var fyllt med dyrbar marmor och rik dekor. Det tros ha varit kejsarens privata bad, reserverat för honom själv, hans familj och hans absolut mest framstående gäster.
Båda baden fungerade enligt den klassiska romerska principen där man rörde sig genom rum med olika temperaturer: från det kalla frigidarium, via det ljumna tepidarium, till det ångande heta caldarium.
6. ”Sjukhuset” som inte var något sjukhus
När vi är här på besök tror jag självklart att det rör sig om ett sjukhus, eftersom denna delen av Hadrianus Villa kallas ”Ospedale”.
Men när du vandrar genom ruinerna av Villa Adriana och stöter på den byggnad som på kartor och skyltar kallas Ospedale möts du i själva verket av en fascinerande historisk missuppfattning.
För på klassisk latin betyder ordet hospitalia, ordet som gett upphov till missuppfattningen, något helt annat. Nämligen: gästbostäder.
De som bodde här var dock inte kejsarens närmaste vänner eller utländska kungligheter (de bodde i betydligt vräkigare palatssalar närmare Hadrianus egna gemak). Istället var det högre officerare och ämbetsmän som behövdes för att driva Romarriket från Tivoli som var inkvarterade här.
Byggnaden består av en lång korridor med flera små rum på varje sida. Även om rummen var små, behandlades gästerna med stor respekt och romersk lyx. Det bästa beviset på detta finns kvar på platsen än i dag: de fantastiska golvmosaikerna.
Eftersom Villa Adriana i praktiken var en egen stad med tusentals invånare (slavar, vakter, hantverkare utöver gäster och administratörer), måste det ändå någonstans ha funnits medicinsk personal på plats. Kejsaren Hadrianus led dessutom själv av svår sjuklighet mot slutet av sitt liv och var ständigt omgiven av personliga grekiska läkare.
Men var det faktiska sjukhuset för villans tusentals invånare låg har arkeologerna ännu inte lyckats lokalisera.
7. En spegeldamm för matsmältningen
Direkt när du kommer in genom stadsmuren till Hadrianus Villa stöter du på en vacker spegeldamm omgiven av fina cypresser.
Det här är den stora rektangulära dammen i Pecile (även kallad Poikile).
Området är inspirerat av Stoa Poikile (Den bemålade pelargången) i Aten, en plats där stoiska filosofer brukade samlas och som Hadrianus blev djupt fängslad av under sina resor i Grekland.
Ursprungligen var denna enorma spegeldamm omgiven av monumentala, övertäckta pelargångar med höga väggar. Väggarna var smart konstruerade för att ge skugga oavsettvilken tid på dygnet man promenerade där.
Det här var kejsarens privata rekreationsområde. Efter en tung romersk lunch rekommenderade dåtidens läkare en promenad på exakt sju varv runt pelargången (vilket motsvarade ungefär 3 kilometer) för att hålla sig i form och främja matsmältningen.
8. Villans strategiska placering och en hatad hustru
Från Hadrianus Villa har du nära nog samma utsikt som den kejsar Hadrianus själv blickade ut över för nästan 2000 år sedan när han planerade sitt enorma palatskomplex, strategiskt placerat på behagligt avstånd nedanför berget där staden Tivoli (då hette den Tibur) ligger.
Att Hadrianus valde just denna plats nedanför Tiburtinska bergen var ingen slump.
Det var tillräckligt nära den ordinarie huvudstaden för att kurirer snabbt kunde rida till och från Rom med olika meddelanden, Hadrianus styrde i princip hela det romerska imperiet härifrån under sina sista år.
Samtidigt var det tillräckligt långt bort för att kejsaren skulle slippa den kvävande storstadssmutsen, folkmassorna och framför allt de politiska intrigerna och spänningarna i den romerska senaten.
Du skulle kunna tro att detta också var en tillflykt från hustrun, som han hatade, men så var det nog inte ändå. Kejsarinnan Vibia Sabina tillbringade sannolikt en del tid i Villa Adriana, men det var ändå knappast något lyckligt kärleksnäste. Deras äktenskap var arrangerat, djupt dysfunktionellt och präglat av ömsesidig motvilja. De fick aldrig några barn och levde i princip separata liv. Hadrianus föredrog ju som bekant främst unga mäns sällskap och dolde inte heller detta särskilt väl.
Sabina var å sin sida känd som en stolt och bitter kvinna som enligt romerska källor öppet ska ha sagt att hon ”gjorde allt för att inte bli med barn med honom, för att inte föda ett monster som skulle plåga mänskligheten.” Trots att de hatade varandra tvingades hon oftast följa med kejsaren på hans många resor. Något som etiketten krävde. Och det finns också fynd efter henne i Hadrianus Villa. Men sannolikt hade hon en egen del av palatset där hon och kejsaren slapp se varandra.
Platsen var väl vald på fler sätt. Roms somrar var (då som nu) ökända för att vara extremt varma och kvava. Genom att placera villan vid foten av bergen drog man nytta av de svalare vindarna som svepte ner från Apenninerna på kvällarna. Dessutom fanns det riklig tillgång till vatten från bergen.
Det kan kanske tyckas märkligt att Hadrianus inte anlade sin villa inne i själva Tibur (Tivoli) där överklassen hade sina sommarresidens. Men där fanns, helt enkelt, inte plats. Och då valde han istället ett läge för sin egen sommarstad med vacker utsikt över den redan existerande sommarstaden.
9. En ovillig efterträdare tvingas till makten
Det kanske mest dramatiska politiska ögonblicket i villan utspelade sig i början av år 138 e.Kr. Hadrianus var döende och saknade biologiska arvingar. Och hans första val som efterträdare och adoptivson, Lucius Aelius Caesar, hade precis dött i lungblödning.
Hadrianus, som nu led av svåra blödningar och plågades i sin villa, kallade till sig en respekterad, 51-årig senator vid namn Antoninus. I villans privata palatssalar gav Hadrianus honom ett ultimatum: Bli min adoptivson och ta över romarriket, men på ett villkor, du måste i din tur adoptera den unge Marcus Aurelius.
Redan som mycket ung hade Marcus Aurelius väckt Hadrianus intresse. När han var sex år gammal gjorde Hadrianus honom till riddare. När han var sexton år kastades han in det politiska livets rampljus genom att han förlovades på Hadrianus initiativ med dottern till Lucius Ceionius Commodus.
Antoninus tvekade inför detta enorma ansvar. Han bad om betänketid, men pressad av den döende kejsarens vilja i Tivolis ensamhet accepterade han till slut. Det var alltså i Villa Adriana som grunden lades för det som kom att bli Roms absoluta guldålder: Antoninus Pius och den berömda filosofkejsaren Marcus Aurelius styren. Kort därefter lämnade Hadrianus villan för sista gången och dog i staden Baiae vid Neapelbukten.
Halloj världen! 