I en taxi från Rio de Janeiros flygplats till Armação dos Búzios

Vi sitter i en taxi.

Landskapet är grönt och kulligt. Vissa berg högre än andra. Vissa med skog andra med gräs. Några med både skog och gräs. Det är ett vackert landskap vi färdas igenom, kanske att just de trädlösa kullarna är vackrast, men jag tänker på den brasilianska köttproduktionen. Hur den tränger undan den skog som är och även i framtiden skulle kunna vara så viktig för ett klimat i balans på det här jordklotet. Faktiskt ser jag inte så jättemånga kor. Eller andra djur. Och inte så överdrivet många hus och människor heller. Inte nu, när vi hunnit en bra bit ifrån flygplatsen. Där vi landat efter en långflygning från Kastrup via planbyte på Charles de Gaulle i Paris.

Jag funderar över mitt eget miljösamvete. Är det rimligt att göra en så lång flygning för en så kort semester?

Taxiresan blev dyr. Men den har jag inget dåligt samvete för. Efter att ha frågat vid turistinformationen i ankomsthallen om möjligheten att åka buss till Buzios. (Jo, det var möjligt att ta buss till Rio först och därefter buss vidare mot Buzios. Skulle väl kosta ungefär 200 Rd för hela familjen, 600 kr.) ”Vad kostar taxi då?” frågade jag vidare. ”Det blir dyrare”, svarade han. ”Ja, men hur dyrt”, undrade jag. Mannen pekade på taxifirmans disk. Så jag frågade där. Fick först priset 718 Rd. När jag med ett uttalande att det var för dyrt gick där ifrån ropade damen mig tillbaka. Nu var priset nere på 500 Rd. Alltså 1 500 kr och då tyckte jag att det kunde vara värt det priset efter en så lång resa att slippa leta bussbolag inne i Rio. Ca två-tre timmar bedömde hon att resan skulle ta.

Första biten körde taxin in mot centrala Rio. Skyltar mot Copa Cabana. Men sen svängde föraren av mot Vittoria och så småningom dök det upp skyltar även mot Buzios. Vi såg sockertoppsberget på håll och mängder av lastbåtar på väg in mot hamnen.

På vägen ut ur Rio passerade vi också flera kåkstäder. På promenad mot en sådan såg jag en ung mamma, med ett litet barn på armen, gå med den rakaste rygg och stoltaste hållning jag sett.

Somliga av oss föds till ett liv i fattigdom. Andra till ett liv i ofattbar rikedom. Allt fler till ett liv i något mer måttlig överflöd någonstans där emellan. I Buzios ska vi semestra sida vid sida med en växande brasiliansk medelklass. Inget fel med det.

Men just nu sitter vi i en taxi och har alltså hunnit ut på landsbygden. Vädret har klarnat upp nu. Det var mulet när vi landade i Rio.

Ett hus ligger vackert på en grön sluttning och speglar sig i en liten damm. ”Det skulle bli ett fint foto”, tänker jag, men gör ingen ansats att plocka upp någon av kamerorna. Min äldsta son har lutat sitt huvud mot mitt knä och sover. Båda pojkarna sover efter att ha spelat spel och tittat på film på ombordunderhållningen på planet hela natten. Jag vill inte störa dem och det är ändå alltid svårt att fotografera från en bil.

Intill det vackra huset växer vackra träd med klarröda blommor. Jag känner igen träden från Söderhavet, där kallades de Flame Tree. Vad de heter här i Brasilien vet jag inte. Men de har likadana stora svarta ärtskidor som träden i Söderhavet, utöver de vackra röda blommorna.

Det känns bra att äntligen vara framme i Brasilien.

Samma sorts träd, fast i Buzios. Och mina pojkar som badar i Atlanten.