Men vad är det ens?

Italienresan sjunker längre och längre bak i medvetandet. Ändå har jag mer kvar att berätta om. Som om Manarola. Men jag är splittrad. Tankarna far hit och dit. Jobbet, julen, barnens läxor och annat. Men mest av allt jobbet. Alldeles för lite julen. Jag jobbar och jobbar. Och tänker på jobbet där emellan. Jag är inte sån. Egentligen. Inte längre. Förr var jag. Och nu är jag där igen. (Julen brukar jag dock vara bra på att förtränga i det längsta. Men jag gillar den. Egentligen. Den kommer bara så snabbt varje år.)

Youtubefilmer och blogginlägg
Sociala medier blir ett sätt att koppla av. Att flytta fokus. På tåget till och från jobbet har jag börjat klippa ihop en film. Den ska handla om att fixa en safariresa till nationalparken Ngorongo på Tanzanias fastland på egen hand med utgångspunkt från Zanzibar. Och äntligen ska jag få användning för alla filmsnuttarna som jag filmade när vi gjorde den utflykten. Innan dess har jag också påbörjat en film om Milano på höstlovet som inte heller är mer än bara just påbörjad. En bloggtext med titeln ”backpackersjäl i en mellanchef” är nästan klar men jag får inte riktigt till den.

Linnea och Sofia
Och så surfar jag in på Twitter och Instagram om vart annat och läser ett blogginlägg här och ett blogginlägg där. För närvarande är jag närmast besatt av hur det går för Linnea i Mexico (de har fått in pengarna nu men behandlingen ska ju fortsätta fungera också, så jag fortsätter oroa mig) och Sofia OO i hennes sjukskrivning (hon har just firat sin mans födelsedag). Och så är det då alla bilder och intryck från Italienresan som vill ut men som sjunker längre och längre bak.

Som den här bilden från Manarola. Några pinnar och en sten som bildar en fisk i solnedgången. Men vad är det ens? Ett konstverk? Eller har det nån funktion? Vem vet?