Frågan om barn och resor som provocerar mig

Varför provoceras vi av vissa påståenden men inte av andra? Jag vet inte. Men jag vet ett påstående om barn och resor som jag provoceras betydligt mer av än ett annat. Låt mig berätta.

Först om ett blogginlägg jag läste om ett påstående som provocerar mig mindre och sedan om frågan som jag fått flera gånger och som jag ganska ofta hör och ser på sociala medier ställas till andra och som provocerar mig betydligt mer.

Påståendet som förundrar
Annika Myhre har skrivit om påståenden som provocerar henne vad gäller resor med barn: Personer som hävdar att par som skaffar barn automatiskt väljer bort att resa ihop.

Provoceras av den typen av påståenden vet jag inte om jag gör. Det beror ju på vad för slags resande det handlar om också. Val av resmål och grad av äventyrlighet. Allt du skulle göra som en eller två vuxna gör du kanske inte med barn? Behov av försörjning och skolgång påverkar hur länge du kan och vill vara iväg. Men. Helt klart är att utan att ta några större risker är det möjligt att även tillsammans med barn resa betydligt mer ”udda” än vad många tror.

Vi har rest jorden runt med våra barn, visat dem Egyptens pyramider (det var mindre oroligheter där då i och för sig), tågluffat en kortare sväng i Europa. Vi har visat dem europeiska storstäder som London, Paris, Rom, Berlin, Prag, Madrid, Barcelona, Athen och Lissabon. De har åkt gondol i Venedig. Vi har sett fantastisk natur tillsammans med barnen. De har sett kaskelotter dyka i Nya Zeeland med delfiner som hoppar runt omkring. De har vandrat vid de fantastiskt vackra Plitvicesjöarna i Kroatien. Simmat med en haj på Fiji (okej det var en liten revhaj). Sett koraller och fiskar på Stora Barriärrevet (bilden) där de även sett en jättesköldpadda gräva i sanden för att lägga ägg. Vi har besökt Uluru och Kata Tjuta i 46 gradig värme. Flera år i rad har vi åkt tåg från Blekinge till Lapplandsfjällen och ungarna älskar det. Det tar över ett dygn. De har också besökt ishotellet i Jukkasjärvi. Men vi har inte i något av fallen utsatt våra barn för några just värre risker än i vardagen. Det beror på HUR man gör saker. Att alltid ha barnens bästa för ögonen och anpassa sig till dem.

Jag har faktiskt svårt att tro att människor på riktigt avstår från att (försöka) skaffa barn för att kunna resa i största allmänhet. Men provocerad av påståendet blir jag inte. Möjligen förundrad.

Det påstående som istället provocerar mig när det gäller barn och resor är ett annat, men ett som jag inte möts av längre nu när mina barn är 10 och 12 år.

Frågan som provocerar
Men när de var små hände det att jag fick höra: ”Varför ska man resa med små barn när de ändå inte kommer ihåg resorna som vuxna?”

Frågan ställdes av människor som aldrig tagit med sina egna barn på resor. Jag har aldrig hört  frågan ställas av någon som själv rest med sina barn och/eller själva rest som barn.

Frågan är lika dum som att fråga varför man ska sjunga för små barn, eller berätta sagor för dem. Varför ska man överhuvudtaget prata med dem? När de ändå inte kommer ihåg de där samtalen som vuxna?

Därför att de utvecklas av sångerna, sagorna och samtalen. Eller hur? Och den utvecklingen bär de ju med sig hela livet. Även om de inte kommer ihåg själva sångtexterna som vuxna.

Sak samma med resor. Det är inte nödvändigt för barn att resa utomlands för att utvecklas. Inte alls. Men om föräldrarna tycker om att resa och har möjlighet att prioritera i sin ekonomi så att det finns utrymme för resor så visst finns det all anledning att ta med barnen.

Bara det att barnen tidigt får en insikt om att det finns platser där allting är helt annorlunda. Människor pratar andra språk. Vädret är annorlunda. Växterna och djuren. Maten. Religionen. Kläderna. Ja, vad du vill. Bara det är en viktig sak att bära med sig genom livet.

Och även om inte barnen kommer ihåg själva resorna känner de ofta en stolthet bara i att veta att de varit i en viss stad (det kan lika gärna vara en annan stad i Sverige än den man bor i) eller ett visst land. Vår förstfödde som nu är tolv år är mycket väl medveten om att han varit i Dublin. Ändå var han bara sju månader när vi var där.

Dessutom har våra pojkar svetsats samman väldigt bra som syskon på våra resor, inte minst på jordenruntresan då vi var iväg 79 dagar och pojkarna fyllde tre och fem år. Det är en syskonrelation de sannolikt bär med sig hela livet.

Det är inte på något enda sätt bortkastat att ta med barn på resan! Det är inte heller själviskt att göra det. Men jag upplever att frågan om barnens resekomihåg underförstått innehåller båda påståendena. Det är nog därför jag blir provocerad!