I dag var vi och badade. Sommarens första dopp. Vår ettåring går för första gången i sitt liv i vattenbrynet. Treåringen i vattnet timmavis. Ganska kallt att gå i vattnet men sedan helt okej att bada. Och det är ändå två veckor till midsommar. Härligt! Där vid Långasjön, kommer jag att tänka på Cooköarna.
Tänk dig en ständigt lysande sol från en klarblå himmel, en bred och lång, oändlig strand vid ett ljummet, nästan varmt, turkost vatten och du tänker i varje fall inte på Rarotonga. Men vattnet där är i alla fall turkost. Och överhuvudtaget är Cooköarna ett av de mer bildsköna länder jag besökt. Kanske först och främst Aitutaki med sin underbara lagun med alla dess små obebodda tropiska öar, motu. Men även Rarotonga med sina höga, dramatiska berg och sitt, just turkosa, vatten. Detta örike i Söderhavet måste vara en drömplats för varje fotograf med uppgift att sälja ännu ett paradis till vintertrötta svenskar. (På vintern vill säga. Nu på sommaren är det väl mest Medelhavet som är till salu.)
Men vädret… Ja inte för att det är katastrofalt dåligt. Men detta är ju i alla fall Söderhavet. Och vi är på besök i september, under den torra perioden, vintern, då vädret påstås vara som bäst på året. Sommaren, november till mars, är nämligen de regnigaste månaderna med risk för cykloner.
På Rarotonga stannar vi tre dagar. Av dessa är två nära nog helt mulna med inslag av regn. Den dag då solen visar sig mer än bara enstaka ögonblick är inte heller molnfri. Mot eftermiddagen och kvällen är det åter mulet. Och så fort solen går i moln försvinner värmen. Det är på det viset ungefär som med den svenska sommaren. Ska det vara badväder måste det vara sol. Inte minst eftersom det inte är någon direkt värme i vattnet.
Halloj världen! 