Etikettarkiv: Norrbotten

Samtidigt på Porsön

På väg till jobbet lyssnar jag på Euskefeurat ”det är hit man kommer när man kommer hem”. Norrbotten. Jag googlar på ”webbkamera Luleå.”

Stadsparken fortfarande full av snö. Men asfalten syns på vägarna. Första vårtecknet där uppe. Det och ljuset. Dagarna är redan längre där. Tårana bränner i ögonvrån. Och det är inte bara för morgonsolen som skiner rakt in i ögonen. Vi bodde där uppe fem år. Mellan 20 och 25. Pluggade. Skulle kanske inte precis rädda världen. Men. Dra vårt strå till stacken. Vad gjorde jag av nitt enda liv? Kollar Instagram. Bilder geotaggade med ”Porsön”. Utanför tågfönstret börjar fälten bli gröna. Samtidigt i Norrbotten: vårvinter, planjaplåt och norrsken.

Inbäddade bilder frånInstagram (syns inte i alla läsare):

2 kommentarer

Under instagram, livet, resor

Är det rotlösheten som får mig att gråta?


Vi åker nattåg söderut. Ner mot Kiruna och vidare mot Gällivare. I väster skymtar en dalande kvällssol genom granskogen. Jag lyssnar igen på låten som fick mig att börja gråta häromkvällen. Den här gången på Spotify. Tårarna rinner igen. Jag kan inte riktigt förklara varför.

På långfredagskvällen åt vi tacobuffé på Gammelgården i Björkliden. Det var där allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem och restaurang. För den som äter på restaurangen finns det möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Vi satt längst in i timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar, spelade ett band. Musiken hördes genom väggen mellan rummen.

De spelade många olika covers som vi kände igen. Som ”take me home, country roads”, som för oss kommit att förknippas med Fiji snarare än med västra Virginia. En annan låt var Euskefeurats ”det är hit man kommer när man kommer hem”.


”Jag undrar vad Ronny Eriksson gör nuförtiden?” frågade Anders och jag googlade. Det visade sig att komikern, känd från TV, gjort slut med Piteå kommun och numera tar betalt för att de ska få använda sig av just frasen ”det är hit man kommer när man kommer hem”.

Senare, uppe på stugan som vi hyr för en vecka, tittar jag på ett klipp på Youtube där Euskefeurat själva framför låten. Och det är då jag börjar gråta. Men varför? Jag vet inte. Texten och musiken är sentimental. Men det är något mer. Det är något som träffar. Jag tror att det är något som har med Norrbotten att göra. Men än mer något som har att göra med rastlöshet.

Det fanns en tid i mitt liv när jag åkte hem både när jag åkte hem till Norrköpingstrakten och när jag sedan åkte hem till Luleå igen. Oftast åkte vi just nattåg. Jag var 20 år när jag flyttade dit upp. Till Norrbotten. Det var för övrigt under åren där som vi första gången besökte Björkliden. Det var vid midsommartid och vi körde i min vita Saab V4. Vi åt lunch på restaurang Lapporten. Sen åkte vi till Narvik, upp genom Norge och rundade Sverige innan vi åkte längs Tornedalen, både finska och svensk sidan, hem igen till Luleå. Jag var 25, snart 26 år, när jag flyttade därifrån.

Vi flyttade först till Gävle, sedan till Karlskrona. Och så hamnade vi då i Karlshamn. Året var 1997 och jag var 30 år. Jag – vi – har nu bott 20 år i Karlshamn och visst är det i någon mån ”hemma” nu. Men inte i samma utsträckning som vare sig Norrköping eller Luleå var. Och inte heller de städerna är mina numera.

Hemma är en plats där du ”känner vars stigarna går”, som det heter i sången. Men stigar förändras med åren. En dag har så mycket ändrats att du inte känner igen dig längre.

”Vem som är släkt med vem” har jag aldrig vetat någonstans där jag bott. Där jag växte upp, i Vilbergen och Krokek, båda i Norrköpings kommun, var bostäderna nybyggda och alla inflyttade. Ingen var släkt med nån. Kanske bidrog det till att göra mig rotlös?

När jag nu sitter här på nattåget och åker ner mot Norrbotten funderar jag på vad för slags sorg och saknad det är som sången väcker. Är det en sentimental längtan tillbaka till åren som ung vuxen i Norrbotten? Tillbakablickar på studietiden?

Eller är det rotlösheten som får mig att gråta? Den som gör att jag känner mig hemma överallt och ingenstans. Oftast ser jag det som en styrka. Jag älskar ju att resa och upptäcka!

Men i rotlösheten finns också en dubbel sorg. En sorg över att inte ha en given plats att återvända till. Men också en annan sorg. En som handlar om att känna sig fast i det som har kommit att bli barnens rötter. När du ännu inte har hittat den där platsen. Den där platsen, som ju måste finnas någonstans, där du vill leva tills du dör. Utom att du också har platsen som som bas för ständiga utfärder. Dit du då äntligen kommer när du kommer hem.

Och när ditt innersta väsen längtar efter att ge sig ut och leta efter just den platsen?

8 kommentarer

Under livet, personligt, resor